Efter den senaste tidens uppmärksammade mord, först i Malmö och sedan i Vällingby, gjorde några av våra folkvalda ovanligt starka uttalanden. Ett par exempel.
Inrikesministern Morgan Johansson: ”De ska jagas till världens ände om det behövs. Kallblodiga mördare kan inte få gå lösa.”
Centerledaren Annie Lööf: ”De kriminella har helt tappat respekten för människovärdet och måste tryckas tillbaka med kraft.”
Sverigedemokraternas rättspolitiske talesperson Adam Marttinen: ”Jag känner en fruktansvärd vrede inför ett så otroligt fegt och vidrigt agerande.”
Rent mänskligt förstår vi den upprördhet som ligger bakom dessa uttalanden. Dessa senaste dåd är verkligen avskyvärda. Men ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv kan det finnas en del att invända mot att ledande personer i den politiska sfären reagerar på detta vis.
Påverkanskampanjer riktade mot Sverige är en realitet. När ledande politiker väljer att ägna sig åt upprördhet, på gränsen till uppgivenhet, får antagonisten blodvittring.
Det är snarare den politiska sfärens skyldighet att istället, lugnt och kyligt, lägga fram en plan för hur problemet ska hanteras; akut, förebyggande och långsiktigt.
Bortsett från att det blir till långt större hjälp för att faktiskt lösa problemet, motverkar man även antagonistens möjlighet att bedriva påverkanskampanjer mot oss.
Bakgrunden
En av de frågor som för närvarande driver splittring i vårt samhälle är det som i media kallas skjutningar, alltså de uppgörelser i kriminella kretsar som ofta men inte alltid löses med eldhandvapen.
Lätt förenklat handlar det om att en sida hävdar att antalet mord i vårt land ökar och att något måste göras. Den andra sidan konstaterar att antalet mord i Sverige är lågt vid en internationell jämförelse och att de dessutom har minskat över tid. Mer energi tycks läggas på att visa att ”den andra sidan” har fel än att lyfta fram fakta och resonemang som hjälper oss att förstå situationen. Så, vem har rätt?
Brottsförebyggande rådet presenterade i juni rapporten ”Dödligt våld i Sverige 1990-2017”, (BRÅ 2019:6)
I rapporten framkommer att dödligt våld per 100 000 invånare har varierat under de senaste årtiondena men vi kan inte se någon signifikant ökning, snarare tvärtom. Varje enskilt dödsfall är en tragedi, något som inte borde ha fått ske, men den samlade utvecklingen ur ett samhällsperspektiv är i sig inte alarmerande.
I samma rapport kan vi se att andelen gärningsmän som agerat med alkohol i kroppen sedan 1990 har sjunkit från nästan 60 till under 25, vilket är en kraftig minskning. Man kan nästan ana orsaken till detta vid ett besök på valfritt torg i Sverige. Den förr så vanliga bilden av alkoholmissbrukare på parkbänken är något som inte syns lika ofta idag. Missbruket tycks ha ändrat karaktär och det skulle kanske kunna vara en orsak till att förekomsten av dödligt våld mellan alkoholmissbrukare har sjunkit avsevärt.
I en tredje figur från samma BRÅ-rapport kan vi följa vad som BRÅ benämner ”Konflikter i den kriminella miljön”. Dessa förorsakade ungefär fem mord/dråp per år under nittiotalet. Nivån steg därefter till ungefär 10 per år för att gå upp till 27-28 per år under perioden 2014-17. En ökning med 540-560%, låt vara att siffrorna baseras på ett statistiskt sett lågt antal observationer.
Motsvarande siffror finns ännu inte för tiden efter 2017 men under förra året kunde vi se en fortsatt ökning av dödligt våld genom skjutvapen och inte heller under 2019 har dödstalen sjunkit. Således och tyvärr finns inga synliga tecken på ett trendbrott ännu.
Hur är det då i andra länder? En komplett genomgång vore ett alltför digert arbete, men låt oss se på Finland. Landet har under mycket lång tid haft fler mord/dråp per capita än Sverige och har så även idag. Samtidigt har antalet dödsfall minskat kraftigt under en lång rad av år. Som en följd är antalet mord/dråp i Finland idag en bråkdel av vad de var runt 1990. Man har en betydligt mer positiv utveckling än vi har i vårt land. Här finns en länk till finländsk statistik, från 1754 till 2017.
