av Kristian Gerner
 
Den svenska försvarspolitiska solidaritetsförklaringen hösten 2009 gentemot de baltiska staterna väckte en del debatt i Sverige. En rimlig inställning är att förklaringen hade retoriskt värde och uttryckte en principiell hållning men inte handlade om Sveriges rent militära förmåga och möjlighet att militärt bistå de baltiska staterna på deras eget område i det fall de skulle utsättas för hot eller angrepp från grannstaten Ryssland. Det var i detta sammanhang som ledningen för KKrVA:s avdelning V bad mig att under vintersymposiet 2010 ge min syn på Rysslands hållning till den svenska solidaritetsförklaringen. Eftersom den svenska förklaringen knappast hade någon större omedelbar betydelse för den ryska statsledningens syn på Sveriges militärpolitiska roll i Östersjöområdet, ansåg jag det mest relevant att belysa frågan i det större perspektiv som gäller politik, ideologi och försvarssyn i dagens Ryssland. Denna syn omfattar ett historiskt djupperspektiv.
 
Centralism, kontroll och misstänksamhet under Putin
 
Rysslands premiärminister Vladimir Putin var innan han första gången blev regeringschef i augusti 1999 chef för säkerhetstjänsten FSB, KGB:s efterföljare. Han byggde sin maktställning på säkerhetstjänsten och anpassade den till det moderna samhället. Jurij Andropov hade på sin tid som ledare för KGB 1967–1982 förnyat arbetsmetoderna. Han förenade selektiv repression med samhällsvetenskapliga undersökningar av levnadsförhållanden och attityder. KGB-ledningen var väl informerad om både missförhållanden och missnöje i sovjetsamhället, men större delen av befolkningen hölls i okunskap.
 
Michail Gorbatjov tog i tecknet av glasnostpolitiken bort repressionen. Samhällsvetenskapen blev offentlig och bidrog verksamt till att fylla den nya yttrandefriheten med kritiska analyser av missförhållandena. Under Putins tid som president 2000-2008 återkom mönstret med selektiv repression. Kritiska journalister antingen mördades under dunkla omständigheter eller drogs inför rätta och dömdes för ”spioneri”. Journalisten Vjatjeslav Kostikov använde i en artikel i veckotidningen Argumenty i fakty (Nr 16, 2007) begreppet strojka för att beskriva det framväxande putinska samhället, i en artikel som fick rubriken ”Huset som Putin har byggt”. Denna konstruktion, strojka, bars enligt Kostikov upp av de starka, på ryska ”siloviki”, det vill säga personal ur säkerhetstjänsten. Dessa människor utgjorde mellan 60 och 70 procent av alla högre tjänstemän i Ryssland.
 
Det hot mot Ryssland som definierades under Putin var inte bara militärt. Ideologiskt, för att inte tala om politiskt inflytande från omvärlden, uppfattades som ett hot mot Rysslands säkerhet. Under Putins andra period som president, började ickeregeringsanknutna internationella organisationer, NGOs, hindras från att verka i Ryssland. Så här sade Putin på en presskonferens i S:t Petersburg sommaren 2006 i samband med G 8:s möte i staden: ”Jag accepterar inte att främmande regeringar finansierar politisk verksamhet i vårt land lika litet som att vår regering skulle finansiera politisk verksamhet i andra länder. Detta område är reserverat för våra medborgare och deras egna organisationer och verksamhet på detta område måste finansieras av vårt eget folk, av våra offentliga eller finansiella organisationer.”1
 
Den amerikanska statsvetaren Laura Henry har i en undersökning av det civila samhället i Ryssland kommit fram till att NGOs, som är modellerade på motsvarande organisationer i västvärlden, och ägnar sig åt globala – transnationella – frågor har ”an adversarial relationship with the state”. Henneskollega Lisa McIntosh Sundstrom konstaterade att ryska NGOs som samarbetade med statsmakten var mer framgånsgsrika. Hon pekade på de ryska soldatmödrarna som exempel. Relationen till statsmakten var god så länge som organisationen tog upp enskilda fall av misshandel inom försvarsmakten, men soldatmödrarna bemöttes negativt av myndigheterna när de började tala om mänskliga rättigheter. Sundstrom framhöll också att den ryska lagstiftningen gällande NGOs var så vag att den inbjöd till godtyckligt agerande från statsmakten. En tredje amerikansk statsvetare, Alfred Evans, har betonat att regimen Putin drog en skarp skiljelinje mellan acceptabla och icke-acceptabla NGOs. Den ryska staten ger finansiellt stöd till de förra men ”stänger, förföljer eller
marginaliserar dem som anses handla mot de nationella intressena”.2
 
