Alla pratar om säkerhetskultur. Få vet vad det faktiskt innebär – och ännu färre hur man bygger den i praktiken. Hur förflyttar man säkerhet från vision till vardag – och från dokument till handling?
Begreppet används allt oftare av chefer, ledare och förekommer frekvent i diskussioner, rapporter och presentationer. Säkerhetskultur har blivit något av ett ”buzzword” – men det är mycket mer än ett trendigt begrepp i ett internt dokument som ingen ändå läser. Det är en levande process där alla har ett ansvar – från den högsta ledningen till varje enskild medarbetare.
Den här artikeln utforskar vad säkerhetskultur faktiskt innebär, hur den byggs från grunden och förankras i organisationen – så att den blir en verklig del av vardagen, inte bara en rubrik i ett strategidokument.
Säkerhetskulturen – organisationens ryggrad
Säkerhetskultur kan förenklat definieras som gemensamma värderingar, attityder och beteenden som präglar hur en organisation hanterar säkerhet i det dagliga arbetet. När alla – från ledning till medarbetare – förstår varför säkerhet är viktigt, inte bara vad som ska göras, läggs grunden för ett gemensamt ansvar. Denna förståelse gör att säkerhet inte längre uppfattas som ett hinder utan blir en naturlig del av arbetsdagen. En stark säkerhetskultur handlar om mer än att följa regler, den bygger på insikten om varför reglerna finns, och på viljan att ta dem på allvar. Då uppstår ett proaktivt säkerhetstänk där medarbetare agerar innan något händer – och där ett starkt säkerhetsnät växer fram genom vardagliga handlingar.
Utmaningar i utvecklandet av säkerhetskultur
Trots goda intentioner stöter många organisationer på hinder när det gäller att bygga en fungerande säkerhetskultur. Ett vanligt problem är övertro på introduktionsutbildningar vid anställning utan uppföljning under resten av anställningstiden. I stressade organisationer, där tajta deadlines och målfokus dominerar, nedprioriteras ofta säkerhetsutbildningar till förmån för snabba resultat. En annan utmaning är den ökande tilltron till så kallad nano-learning – korta, obligatoriska utbildningspass som skickas ut via e-post och som snabbt kan klickas igenom. Vad är det egentligen man vill mäta? Genomförd utbildning eller faktisk inlärning?
I många fall har säkerhet inte heller varit en prioritet från början. När organisationen väl börjar växa blir det svårt att i efterhand bygga in ett genomtänkt säkerhetstänk i varje led. Det är helt enkelt väldigt svårt att bygga vidare på ett krackelerat fundament, då hjälper det inte att försöka laga det med ord. Bristen på engagemang underminerar säkerhetskulturens fundament – oavsett hur många interna budskap som talar om att ”bibehålla säkerhetsmedvetenhet” eller ”bidra till en stark säkerhetskultur”.
Det som också spelar roll är hur säkerhetsfunktionen uppfattas. En säkerhetsavdelning som gömmer sig bakom stängda dörrar och frostat glas signalerar inte öppenhet – den skapar distans. Om ingen vet vem säkerhetschefen är, eller vart man ska vända sig, hur kan vi då förvänta oss att säkerhet ska bli en naturlig del av verksamheten? Säkerhetsfunktioner måste vara lika närvarande som andra affärskritiska funktioner – och lika självklara att samarbeta med.
Första steget: erkänn bristerna, gör om – gör rätt
Om säkerhetskulturen har varit svag eller obefintlig är det första steget att öppet erkänna det för organisationen. Det innebär att ledningen måste ta ansvar och tydligt kommunicera budskapet att det tidigare säkerhetsarbetet inte har varit tillräckligt – och att förändring nu är nödvändig. Att vara transparent visar att säkerhet är prioriterat, och att alla medarbetare behövs i förbättringsarbetet.
Synliggöra, tydliggöra, tillgängliggöra
För att en säkerhetskultur verkligen ska kunna få fäste krävs ett synligt engagemang från ledningen. Det räcker inte att regler och rutiner finns på plats utan de måste efterlevas och bäras av de som leder organisationen. Ledningens agerande påverkar hela verksamheten och när säkerhet prioriteras i praktiken – inte bara i teorin – sprids värderingar och beteenden nedåt i organisationen.
