Under senare års Nato-debatt har motståndare till medlemskap nästan alltid hänvisat till den tvåhundraåriga obrutna tradition av neutralitet eller, numera, alliansfrihet Sverige representerar. En sådan framgångsrik politik överger man inte utan vidare. Anhängarna av medlemskap brukar på motsvarande sätt hävda att denna tradition inte alls är så obruten som det sägs; särskilt refereras då till det samarbete som Sverige under det kalla kriget i hemlighet bedrev med USA och en del Nato-länder och som bl a beskrivits i Mikael Holmströms bok. Alltså är steget till medlemskap inte långt.
I själva verket har ingen av sidorna helt fel. Alliansfriheten har sedan paradigmskiftet 1812 (-1814), då Sverige under Bernadottes ledning efter ett likaså tvåhundraårigt engagemang på kontinenten, drog sig tillbaka från den europeiska scenen, varit huvudlinjen i svensk säkerhetspolitik. Denna har, med en formulering jag använde under ett finsk-svenskt säkerhetspolitiskt seminarium häromveckan på President Niinistös sommarresidens, varit Plan A. Men denna Plan A har ofta, men inte alltid, ackompanjerats av en Plan B, avsedd att fungera för den händelse alliansfriheten skulle kränkas av någon stormakt. Omvärlden skulle kunna utgå från att inga anfallsföretag mot främmande makt skulle utgå från svensk mark – om således svensk alliansfrihet respekterades. Men om Sverige skulle komma med i ett krig i vår del av Europa skulle Plan B kunna medföra politiskt eller militärt stöd från en annan stormakt.
Plan B har under årens lopp haft mycket olika skepnader och ibland varit mera implicit än explicit. I november 1855, då Oscar I under Krimkriget 1853-1856 för att återvinna Finland eller i alla fall Åland, var frestad att ansluta sig till alliansen mot Ryssland, ingick Sverige ett formellt fördrag med Frankrike och Storbritannien. Dess innebörd var att Sverige-Norge inte skulle avstå territorium till Ryssland (man tänkte på en möjlig isfri hamn längs Ishavet), mot att de allierade makterna garanterade de förenade kungarikenas territoriella integritet, alltså en defensivallians.
Så långt har ingen svensk regering därefter gått. Ibland har Plan B mera baserat sig på nära dynastiska och politiska kontakter, som t.ex. Oscar II:s och Gustav V strävanden att, efter Frankrikes nederlag i fransk-tyska kriget 1870-1871, orientera sig mot den nya stormakten Tyskland. De ledde egentligen inte längre än till vissa militära överläggningar. Men de nära kontakterna mellan Stockholm och Berlin föranledde Ryssland att frukta att Sverige skulle ansluta sig centralmakterna, om ett krig skulle komma. Detta fungerade som en sannolikt effektiv avskräckningsmekanism. År 1910 sade utrikesminister Arvid Taube i en föredragning för regeringen att Sverige borde fullfölja sin neutralitetspolitik, men samtidigt försäkra sig om stöd utifrån, och detta i tid. Det var Tyskland han tänkte på.
Under första världskriget gjorde sig regeringen Hammarskjöld (1914-1917) till ovän med flera stormakter, främst England, vilket förorsakade stora försörjningsproblem. Vänstermajoriteten i riksdagen beslöt 1920 att ansluta vårt land till Nationernas Förbund. Detta motsatte sig både högern, bondepartierna och yttervänstern, som alla sade sig vilja värna alliansfriheten. Under större delen av medlemskapet av NF 1920-1936 skulle man kunna säga att Plan A och B fusionerades, då man naivt nog hoppades att det kollektiva säkerhetssystemet kunde fungera. Men 1936 förklarade sig de nordiska länderna inte längre bundna av den artikel 16 i stadgan som symboliserade den kollektiva säkerhetstanken.
Efter det andra världskriget, slutpunkten för den tioårsperiod då Sverige var helt utan någon Plan B, ville den politikergeneration som gjorde sina lärospår under kriget (Erlander, Sträng, Torsten Nilsson, Sven Andersson), inte en gång till fångas med byxorna nere. Därför sanktionerade de under det kalla kriget ett allt närmare samarbete med först Storbritannien, sedan USA och våra Nato-grannar Norge och Danmark. Olof Palme fortsatte samma politik. Detta var då okänt för det svenska folket, men väl känt av Moskva, inte minst genom spionerna Wennerström och Bergling. Den amerikanska beslutet att föra in vårt land under kärnvapenparaplyet blev självfallet den mest effektiva avskräckningsmekanismen. Hur känd denna garanti var är förstås osäkert. Men i Moskva kunde man kanske ana det hela.
Sedan regeringen Löfven tillträdde 2014 har försvarsminister Peter Hultqvist, under betonande av att alliansfriheten består, ingått bilaterala samarbetsavtal med Finland, där samverkan enligt statsminister Löfvens tal på det finsk-svenska seminariet kan sträcka sig bortom fredstida förhållanden, och flera Nato-länder, inkl USA. Förra månaden antog Riksdagen det s k värdlandsavtalet med Nato som reglerar utländska truppers närvaro för den händelse Sverige skulle begära militärt stöd. Denna Hultqvists Plan B är givetvis avsedd att signalera att om vår alliansfrihet inte respekteras, har vi byggt upp ett säkerhetsnät som skall verka avskräckande. I denna politik, som i motsats till det kalla krigets år skett i all öppenhet, har regeringen Löfven och Hultqvist, mot bakgrund av en ökad spänning i vårt närområde, gått längre än någon sedan Oscar I. Dock är det en principiell skillnad mellan Novembertraktaten och regeringen Löfvens samarbetsavtal.
Denna politik har således föranlett både inhemska och utländska kritiker av den nuvarande politiken att anklaga Sverige för dubbel bokföring och bristande moral. Men i mina ögon är denna politik rationell, men kräver givetvis ett starkare försvar än det som olika regeringar före 2014 rustat ned; om Plan A fallerar, får man lita till Plan B. Den period som Sverige inte haft någon form av Plan B, 1936-1945, är således den farligaste i senare århundradens historia. Då var landet utan något som helst politiskt eller militärt stöd från något håll och således mer eller mindre prisgivet åt stormakternas nycker och intressen. Denna situation vill vi inte se igen.
Tanken på en Plan A och en Plan B är det svenska folket tydligen inte främmande för. När Göteborgs universitets årliga undersökning om Nato-sympatierna i år visade ett visst ökat stöd för medlemskap, uttalade 60 % av de tillfrågade s a m t i d i g t stöd för fortsatt alliansfrihet, vilket media, såvitt jag kunde se, underlät att redovisa.
Hur Plan B skulle fungera i ett krisläge vet varken vi själva eller omvärlden. Det beror, som den nestorn på det finsk-svenska seminariet, Jaakko Iloniemi, påpekade, på stormakternas intressen och bedömning av det akuta läget. När en internationellt känd strategisk tänkare för inte så länge sedan frågade en svensk politiker om vederbörande trodde att den amerikanska kärnvapengarantin till Sverige från det kalla kriget fortfarande gällde, uteblev svaret, vilket strategen fann märkligt. Men, som jag svarade på en liknande fråga under det finsk-svenska seminariet, varför skall man svara på sådana frågor?
Författaren är ambassadör, Fil dr och ledamot av KKrVA.