Dagen har bjudit på två intressanta nyheter när det gäller NATO och Ryssland.
Den första är en artikel från AP som behandlar en rapport från USA:s ambassad till NATO (WikiLeaks) om Rysslands krigföringsförmåga. Rapporten behandlar slutsatser efter övningarna Ladoga och Zapad 2009, där ambassadören Ivo Daalder dömer ut den ryska förmågan avseende operationer i de västra regionerna av landet (vårt närområde). Enligt rapporten ska Ryssland inte ha förmåga att genomföra större operationer, eftersom de inte kan samverka på ett bra sätt mellan mark- och luftstridskrafter, saknar allvädersförmåga, brister i strategiska transporter, dåligt tränad officerskår och personalbrister i förbanden. Däremot ska Ryssland fortfarande ha tilltro till användandet av taktiska kärnvapen (exvis från Iskandersystemet – red anm), vilka de förfogar över 1000 stycken. Dessa är ännu inte reglerade i internationella avtal.
Jag har tidgare skrivit om den nuvarande bristande förmågan, som jag bedömer innebär att Ryssland inte klarar av uthålliga, offensiva operationer i närområdet de närmaste åren. Det är den långsiktiga upprustningen som är viktig att hålla ögonen på och bestämma hur vi ska möta. Den ryska doktrinen om taktiska kärnvapen är klart obehaglig, och frågan är också hur vi ska förhålla oss till denna. I synnerhet eftersom det amerikanska fokuset blir alltmer någon annanstans än norra Europa. NATO, egen förmågeökning eller kalkylerad (?) risk?
Den andra nyheten rör samarbetet mellan Ryssland och NATO. Enligt RIA Novosti har chefen för ryska utrikesdepartements avdelning för europeiskt samarbete, Vladmir Voronkov, uttalat att detta samarbete står inför ett genombrott. Ryssland och NATO står helt säkert inför en nivå av samarbete enligt Voronkov. Med sedvanligt ryskt geopolitiskt perspektiv motiveras det hela med att NATO har nått sin expansionsgräns, eftersom det inte finns fler central- eller östeuropeiska länder som vill gå med i alliansen.
De senaste 18 månaderna har inneburit allt djupare samarbete kring Afghanistan, antipiratoperationer och gemensamma studier av ett robotförsvar. Detta är en positiv utveckling som ligger i svenskt intresse att den fortsätter. Sannolikt har Ryssland intresse av ett sådant samarbete som innebär att man kan frigöra resurser på kort sikt för operationer i söder (norra Kaukasus) och på medellång sikt i öster (Japan och Kina).
FOI:s rapport om Zapad och Vostok innehåller vissa intressanta reflektioner, bland annat att övningarna inte har varit särskilt storskaliga i det avseendet att man har inte har lett de stora förbandsklossarna tillämpat, något som man har tagit fasta på i den läckta rapporten.
De senaste dagarnas utspel om att de båda Mistralfartygen kommer att baseras i Fjärran Östern ligger också väl i linje med att ”kratta manegen” för ett bättre NATO-samarbete. Andra uppgifter som är intressanta i sammanhanget att de båda Ivan Gren-fartygen som byggs kan komma att placeras i Svarta havet. Bra för oss men sämre för georgierna…
På något sätt verkar man vara intresserad att ge ett intryck att håller garden nere på den västra delen och att man satsar i öst och syd.
/Op
johan
Ryssland har idag förmåga att samtidigt kunna leda underhålla och genomföra en mindre strategisk luftlandsättning och en operativ landstigningsoperation mot tex Gotland eller stockholm idag.
Däremot har mångt långt kvar till kalla krigets nivå MEN det går som bekant väldigt raskt uppåt nu och VOSTOK 2010 visade på detta.
Avgörande är förstås syftet med striden och vilken motståndaren Ryssland hypotetiskt skulle möta.
Sverige är idag ett mkt svagt motstånd även om vi är på väg uppåt men avsevärt lånsammare så blir styrkejämförelserna över tiden allt mer ogynsamma.
Delar således inte riktigt din bedömning.
Det är lätt att falla i fällan att döma ut rysk militär förmåga efter att ha läst det först stycket. Man bör dock applicera samma funderingar på svensk förmåga och sedan fundera över resultatet.
Anledningen till att man satsar i söder och öster är att de uppfattar sina intressen mest hotade där. Den utveckling som Ryssland skulle uppleva som farligast i väster är om man mister Vitryssland som buffert mot Polen.
