Rysslands krig fortsätter – och Ukraina vet vad som krävs för att överleva. Deras kamp är inte bara deras egen. Den rör oss alla, också i Sverige. För den som leder i totalförsvaret är frågan inte om kriget kan komma hit, utan hur vi ska vara beredda när det gör det. Redan idag behöver vi förbereda oss på att agera i osäkerhet, bygga uthållighet och hålla ihop både nationen och vårt medlemskap i Nato.
Ledarskapet avgör om vi klarar prövningen – och om vi gör det i tid.
I ett videotal som lades ut på ryska försvarsministeriets hemsida i slutet av augusti förklarade den ryske generalstabschefen Valerij Gerasimov att Ryssland inte har några planer på att upphöra med angreppen mot Ukraina: ”Den särskilda militäroperationen fortsätter med offensiva operationer. I dag ska vi klargöra höstens uppdrag.”[1] Budskapet är ingen överraskning, trots president Trumps förhoppningar om fredssamtal under sommaren. Någon riktig fred finns inte i sikte.
Rysslands målsättning ligger fast, precis som det har gjort under lång tid. Ukraina ska inte få existera och Ryssland hävdar rätt att få bestämma över länder som är självständiga. Ryssland vill bryta upp EU och Nato för att kunna nå sina mål att rita om den europeiska säkerhetsordningen där man ska dominera åtminstone östra Europa.
När Ryssland framförde sina krav hösten 2021 så var Sverige och Finland i rysk inflytelsesfär, genom att Kreml ansåg sig ha veto mot ett svenskt och finländskt medlemskap i Nato. För att nå det målet använder sig Ryssland av diktaturens hela verktygslåda. Så oavsett vad som sägs om fredsförhandlingar, vapenstillestånd eller annat så kommer Rysslands krig att fortsätta.
Ryssland är en revisionistisk makt som vill rita om kartan. Den här insikten borde ha satt sig i väst under det tolfte året av krig mot Ukraina, fullskaligt sedan 2022. Om inte en förhandling ger vad Ryssland vill ha så tar man det när man kan lite senare. Historien är tydlig; Ryssland har en rad brutna avtal bakom sig som Budapestmemorandumet som garanterade Ukrainas territoriella integritet och de två avtalen i Minsk från 2014 och 2015.
Den som tror på förhandlingar och att det kan ge resultat har förtvivlat svårt när man möter en motpart som ser förhandlingen som ett sätt att skaffa sig fördelar mot sitt slutmål. Krocken beskrevs redan av Henry Kissinger 1957, och återges av Robert Kaplan i boken Waste Land, som att status quo-makter (som EU och Sverige) ser förhandlingar och fredskonferenser som medel för att nå framsteg; för länder som Ryssland är det bara ett medel för att vinna tid innan nästa aggression genomförs. En fred på Rysslands villkor är alltså inte ett slut, utan en paus. En tid att hämta andan, ladda om och förbereda nästa offensiv. Och den kan komma i vår del av världen, snabbare än du vill tro.
När Ukrainas tidigare överbefälhavare Valerij Zaluzhnyj, idag ambassadör i London, sammanfattade åren av fullskaligt krig i tio lärdomar för Ukraina, och bortom Ukraina, är det inte teoretiskt utan verklighet byggd på erfarenheter som Ukraina betalat med för blod.[2] Det är lärdomar från ett land som varje dag får slåss för sin fortsatta existens, slutsatserna kan beskrivas som en överlevnadsmanual för små stater som möter en imperietörstande stormakt.
Zaluzhnyj framhåller att fienden är evig: Rysslands mål är inte kompromiss, utan underkastelse och utplåning. Att ingen annan kommer att dö i ditt ställe – internationellt stöd är avgörande, men den egna förmågan att stå emot inledande angrepp är livsviktig. Han varnar för att splittring inifrån är fiendens bästa vapen och att det är hela samhället som slåss – inte bara armén. Han betonar att teknologi avgör – drönare, cyberförsvar, AI och elektronisk krigföring är moderna krigets pulsådror – och att asymmetri är den smartes styrka, när list, precision och djärvhet kan uppväga numerära underlägen. Lika centralt är att information är ett slagfält: kampen om människors sinnen är lika viktig som striden på slagfältet, kriget vinns och förloras i människors huvuden. Och för ledningen är förtroende nyckeln: ett centraliserat system förlamar, medan uppdragstaktik och decentralisering ger fart och uthållighet.
