av Clarence von Ahn

Långsiktigt är de strukturella förändringar som genomförs inom den ryska gasindustrin bra för Europa, eftersom ökat globalt utbud ökar kraven på effektivisering av industrin som sedermera pressar priset på gas. Men det finns också ett antal kortsiktiga åtgärder som Ryssland har eller kan genomföra vars konsekvenser Europa bör överväga och lära av.

EU saknar en gemensam strategi för hur energimarknaden ska hantera både utmaningar och möjligheter, istället blir marknaden alltmer splittrad och driven av nationella prioriteringar. Med tanke på hur central energi- och framförallt gasförsörjningen är för många av EUs östra medlemsländer får man hoppas att en förändring är nära förestående. Tyvärr pekar dock trenden i fel riktning, vilket Vattenfalls uppdelning i en Europa- och en Nordenverksamhet bara är ett av flera exempel på.

Idag befinner sig världen, inte minst Nordamerika, i ett tillstånd av energiöverflöd men detta är sannolikt inte ett permanent tillstånd. Även om Ryssland är beroende av intäkterna från gasleveranser till Europa bör EU satsa mer på bränsleeffektivisering och alternativ till olja och gas för att förbereda sig på en framtid som karaktäriseras av knapphet inom energisektorn:

  1. Skiffergas och -olja har förmodligen inte samma potential i Europa som i Nordamerika, varken geologiskt eller politiskt, och motstridiga regelverk hämmar den potential de trots allt kan ha.
  2. Att både satsa på förnyelsebar energi och kärnkraft, trots att de prismässigt inte kan konkurrera med fossila bränslen, är skillnaden mellan att tänka kortsiktigt och att ta ett långsiktigt ansvar för den europeiska energiförsörjningen.

Europa

Europa har länge försökt diversifiera sin import av naturgas utgående ifrån föreställningen att Ryssland ämnar använda sin dominerande ställning på marknaden som ett säkerhetspolitiskt verktyg med målet att öka sitt politiska inflytande. Däremot har både europeisk och amerikansk forskning visat att en kraftig begränsning av gasutbudet till Europa är en svårkontrollerad källa till både ekonomisk och utrikespolitisk makt för Ryssland (Nye 2006, Thumber 2012, Högselius 2013). Dessutom pekar flera auktoritativa undersökningar på att det europeiska beroendet av rysk gas kommer öka (BP Statistcal Review 2011, Eurostat 2012). Europas och Rysslands ömsesidiga gasberoende har trots allt vuxit fram under 60 år och överlevt Kalla kriget och Berlinmurens samt Sovjetunionens fall.

Idag drivs den europeiska energisektorn av ett historiskt sett lågt pris på energi. I likhet med den ekonomiska splittringen av Europa som skett under finanskrisen kan en liknande delning ses inom energisektorn. Östeuropas och Storbritanniens beroende av gas, Tysklands avveckling av kärnkraft och Frankrikes satsning på kärnkraft är alla indikationer på att den europeiska energimarknaden är i kraftig förändring och allt annat än homogen, något ryska aktörer kan/har använt till sin fördel.

Ryssland

Den ryska exporten av gas till Europa har under det senaste decenniet varit en betydande faktor för den ryska tillväxten, men precis som europeiska ekonomier, har även Ryssland drabbats av en långsammare tillväxt efter finanskrisen 2008. Under första halvåret 2013 var tillväxten strax under två procent och världsbanken bedömer att den ryska tillväxten kommer att vara lägre än fyra procent under den kommande femårsperioden. Dessutom pressas Ryssland av den amerikanska produktionen av skiffergas och framförallt spridningen av teknologin inom hydraulisk spräckning till fler marknader. Officiellt utgör energisektorn ca 60 procent av statsbudgeten, men räknas servicesektorn som är beroende av olje- och gasindustrin in, är det faktiska talet snarare 75-80 procent, enligt Ivan Grachev, ordförande i Dumans energiutskott. Detta gör att Ryssland hamnar i ett dilemma mellan kortsiktiga och långsiktiga prioriteringar. Detta eftersom samtidigt som den växande statsbudgeten kräver ökade intäkter när tillväxten faller, är den ryska energiindustrin i stort behov av infrastrukturinvesteringar för att kunna möta konkurrensen från den billigare skiffergasen.