Vår egen förmåga? Ja, den har jag skrivit en del om. ”Vi har snart en plutonsarmé med roteplattformar som stöd.” skrev jag i mitt inträdesanförande november 2008 (https://kkrva.com/Artiklar/092/kkrvaht_2_2009_6.pdf). Jag har också skrivit om det underfinansierade försvarsbeslutet och bristande operativ förmåga m a a byte av personalförsörjning. För närvarande är det tre saker som håller skenet uppe. I prioordning: Vårt geopolitiska läge, rysk (bristande) förmåga och andra prioriterade riktningar som söder och öster. Om tio år kan det se helt annorlunda ut, därför är den ryska kapacitetsuppbyggnaden det viktigaste att förhålla sig till.
”Vårt geopolitiska läge, rysk (bristande) förmåga och andra prioriterade riktningar som söder och öster. Om tio år kan det se helt annorlunda ut, därför är den ryska kapacitetsuppbyggnaden det viktigaste att förhålla sig till.” Citat; Johan
Jag tänkte bara tillägga att det hänger på vad vi gör också. Sverige under hundratals år var en del av Centraleuropa, om man med Centraleuropa menar målet för allas lystna blickar. Därför kan vi räkna med att om vi blir lite aggressivare i retoriken, och om vi satsar mer på försvaret, så kommer vi snart att finna oss varandes i centrum igen, vilket jag ser som positivt. Den ena halvan hänger på vad Ryssland, Danmark et.c. gör, den andra är upp till oss själva. Geoläget är densamma men politiskt kommer vi i centrum ungefär eller exakt på samma sätt som de Tyska staterna från 30-åriga kriget och framåt. Europa kryper uppåt! Hellre är jag i centrum för allas lystna blickar, beredd att försvara mig på ett eller annat sätt, än jag förlitar mig på ”den eviga freden”. Devisen ”Den eviga freden” har historiskt sett ofta lett till ockupation av Skåne, baltikum, Holland och Belgien, till och med Frankrike. Den som inte lever efter den devisen riskerar å andra sidan att dö, men hellre riskera det om vi bara kan hålla rent framför porten. Hur man än gör så tar man en risk, inte bara för sig själv utan även för sitt folk.
Roger Klang
Jaha, nu är Wikileaks i farten igen, men är det nån som vet hur det står till med sanningshalten?? Undras vilka källor som den amerikanska ambassadören haft/har till sina uppgifter?? Med andra ord är det mycket vanskligt att bedöma läget baserat på Wikileaks uppgifter. Förresten vem styr Wikileaks och vad har Wikileaks för agenda??
Det pågår ett skuggkrig som vanligt. Finns det orsaker för ryssarna med ”downplaying” Zapad och Ladoga??
Men visst, vill man ha en skön snuttefilt att krama så kan ju Wikileaks uppgifter om Ladoga och Zapad fungera alldeles utmärkt.
”Det pågår ett skuggkrig som vanligt. Finns det orsaker för ryssarna med ”downplaying” Zapad och Ladoga??”
Jag kan tänka mig något mycket enklare – någon skapar en internpolitisk grund för ”vi behöver rusta mera”.
”Det pågår ett skuggkrig som vanligt. Finns det orsaker för ryssarna med ”downplaying” Zapad och Ladoga??”
Jag kan tänka mig något mycket enklare – någon skapar en internpolitisk grund för ”vi behöver rusta mera”.” Citat; Dimitry
Precis, Dimitry! Och jag klandrar inte ryssarna för att de gör det, men jag menar att vi ska göra samma sak. Det finns inte ett enda exempel på en nation i Europa som har befunnit sig på stenåldersnivå och som samtidigt haft något inflytande på världen. Alla de mäktigaste staterna har varit multietniska på något sätt, även Nazityskland till en början. Antingen lever man med kvinnoförtryckare i olika grad, med allt vad det innebär, både negativt och positivt, och är en makt att räkna med, eller så är man en etniskt och kulturellt homogen stat utan inflytande och manlig stolthet, om än välfungerande och välmående. Förr eller senare kommer även vi att glida in i kvinnoförtryckets mörker igen, och denna gång för gott, men jag ser även det som något positivt – omm (om och endast om) det sker om ett antal hundra år, strax före nästa istid så att vi svenskar när vi någon gång lämnar istäcket över vår svenska jord de närmsta 10 000 åren efter, har något skydd mot etnisk upplösning och förintelse i vår exil. Vår godhet är vår förbannelse, men också vår välsignelse!
Mvh Roger Klang