Zaluzhnyjs slutord är kanske det mest brännande att inse: resiliens är en strategisk resurs. Krig vinns inte på dagar, utan på förmågan att stå emot månader och år. Och det är inte freden som är segern, när fred väl kommer räcker det inte att vapnen tystnar – verklig seger är att återställa friheten, återuppbygga samhället och säkra tryggheten för kommande generationer. Allting som inte uppnår detta är bara en fördröjd förlust.
Zaluzhnyjs slutsatser är inte bara Ukrainas. De talar rakt in i vår egen historia. Sverige insåg redan under andra världskriget, när hotet stod vid våra gränser, att överlevnad för en liten demokrati alltid är hela samhällets uppgift. Det var därför vi byggde totalförsvaret – en insikt som nu åter blir aktuell och akut.
När broschyren Om kriget kommer delades ut till alla svenska hushåll 1943 löd orden: ”det moderna kriget är icke blott en kraftmätning mellan militära styrkor. Det berör allt och alla.”[3] Åttio år senare låter det nästan som en kommentar till Ukraina idag. Det totala kriget kräver det totala försvaret.
Den så kallade Mossbergska utredningen 1953,[4] som föregick det moderna psykologiska försvaret, pekade också på de kognitiva aspekter som Zaluzhnyj lyfter i sina tio punkter – att information är ett slagfält. I den svenska utredningen uttrycks det på följande sätt: “Den militära krigföringen har ytterst ett psykologiskt syfte i det att den är inriktad på att bryta fiendens motståndsvilja.”[5]
Sveriges egen verklighet
Den nationella säkerhetsstrategin talar klarspråk: vi är mitt i det allvarligaste säkerhetspolitiska läget sedan andra världskriget. Statsminister Ulf Kristerssons ord om att vi inte är i krig, men inte heller i fred, ringar in vår samtid: sabotage mot kablar på Östersjöns botten, desinformationskampanjer i sociala medier, cyberangrepp mot företag, myndigheter och kommuner. Det är ett krig utan krigsförklaring, som inte alltid syns i vardagen, men med mycket påtagliga verkningar. Där den väpnade konflikten kan uppträda om Ryssland finner omständigheterna gynnsamma för att nå sina politiska mål om ett återuppstått ryskt imperium, med inflytelsesfär långt utanför dagens gränser och en ny ordning i världen som bygger på den starkes rätt.
De nordiska militära underrättelsetjänsterna varnar alla samstämmigt. Den danska militära underrättelsetjänsten talar om att Ryssland kan ha återtagit kapacitet nog för ett regionalt krig redan inom två år efter ett vapenstillestånd eller avmattade strider i Ukraina. Det är ett krig i Östersjöregionen. Den norska underrättelsetjänsten påminner om att Arktis är en konfliktzon. Den finländska militära underrättelsetjänsten varnar för “att böja sig för Rysslands krav skulle sannolikt göra framtida eskalationsspiraler ännu farligare än förut.”[6] Svenska MUST kallar det för systemkonfrontation och att erfarenheten visar att den ryska ledningen väljer att starta krig mot sina grannländer under omständigheter som den uppfattar som gynnsamma.[7]
Sverige befinner sig parallellt med hotbilden i en tid av återuppbyggnad av totalförsvaret. Det brådskar att återta det gamla i en ny, modern och relevant skepnad.
Förutsättningsrapporten är en svensk kompass
Vartannat år tar Centrum för totalförsvar och samhällets säkerhet (CTSS), vid Försvarshögskolan, fram boken ”Förutsättningar för krisberedskap och totalförsvar”.[8] Förutsättningsrapporten är en grundsten för kunskap om svenskt totalförsvar och används i utbildningar på centret. Rapporten sammanfattar lagstiftning och system för krisberedskap och totalförsvar, men också hoten och vad som sker inom området. Det är en karta över var Sverige står – men också vad som behöver göras.