Från rysk sida är det inte den amerikanska produktionen av skiffergas i sig som anses vara ett hot (i Ryssland fanns redan på 60-talet enklare tekniker för utvinning av skiffergas). Det är snarare spridningen av teknologin till andra regioner samt billigare flytande naturgas (LNG), vilket konkurrerar med ryska pipelines, som är den stora utmaningen för Moskva. De amerikanska skiffergastillgångarna utgör enbart ca 10 procent av världens utvinningsbara gasreserver, och även om transaktionskostnaderna kraftigt sänkts under de senaste åren kommer en eventuell export av amerikansk skiffergas med största sannolikhet enbart att kunna påverka de europeiska gaspriserna marginellt. Det verkliga hotet mot den ryska gasnäringen är snarare ifall köparländer som Ukraina, Polen eller Kina får tillgång till teknologin och kan börja producera lokalt och därigenom kraftigt sänka gaspriserna.

Rysslands gensvar

Rysslands agerande kan delas in i ett antal taktiska reträtter och positioneringar, samtidigt som Igor Sechin (ordförande för världens största publika oljebolag, Rosneft, samt tidigare förste vice premiärminister) och president Vladimir Putin driver igenom mer långsiktiga strategiska förändringar av industrin.

Kort sikt

Några av Europas största gasmarknader Tyskland, Italien och Polen omförhandlade sina kontrakt med Gazprom under 2012. Ukraina blev ålagt att betala $7 miljarder för att landet inte köpt tillräckligt med gas under föregående år samtidigt som Gazprom visat stort intresse för södra Europa. Naturligtvis främst genom planerna på byggandet av South Stream och prospekteringen i östra medelhavet men även för den grekiska gasinfrastrukturen vid utförsäljningen av statliga DEPA, viket i juni 2013 indirekt stoppades av Bryssel då det inte kunde garanteras att EU skulle godkänna affären. Dessa åtgärder kan sammantaget ses som försök att köpa tid och säkra inflytande inför de mer strategiska förändringarna av den egna industrin samt följderna av EUs konkurrensutredningar inom gassektorn där Gazproms dominerande ställning är ifrågasatt.

Rent spekulativt ligger det i ryskt intresse att formera en motsvarighet till OPEC inom gassektorn. I takt med att gasmarknaden blir mer flexibel och antalet korttidskontrakt ökar bör det från producentens sida finnas incitament att begränsa/kontrollera utbudet bättre. Motsägelsefullt nog ligger de ryska intressena i shale gas-frågan i linje med lobbygrupper/miljörörelser emot spridning av shale gas-teknologi utanför Nordamerika, varmed Ryssland teoretiskt sett kan tänkas stödja dessa i framförallt Östeuropa där man har mest inflytande.

Lång sikt

För att balansera statens behov av intäkter mot olje- och gasindustrins behov av effektivisering har president Putin tillsatt en kommitté av både privata och statliga aktörer som operativt leds av Igor Sechin, styrelseordförande Rosneft. Det är värt att understryka att Igor Sechin har mer inflytande över processen än vice premiärministern, Arkady Dvorkovich, som formellt överser industrin.

Ett möjligt scenario är att Ryssland använder samma modell som vid konsolideringen av pottaska (kaliumkarbonat) 2010-2011. Med andra ord (1) köpa ut oligarker, (2) åternationalisera/konsolidera och (3) återprivatisera. Givet detta scenario kan processen sägas ha startats i oljesektorn, i och med Rosnefts enorma uppköp av TNK-BP för $55 miljarder i mars 2013, och kan förväntas fortgå inom gassektorn. Oligarkerna Mikhail Friedman, Viktor Vekselberg och Leonid Blavatnik har därigenom kraftigt minskat sin exponering mot energisektorn medan effekterna för Leonid Mikhelson, Gennady Timchenko och bröderna Rotenberg är för tidigt att uttala sig om. Det är osannolikt att Gazproms dominans inom gassektorn kommer att omkullkastas men troligen kommer privata aktörer som Novatek men framförallt Rosneft att relativt tjäna på den pågående omstruktureringen. Det finns naturligtvis en mängd externa variabler som kan/kommer att påverka processen men avsikten är av allt att döma att förändringarna ska vara evolutionära och inte revolutionära.