Slutsatsen är att själva begreppet ’nongovernmental organisation’ är främmande för och i den ryska politiska kultur som etablerades under Putin. Denna kultur utmärker sig för en i princip misstänksam hållning till omvärlden. Ur detta perspektiv var den svenska solidaritetsdeklarationen hösten 2009 att se som en bekräftelse av den ryska regimens föreställning att omvärlden, i detta fall Sverige, söker påverka Rysslands maktställning.
 
Ramar för opinionsbildning under Putin – Medvedev
 
Enligt World Press Freedom Index i oktober 2009 var Ryssland på plats 153 av 173 uppförda stater när det gällde medias frihet att arbeta ostört av myndigheterna. Det innebar att Ryssland hade gått ned 12 placeringar sedan 2008.3 Enligt en rapport från Reportrar utan gränser den 1 maj 2009 fick svartlistade regeringskritiker inte uppträda i den statliga televisionen. ”Traditionen” med mord på journalister och företrädare för kampen för mänskliga rättigheter, särskilt i Nordkaukasien, samtliga ouppklarade, fortsatte under 2009. Antalet mördade mellan mars 2000 och maj 2009 var fler än tjugo.4 När det gäller nyhets- och informationsförmedlare med principiellt allmän räckvidd tack vare publicering på webben framstår idag tidningen Novaja Gazeta, radiostationen Echo Moskvy och människorättsorganisationen ”Memorial”, vilken granskar övergreppen under Stalintiden, som de ledande kritiska rösterna i dagens ryska mediavärld. Novaja Gazeta och Echo Moskvy har anseende som ”the last bastions of press freedom in Russia.”5
 
Förekomsten av internet, där man inte bara kan läsa texter utan även lyssna till radioutsändningar och ladda ned TV-reportage och filmer, är en strukturell förutsättning för möjligheten att framföra och ta del av olika åsikter i Ryssland. På internet kan man ta del även av tidningar med relativt liten upplaga. Det innebär att den som aktivt söker efter nyheter i kontroversiella ämnen kan finna sådana. Sommaren 2009 genomförde på uppdrag av Reportrar utan gränser fem tyska journalister undersökningar av situationen för pressen i regionerna Moskva, Sverdlovsk, Archangelsk, Perm, Altaj, Vladivostok och Sotji.
 
De kunde inte finna att de centrala myndigheterna, Kreml, direkt påverkade media i de utvalda regionerna. I alla de undersökta regionerna fanns det oberoende media, vilka inte var finansierade av vare sig staten, lokala politiker och affärsmän eller NGOs. Bilden var emellertid ofta blandad. I Moskvaregionen kontrollerade de lokala myndigheterna fullständigt media i förstäderna Chimki och Odinzovo, medan det i städerna Klin, Suchovsk och Dubna fanns oberoende, kritiska media. Undersökningen bekräftade den vedertagna bilden att regionen Perm – där Memorial har ett centrum och där det finns ett lägermuseum om Gulag – är en ö av frihet i Ryssland. En lokal människorättsaktivist iPerm, Igor Averkiev, bekräftade för Reportrarutan gränser att det inte fanns några fallav påtryckningar på eller hot mot journalister där de senaste åren. När han fick vetaatt chefredaktören för webbtidningen El.ru i Jekaterinburg inte publicerade nyheter omhur illa underhållna gatorna var i staden av rädsla för att det skulle tas illa upp av stadens borgmästare, invände Averkiev att det iPerm var möjligt att testa var yttrandefrihetens gränser gick utan att detta skulle skapa några allvarliga problem.6
 
Rapporten från Reportrar utan gränser gav bilden att situationen för media i de ryska regionerna ger anledning till både hopp och oro. På den positiva sidan finns ett program som finansierades av USAID via NewEurasia Foundation, kallat ”the Russian Independent Print Media Program”. År 2004startades av detta program Association of Independent Regional Press (ANRI). Det finns alltså en professionell struktur för att stödja oberoende press i Ryssland. En motsvarighet för etermedia är the Foundation for Independent Radio Broadcasting, som startades av brittiska BBC 1999 och som möjliggör att ryska radiojournalister kan publicera material, som de inte kan sända genom ryska stationer, på internet (www.podst.ru).
 