Vi kan alltså med stöd i tillgänglig statistik konstatera följande för perioden 1990-2017:
- Antalet fall av dödligt våld i vårt land har minskat
- Under samma period har dödligt våld i Finland minskat betydligt mer
- Antalet fall av dödligt våld under påverkan av alkohol har gått ner kraftigt
- Antalet fall av dödligt våld förorsakade av konflikt i den kriminella miljön har ökat med över 500 %.
Problemet, eller snarare problemen
Det mest uppenbara problemet är den omfattande skada som kriminella uppgörelser förorsakar oss alla. Utöver dödsfallen har vi långt fler skottskadade och traumatiserade, sörjande anhöriga, de som lever i skräcken för att de själva – eller deras anhöriga – blir nästa offer och alla de laglydiga människor i socialt utsatta områden som tvingas leva under omständigheter få andra skulle acceptera. Samt den ytterst lilla men ändå obehagliga risk som ligger i att vem som helst slumpmässigt kan bli offer. Sedan vet vi att övervakning, polisarbete, domstolsväsende, sjukvård, kriminalvård och byte av krossade rutor, etc inte på något sätt är gratis.
Det andra problemet: exakt vad har hindrat oss från att se denna utveckling? En av de starka sidorna av vårt samhälle är att vi ofta lyckas identifiera olika problem tidigt. Vi upptäcker dem, studerar dem, analyserar dem och vidtar därefter åtgärder. Man kan stilla fråga sig hur samhället hade reagerat om vi, exempelvis, upptäckt att momsfifflet i en viss bransch hade mer än femdubblats? Att förekomsten av en viss E-märkt livsmedelstillsats hade ökat i motsvarande mån? Eller övertidsuttaget på ett större sjukhus?
Men ändå har vi inte reagerat på att denna särskilt obehagliga form av dödstal har ökat som den har gjort? Oförmågan – eller oviljan – att ta till sig statistik på grundskolenivå borde helt enkelt inte få utgöra ett hinder för vare sig den politiska sfären eller den statliga förvaltningen att ingripa. Ändå har just detta tillåtits att ske. Det stämmer till eftertanke.
Det tredje problemet är direkt kopplat till vår säkerhetspolitik. Vi har att göra med en företeelse som under lång tid har gnagt på vår tillit till samhället, som bidragit till intern splittring, som gett näring till dem som försöker sprida exempel på vad de kallar systemkollaps, brutna samhällskontrakt, m m, och som bidragit till att omvärlden ser på oss med andra, mindre positiva ögon. Denna utveckling är precis vad antagonisten önskar och därmed blir det även till ett säkerhetspolitiskt problem. Vi har inte råd med att genom egen uraktlåtenhet göda dem som bedriver påverkanskampanjer mot vårt land.
I rättvisans namn måste ändå sägas att regeringen inte har stått helt still. Vid förra årsskiftet skärptes straffen för vapenbrott vilket är ett steg i rätt riktning men tyvärr långt från tillräckligt. Saktfärdigheten är närmast plågsam att se.
Samtidigt indikerar de reaktioner som återgavs inledningsvis att en del politiker inte till fullo förstår problemets natur. Inte heller Sverigedemokraterna, det parti som mest betonat frågan om lag och ordning, har visat att de förstår ens något av komplexiteten.
Vi bör förutsättningslöst ställa oss frågan hur det kommer sig att den politiska sfären inte riktigt har tagit tag i problemet. Syftet med den frågan är inte i första hand att utkräva ansvar utan bör vara framåtsyftande, att lära oss av begångna misstag och minska risken för att något liknande sker igen.
Någon läsare kanske tänker att det är lätt att sitta vid sidan av och kritisera andra för att de inte tar tag i problemen. Den som väljer att kritisera tar även på sig ett ansvar för att komma med konstruktiva förslag, på en nivå som är tillräckligt detaljerad för att inte vara helt meningslös. I en uppföljande artikel ska jag försöka göra just detta.