När ett industriellt reformeringsprogram av en sådan omfattning genomförs kan även den politiska riskpremien komma att öka. Dels med tanke på potentiella intressekonflikter mellan politiska fraktioner, men även pga. den fortsatta kapitalflykten från Ryssland (2012 lämnade ca $70 miljarder landet). Kapitalströmmarna och förmågan/oförmågan att ingå i utländska FoU-samarbeten kopplat till energi kommer troligen att vara en bra värdemätare för hur väl Putin och Sechin lyckas effektivisera den ryska olje- och gasindustrin. Även om det finns en stor portion osäkerhet i denna förändringsprocess har den å andra sidan möjlighet att lägga grunden för ett helt nytt investeringsklimat i Ryssland, som i så fall kommer att påverka hela den ryska ekonomin.

Översikt av det ryska agerandet

Illustration augusti månads krönika 2013

Implikationer för Europa

På lång sikt är de strukturella förändringarna av den ryska gassektorn bra för Europa, eftersom ökat globalt utbud ökar kraven på effektivare produktion som sedermera pressar priset på gas. Däremot kan, de ovan nämnda kortsiktiga åtgärderna som Ryssland har eller kan genomföra, få konsekvenser som Europa bör överväga och även lära av. Att hindra Gazprom från att överta grekiska DEPA kan ha varit ett korrekt beslut, även om den skrala grekiska statskassan miste intäkter på ca €800 miljoner. Däremot var det samtidigt dåligt hanterat av EU, eftersom Europa med ena handen (genom kommissionen och ECB tillsammans med IMF) begärde utförsäljningen av DEPA och sedan stoppade densamma, efter ca ett år av förhandlingar. Redan på förhand var Gazprom den enda tänkbara köparen i synnerhet eftersom bolaget haft goda relationer med Grekland och i över 50 år försörjt landet med naturgas.

EU saknar en gemensam strategi för att möta både utmaningar och möjligheter inom energisektorn, som idag helt domineras av nationella prioriteringar. Med tanke på hur central energi- och framförallt gasförsörjningen är för många av EUs östra medlemsländer får man hoppas att en förändring är nära förestående. På företagsnivå pekar trenden dock tyvärr i fel riktning. EDFs beslut att lämna kärnkraftsmarknaden i USA för att fokusera på den franska hemmamarknaden, Eons uppdelning av verksamheten i Tyskland och övriga Europa och inte minst Vattenfalls uppdelning av bolaget i en Europa- och en Nordenverksamhet, är alla exempel på svårigheterna att bilda en homogen europeisk energimarknad.

Europa, främst i form av EU, kan även förbereda sig bättre inför att råvarucykeln faller och bristen på energi ökar, framförallt genom att satsa på bränsleeffektivisering och alternativ till olja och gas. Skiffergas och -olja har förmodligen inte samma potential i Europa som i Nordamerika, varken geologiskt eller politiskt, men det går att harmonisera regelverken inom unionen för att tillvarata den potential det trots allt kan ha. I jämförelse med USA är det framförallt viktigt att förstärka äganderätten, dvs. vid utvinning bör en större del av vinsten tillfalla markägaren, samt sänka transaktionskostnaderna för att transportera gas, dvs. en större del av vinsten bör tillfalla säljaren och inte transitbolaget. EU bör också underlätta för framtida innovationer inom icke-fossil energiproduktion, vilket är bra för både miljön och energiförsörjningen.

Bedömningsvis är det inte osannolikt att Europa i framtiden inför en striktare CO2-reglering. En sådan kan försvåra Europas ökade kolberoende, vilket skapar möjligheter för Gazprom. Att både satsa på förnyelsebar energi och kärnkraft, trots att de prismässigt inte kan konkurrera med fossila bränslen, är skillnaden mellan att tänka kortsiktigt och att ta ett långsiktigt ansvar för den europeiska energiförsörjningen.

Noter

  • Högselius Per, Red Gas – Russia and the origins of European energy dependence, Palgrave Macmillan, 2013
  • Nye Joseph S., The Chimera of Russia’s Gas Power, Yemen Times, January 23 2006
  • Thumber Mark C., Oil and Governance: State-owned Enterprises and the World Energy Supply, Cambridge University Press, 2012