På den negativa sidan fann man att merparten av media undvek politiskt känsliga ämnen för att, i ofta förekommande fall, inte riskera att mista bidrag från företag eller myndigheter. En allmän företeelse var att nyhetsförmedlingen påverkades av korruption, det vill säga att många tidningar publicerade vissa nyheter mot betalning för att göra reklam för lokala makthavare, så kallad zakazuzka. Ordet kan översättas med ”image-reklam”. Ett exempel på ekonomisk kontroll över media var ”Vaz Media Group” som från slutet av 2007 köpte upp lokala tidningar och etablerade nya, som visserligen var ekonomiskt oberoende av myndigheterna men i gengäld var ”i stort sett passiva i den politiska processen”.7 Sammanfattningsvis kan man konstatera att det i dagens Ryssland finns möjligheter till en från statsmakten oberoende nyhetsinhämtning, men främst i lokala medier samt inom den begränsade del av befolkningen som aktivt använder internet för att informera sig.
 
Slutsatsen är att den patriotiska, mot omvärlden misstänksamma hållning som präglar den rikstäckande statliga televisionen i stor utsträckning bestämmer attityderna till främmande länder, bland demSverige. ”Rysslands syn” bör uppfattas som beteckning inte bara på den officiella utrikes- och försvarspolitiken utan även på flertalet medborgares, ”folkets”, hållning till omvärlden.
 
Rysslands väg 

Den 10 september 2009 vände sig Rysslands president Dmitrij Medvedev till det ryska folket med programförklaringen ”Framåt, Ryssland”.8 Det var en deklaration i sovjetisk stil från den stagnationsperiod under Leonid Brezjnev som föregick Gorbatjovs perestrojka. Medvedev räknade precis som seden var under Brezjnev upp en rad missförhållanden men hävdade, också detta precis som Brezjnev brukade göra, att allt skulle ordna sig till det bästa under hans egen visa ledning. Medvedev nämnde bland problemen att det ryska civilsamhället är svagt och inte har någon utvecklad förmåga till självständig organisering eller initiativ. Demokratin är ännu inte stabil (ryska: neokrepsjaja demokratija).
 
Men Medvedev nämnde inte att det han beskrev var resultatet av Putins politik som president. Nu gällde det enligt Medvedev att övervinna ”sekelgammal ekonomisk efterblivenhet”, ”sekelgammal korruption” och ”vitt utbredda paternalistiska stämningar”. Ryssland hade visserligen haft två stora moderniseringsprojekt under Peter I respektive Stalin, men båda hade åstadkommits till priset av förnedring och förintelse av miljontals av ”våra landsmän”. Nu måste moderniseringen ske med hänsyn till både individens, samhällets och statens intressen. Man måste välja reformernas väg, men inte genom att påverkas av utländska modeller (underförstått: som Peter och Stalin gjort). Det förblev dock oklart vad Medvedev satte i det utländskas ställe. Han deklarerade:
 
”Vi måste under alla omständigheter uppmärksamma och vörda vår historia. Vi måste framför allt högakta vårt lands roll att under sekler stödja en balanserad världsordning. Ryssland har alltid, under alla skeden av sin etablering, strävat efter att åstadkomma en mer rättfärdig världsordning. Många gånger har just Ryssland erbjudit skydd åt små folk som hotats av förslavande och till och med förintelse. Så var det helt nyligen, när regimen Saakasjvili gjorde ett kriminellt anfall på Sydossetien. Flera gånger har Ryssland omintetgjort äventyrliga planer från pretendenter på världsherravälde. Ryssland har två gånger lett stora koalitioner: under 1800-talet motstått Napoleon och under 1900-talet förintat nazisterna. Både i krig och under fred har vårt folk kommit till hjälp när en rättvis sak krävt beslutsamma insatser. Ryssland har alltid varit en trogen allierad i krig och en hederlig partner i ekonomiska och diplomatiska affärer.
 