Tydlighet är dessutom avgörande. Förutsättningar, förväntningar och mål måste kommuniceras klart och begripligt till alla nivåer. Endast då förstår varje medarbetare sin roll i säkerhetsarbetet.
Tillgänglighet spelar också en central roll. En ”öppen dörr-policy”, där nyckelpersoner som CSO[1], CISO[2] eller personalsäkerhetsfunktionen är lätta att nå och prata med, skapar en kultur där säkerhet upplevs som en dialog – inte en uppsättning regler. Det bygger trygghet och delaktighet.
Men inget av detta är möjligt utan förtroende. Förtroende växer fram genom närvaro, samtal och relationer – över tid och på alla nivåer. Därför måste säkerhetsavdelningens nyckelpersoner inte bara vara experter – de måste vara synliga, tillgängliga och relationsskapande. Först då blir säkerhetskulturen något man lever, inte bara något man inför.
Varför, hur och vad?
Innan man inför nya regler, rutiner eller tekniska lösningar måste varje medarbetare förstå varför säkerhet är viktig, just här – just hos oss. Oavsett om det handlar om att skydda känslig information, förhindra obehörig fysisk åtkomst eller motverka insiderhot, måste säkerhet vara en del av kulturen – inte bara en punkt i en checklista. Nyckelfrågorna är: Vad står på spel – och vilken roll har jag?
- Vad händer om jag släpper in någon utan att kontrollera behörighet?
- Vad händer om jag delar känslig information med fel person – av misstag?
- Vad händer om jag ser något misstänkt men inte rapporterar det?
När säkerhetsfrågor blir personliga och konkreta skapas en djupare förståelse, och det handlar om att se kopplingen mellan sitt eget agerande och hela verksamhetens motståndskraft. Verkliga exempel, gärna hämtade från den egna branschen, gör riskerna påtagliga och ökar engagemanget. Ett berättande tillvägagångssätt, där man visar konsekvenser genom händelser snarare än regler, är ofta det som fastnar bäst. Det handlar inte om enstaka insatser, utan om att ge stöd, tydlighet och konkreta verktyg – så att säkerhet blir en självklar del av arbetet. Det kräver en kombination av flera faktorer:
- Tydliga och relevanta riktlinjer – Långa styrdokument som ingen läser skapar inte en säkerhetskultur. Riktlinjer bör vara korta, konkreta och anpassade till olika roller och situationer.
- Löpande utbildning och simuleringar – Regelbunden träning – som phishingsimuleringar, workshops eller föreläsningar – stärker både förståelse och engagemang.
- Enkel och trygg rapportering – Det ska vara lätt att rapportera incidenter – och riskfritt. En misstanke som rapporteras är alltid bättre än den som uteblir.
- Ledningens föredöme – Att föregå med gott exempel. När ledningen själv följer rutiner och visar att frågan är viktig, sätter det tonen i hela organisationen. Små saker syns – även när VD:n inte bär sitt behörighetskort!
När alla förstår både varför och hur kan man börja arbeta med vad som faktiskt ska göras – exempelvis:
- Sätta mätbara mål – minskad klickfrekvens på phishingmejl eller ökad rapporteringsgrad av misstänkta hot.
- Följa upp och förbättra kontinuerligt – säkerhetsarbete är aldrig klart, det är en levande process.
- Göra säkerhetskulturen till en del av introduktionen – varje nyanställd bör få med sig rätt tänk från dag ett. Här lönar det sig att lägga tid i början.
Långsiktig hållbarhet
Säkerhetskultur är inget man inför en gång och sedan bockar av. Det är en levande process som kräver både ledningens och medarbetarnas förståelse, engagemang – och ett förhållningssätt där säkerhet är en självklarhet, inte ett hinder. Utan en stark säkerhetskultur tappar säkerhetsarbetet sin riktning och riskerar att spreta – utan gemensamma prioriteringar eller en tydlig förståelse för helheten. Men när säkerhet genomsyrar hela organisationen, från ledningsgruppen till varje enskild medarbetare, byggs en motståndskraft som inga instruktioner eller regler kan ersätta.
Frågan är alltså inte om ni har en säkerhetskultur. Frågan är vilken – och om den verkligen håller när det gäller. Det börjar med en fråga, ett samtal, ett första steg – och fortsätter varje dag därefter.
För i slutändan är säkerhetskultur allas ansvar.
Eller ingens verklighet.