Bilden av slutsatserna för svensk del blir ännu tydligare när vi korsanalyserar Förutsättningsrapporten och Zaluzhnyjs lärdomar:
- Fienden är evig ↔ Ryssland är ett långsiktigt hot. Sverige måste planera för decennier, inte mandatperioder. Kriget kommer inte heller vara kort som vi har tänkt länge, utan att vi behöver förstå att vi kan vara i en långvarig konflikt i många år utan skönjbara slut – låt oss kalla det för ”ett evigt krig”, med eller utan militär konflikt.
- Ingen dör i ditt ställe ↔ Nato ger trygghet, men Sverige måste stå emot de första veckorna själv innan hjälp kommer. Om vi inte är beredda att slåss för oss själv, eller för våra grannar, så kan vi inte räkna med att någon annan är beredda att slåss för oss. Nato ersätter alltså inte egen förmåga. Totalförsvarets grundläggande idé förändras inte med Natomedlemskapet, men Nato adderar extra styrka, fler dimensioner och ett ansvar som går utanför våra egna gränser och som vi behöver axla.
- Splittring ↔ Hybridhot syftar till att underminera tilltron. Nationell enighet är avgörande, liksom enighet inom Nato och EU. Här har Sverige en nationell styrka i form av enighet om hotbild, upprustning och stöd till Ukraina i Sveriges riksdag. Men klarar vi av att hålla enigheten när hotet ökar och vi går in i ett valår? Hur undviker vi att fienden splittrar oss i Sverige och mellan allierade.
- Hela landet strider ↔ Civilt och militärt försvar måste vävas samman till ett totalförsvar, där tankesättet måste sätta helheten, statsskicket och samhällets kontinuitet före andra mål som vi styr verksamheten utifrån i fredstid. Civilsamhället, näringslivet, kommuner och regioner är lika viktiga som brigaderna för att bygga den uthållighet som en seger kommer att kräva av oss.
- Teknologi ↔ Saker som cyberförmåga, drönare, AI och EW är inte komplement – de är centrala teknikområden i det moderna kriget. Här behöver innovationshastigheten öka och ukrainska erfarenheter implementeras löpande i ett förmågebygge.
- Asymmetri ↔ Smarta, riktade förmågor som robotar och cyber ger möjlighet att slå mot motståndaren där det gör ont. Kreativitet, innovation och mod behövs i krigföringen.
- Information ↔ Desinformationen är här sedan lång tid. Psykologiskt försvar måste vara en hörnsten. Men eftersom vi redan är i en konflikt och den globala arenan inte har några gränser behöver vi också börja agera offensivt för att påverka vår motståndare, redan innan angreppet sker.
- Ledning och förtroende ↔ Uppdragstaktik och en decentraliserad förmåga i totalförsvarssystemet är svenska styrkor som måste byggas vidare på. Det kräver också att alla förstår sitt ansvar och Sveriges säkerhetspolitiska läge och målsättningar. Kriget kräver samarbete med effekt, inte samverkan och processer utan resultat.
- Resiliens är en strategisk resurs ↔ Försörjningsberedskap i energi, mat, transporter och vård är totalförsvarets kärna, vi måste bygga snabb omställningsförmåga och anpassningsbarhet. Det kommer att kräva innovation, flexibilitet och uthållighet.
- Seger bortom fred ↔ För Sverige betyder det att bygga långsiktigt och inte bara “ta sig igenom krisen” eller ett snabbt uppblossande krig, som är över på några veckor. Den som har fred som det främsta målet har förlorat sin frihet innan kriget har börjat.
Ditt ansvar i totalförsvaret
För dig som har en uppgift att leda andra i totalförsvaret så behöver du redan idag förbereda dig och din organisation på att snabbt ställa om för operativt totalförsvar. Ledarskap i fred är en sak – ledarskap under krig är något helt annat. När samhället utsätts för ett existentiellt hot prövas varje ledare. Då räcker det inte att luta sig mot manualer, rutiner och perfekt underlag. Besluten måste fattas i kaos, och konsekvenserna sträcker sig långt utanför den egna organisationen.