Medvedev framställde både Rysslands och Sovjetunionens historia som en berättelse om exemplarisk utrikes- och säkerhetspolitik. Ur detta perspektiv är helt klart deklarationer från omvärlden, sådana som den svenska solidaritetsförklaringen, inte bara överflödiga, de måste även tolkas som aggressiva. Det vill säga att de går ut på
att bistå dem som har fientliga planer mot det fredliga och fredsälskande Ryssland. Det är att märka att Medvedev bara var kritisk mot Peter och Stalin för det lidande de åsamkat det ryska folket och inte med anledning av deras militära erövringar av andra folk. Medvedevs företrädare på presidentposten Vladimir Putin har framhållit Stalins förtjänster som ledare under Det stora fosterländska kriget, och även i Medvedevs perspektiv var detta krig rättfärdigt, inklusive dess förspel i form av anfallet på Finland 1939 och ockupationen av de baltiska staterna 1940, det vill säga den period som inledde andra världskriget i tecknet av den nazi-sovjetiska icke-angreppspakten av den 23 augusti 1939.
 
Alternativet till den svenska deklarationen: Valdai-doktrinen
 
I december 2009 publicerade diskussionsklubben Valdai en rapport av de ryska försvarsexperterna Sergej Karaganov och TimofejBordatjov under rubriken ”Towards a new Euro-Atlandic Security Architecture”.9 Karaganov och Bordatjov konstaterade att den ryska styrande eliten anser att den har besegrat ”totalitär kommunism”. Nu gällde det att åstadkomma ett system för kollektiv säkerhet i Europa. Att ett sådant
säkerhetssystem saknas har visats både av Natos angrepp på Jugoslavien 1999 och av konflikten i Kaukasus 2008 (syftningen är på kriget mellan Ryssland och Georgien).
 
De tillade att möjligheten att Nato utvidgades till Ukraina uppfattas som ett hot motden ryska elitens vitala säkerhetsintressen. Så länge som denna möjlighet kvarstod, fanns det ett hot om ett storkrig i Europa med oöverskådliga konsekvenser.10 Baltikum nämndes inte explicit men syftningen var klar i utsagan att ett samarbete mellan Nato och Ryssland var dömt att misslyckas så länge som hotet att Nato expanderade till Rysslands grannstater inte var undanröjt.11 Andemeningen är att redan den fullbordade utvidgningen österut innebar ett hot mot Ryssland. Med syftning på Natos expansion hävdade Karaganov och Bordatjov att alla parter borde undvika att tala om att bevaka ”särskilda intressezoner”, i alla fall i Europa.
 
Denna fras är tillämplig på Sveriges solidaritetsförklaring hösten 2009, som definierade en särskild svensk intressezon vid Rysslands västra gräns. Karaganov och Bordatjov presenterade fem scenarier för den framtida utvecklingen och lämnade i förekommande fall förklarande kommentarer till dem:
1. Status quo;
2. Status quo plus. Det skulle innebära ryska eftergifter beträffande
inflytelsesfärer;

3. Skapandet av ett system med särskilda avtal för kollektiv handling. Det skulle
medföra ett större ryskt inflytande, med bland annat en ordning för
energisäkerhet samt ett grundläggande avtal om odelbarhet och ömsesidiga
säkerhetsgarantier som uteslöt hotet att Nato utvidgades ytterligare och även hot
mot Rysslands vitala säkerhetsintressen. Det skulle vara hart när omöjligt för
Ryssland att ingå några säkerhetsavtal så länge som landet inte hade fått
garantier för att hotet från Nato inte skulle komma tillbaka;

4. Rysslands anslutning till Nato enligt den gamla franska modellen att inte deltaga
i själva den militära organiseringen;

5. Tillkomsten av ett nytt allomfattande europeiskt säkerhetsfördrag. Ett dylikt
fördrag med 14 paragrafer bifogades rapporten som appendix.
 
Allmänt pläderade de två ryska säkerhetsexperterna, vilka har nära relationer till den ryska elit som de i sin rapport nämner som subjekt, för en kollektiv säkerhetsordning som för tankarna till den Heliga alliansen och ”den europeiska konserten”. Den Heliga alliansen upprättades efter Napoleonkrigens slut under kongressen i Wien 1815. Därefter präglades säkerhetspolitiken av ”den europeiska konserten”, ett system där stormakterna var enade om att de hade olika intressesfärer och tillsammans höll ordning på tredskande nationer som polacker och ungrare. Krimkriget 1853–1856 var ett misslyckande för detta system, och Krimkrigets store förlorare var Ryssland. Därefter följde vad man kan kalla en europeisk säkerhetspolitik i Bismarcks tecken, och även den har relevans ur dagens ryska perspektiv.
 