Kriget kommer att beröra dig och dina medarbetare, i värsta fall på det mest brutala sättet. Det ställer krav på din uthållighet, din omställningsförmåga, ditt mod och din beslutsamhet att våga agera utan det perfekta underlaget. Det kräver kunskap i hur människor reagerar när det otänkbara händer, och en förmåga att hantera situationen. Det kräver också att du ser ditt större ansvar för Sverige i en helhet som går utanför den smala fredstida logik du lärt dig att agera. Det utmanar årtionden av förvaltningstänkande och styrmodeller. Den tid vi är inne i kräver att du förstår att du inte bara leder din organisation – du leder en del av hela Sveriges samlade motståndskraft i det totala försvaret. Om du och din organisation vacklar får det konsekvenser för andra långt utanför din egen verksamhet.
Du behöver därför redan idag…
- Bygga insikt – du och dina medarbetare behöver förstå hotbild och vad som driver våra motståndare. Börja i det lilla, ta Säpos och MUST:s årsrapporter och ha en studiecirkel i ledningsgruppen. Vad betyder det här för oss?
- Träna beslutsfattande i osäkerhet – vänta inte på full information. Att agera är bättre än att stå still.
- Bygga förtroende och samverkan – civilt och militärt tillsammans, inte var för sig. Lär känna den du måste ringa och som idag finns på andra myndigheter, i näringslivet, i en annan kommun eller i våra grannländer.
- Prioritera innovation – hur kan din organisation korta tiden för att få nya kunskaper som kommer ut i verksamheten?
- Stärka uthålligheten – energi, livsmedel och sjukvård är lika viktiga som vapen för samhällets uthållighet. Det behövs i hela samhället, men hur ser din organisations uthållighet ut tills samhället har hunnit ställa om för krigets krav?
- Äga narrativet – informationspåverkan möts bäst med tydlighet, ärlighet och uthållig kommunikation. Men den måste också vara proaktiv – med strategisk kommunikation om den egna berättelsen. Du som kommunikationsansvarig måste tänka i flera dimensioner samtidigt så att din kommunikation stödjer det som Sverige kommunicerar till den egna befolkningen, till allierade och gentemot våra motståndare.
När den ryske generalstabschefen Valerij Gerasimov säger att Ryssland inte tänker avsluta kriget, ska vi ta honom på orden. Kursen i Moskva har lagts sedan länge, och vi vet vad Ryssland vill uppnå. När statsminister Kristersson säger att vi inte är i fred, är det för att understryka att hotet är här och nu. När våra nordiska underrättelsetjänster varnar för att Ryssland kan vara redo för nytt krig när omständigheterna är gynnsamma för Ryssland är det ett besked som kräver handling – inte om två år, utan idag. Att inte agera idag är som att bjuda in kriget till oss.
Zaluzhnyjs tio punkter är inte bara Ukrainas. De är också våra. De är en karta för hur vi måste leda och återuppbygga vårt totalförsvar. För frågan vi måste ställa oss är inte om vi har råd att förbereda oss – utan om vi har råd att låta bli. Och om vi har tid med att vänta med att göra det till imorgon, när vi behöver göra det redan idag.
Den här texten skrevs som en del av mina förberedelser för att sitta i en panel på konferensen Morgondagens Totalförsvar i Karlstad tillsammans med professor Aida Alvinius på Försvarshögskolan och prata om ledarskapet i totalförsvaret. En av de frågor vi fick av publiken löd ungefär hur president Zelenskyj orkar gå till jobbet varje dag, år ut och år in, med den pressen han har.
Mitt svar var enkelt: Zelenskyj orkar därför att han bär ett ansvar som är större än honom själv. Den dagen du ställs inför samma prövning kommer också du att orka – därför att vi tillsammans förstår att vi inte bara kämpar för vår egen vardag, utan för friheten, för våra barn och för det samhälle vi vill lämna vidare.