Associationen till den Heliga alliansen och den europeiska konserten är inte slumpmässig. Karaganovs och Bordatjovs rapport andas 1800-tal, inte bara den Heliga alliansens och den europeiska konsertens första halva 1800-tal utan även den tyske rikskanslern Otto von Bismarcks andra hälft av 1800-talet. Det gäller perioden efter den tyska segern över Frankrike 1871, Berlinkongressen 1878, som gällde ordningen på
Balkan, samt på Berlinkonferensen 1885, då stormakterna delade upp Afrika söderom Sahara mellan sig. Även här kan man se Ryssland som förlorare. 1878 berövades Ryssland frukterna av sin seger över osmanerna 1877, och 1885 blev Ryssland utan kolonier i Afrika.
 
I det nu aktuella ryska fallet vill man skapa en global ordning som styrs av stormakterna USA, Ryssland, Kina och Europa. Det perspektiv som förespeglas är närmast att Ryssland idag ska få spela en roll som motsvarar Tyska rikets i det europeiska säkerhetssystemet under Bismarcks tid som rikskansler. Väl att märka framhöll Karaganov och Bordatjov uttryckligen att de önskade att denna nya världsordning ska innebära press på Ryssland ”for improving the human rights situation and restraining the arbitrariness of uncontrolled bureaucracy”.12
 
Budskapet är klart: om Ryssland införlivas i ett kollektivt säkerhetssystem får USA och Nato på köpet ett demokratiskt och civiliserat Ryssland att leva med. Detta demokratiska Ryssland kommer till skillnad från vad som skedde med Tyskland under Wilhelm II inte att missbruka maktställningen till att försöka dominera Europa. Ur den ryska elitens perspektiv, så som det har presenterats av president Medvedev och de säkerhetspolitiska experterna Karaganov och Bordatjov, tillhör den svenska solidaritetsförklaringen det kalla krigets era. Den saknar relevans för aktuell rysk säkerhetspolitik. Denna politik går ut på att Ryssland blir en av stormakterna som tillsammans med USA, EU och Kina står som garant för ett kollektiv globalt säkerhetssystem. Detta system ska givetvis även omfatta Sverige. Vårt land kan således komma att bli föremål för en rysk solidaritetsdoktrin i Östersjöområdet.
 
Författaren är professor i historia vid Lunds universitet – specialiserad på Öst- och Centraleuropa – och ledamot av KKrVA.
 
 
 
Noter
 
1. Verbatim report on President Putin’s meeting
with participants of the ’Civil G8 2006’
International Forum of Non-governmental
Organisations, s. 26 http://en.civilg8.ru/documents/
1987.php 2006-09-19.
2. Dobczansky, Markian: “Russian Civil Society:
A Critical Assessment”, Kennan Institute
Meeting Report, XXIV:1 2006. (Russian
Civil Society. A Critical Assessment. Evans,
Arthur B.Jr., Henry, Laura A. och McIntosh
Sundstrom, Lisa Eds. M.E. Sharpe New York
2006).
3. “Eastern Europe’s media woes. Shut up or be
sued. Media freedom is under threat across
eastern Europe,” The Economist, 2009-10-
22.
4. http://www.unhcr.org/refworld/docid/49fea
99928.html 2009-10-27.
5. Russia: Heroes and Henchmen. The Work of
Journalists and the Media in the Russian Regions,
Reporters Without Borders september
2009, s 10. http://www.unhcr.org/refworld/
docid/4aaf955f2.html 2010-04-08.
6. Ibid, s 8.
7. Ibid, s 14.
8. Medvedev, Dmitrij: Rossija – vpered! http://
www.gazeta.ru/comments/2009/09/10_a_
3258568.shtml 2009-09-17.
9. Towards a new Euro-Atlantic Security Architecture.
Report of the Russian experts for the
Valdai Discussion Club Conference. London
8-10 December 2009. Ria Novosti 2009.
http://en.rian.ru/docs/valdai/publications.html
10. Ibid, s 7.
11. Ibid, s 10.
12. Ibid, s 13.

Mer av samma författare