Det var många som fick kaffet i vrångstrupen när försvarsminister Jyri Häkämies i september 2007 konstaterade i Washington att Finlands tre aktuella säkerhetsutmaningar är ”Venäjä, Venäjä ja Venäjä”. Det var ju inget fel med ministerns analys, men han bröt lättsamt mot grundsatsen om försiktighet i umgänget med grannen.
Varsamhet tjänade Finland väl redan under vapenbrödraskapet med Tyskland och umgänget med tyskarna. När det gällde fienden lade militärsensuren inga hinder för att driva med Molotov men tillät inga påhopp mot Stalin. Efter kriget var man tvungen att välja sina ord med omsorg. Någonting som genomsyrade hela efterkrigskulturen. Det lönar sig att komma ihåg hur återhållsam Finland var när det gällde Vietnamkriget och USA jämfört med Olof Palmes Sverige. Sovjetunionens kollaps ändrade mycket, men inte allt. Mestadels bevarades en viss försiktighet.
Flera siare anmälde sig efter Natobeslutet för att bevittna att de redan länge förutsett finskt medlemskap. Men som President Niinistö och hans medarbetare och senare ambassadör i Moskva och Washington Mikko Hautala i sina nyutkomna böcker berättar fanns det tre hinder för Finlands Nato-medlemskap: bristande understöd bland allmänheten, svenskt ointresse och en generell ovilja inom alliansen för en ny utvidgning. Allt detta slopades i praktiken över en natt efter Rysslands attack den 24 februari 2022. För amerikanarna var villkoren för finskt medlemskap att även Sverige kom med.
Även i den politiska dialogen som Niinistö i över tio år förde med Putin valdes orden noggrant. Genom intensiva kontakter bemödade man sig att upprätthålla ett fungerande förhållande till Ryssland. Allt detta för att förhindra att den oroväckande utvecklingen skulle gå snett – på mustig finska – perkelöityä enligt Hautala. Han talar om skuggboxning. Det osagda ryska målet var att förhindra ett finskt Nato-medlemskap. Det var ett försök att manipulera Finland att själv fatta skadliga beslut genom ”reflexiv kontroll” (psykologisk påverkan). Men han tillägger att det genomskådades, men ibland lönar det sig att verka enkelt funtad.
Henrik Meinander har säkert rätt när han i en intervju i Hufvudstadsbladet poängterar att ”Helsingfors utveckling kommer bero på hur de finsk-ryska relationerna utvecklas. (…). Tider då samarbete och handel fungerat bra har varit gynnsamma perioder i Finlands historia.”
Men kriget i Ukraina är inte fortsättningskriget där den politiska och militära ledningen efter Stalingrad förstod att Finland måste sträva efter att nå en separat fredsöverenskommelse med Sovjetunionen. Kriget i Ukraina berör oss på ett annat sätt. Det gäller hela Europa och direkt även vår egen säkerhet.
Allt beror på allt. Det finsk-ryska är inte någonting vi kan avskilja från den allmänna situationen i Europa. Den 24 februari hade Ryssland fört ett krig i fyra år mot Ukraina. Det är längre än Stalins Stora Fosterländska krig mot Hitler. Och vi skönjer inget slut.
I mångt och mycket har Vladimir Putin skapat den ukrainska nationen i detta brödrakrig. När han i sina pseudohistoriska lektioner 2021 karaktäriserade Ukraina, inte bara som en konstgjord skapelse utan ett anti-Ryssland avslöjade han krigets drivkraft. Ukraina hade valt en annan väg och det måste förhindras. Efter fyra krigsår är bitterheten enorm. De pågående terrorbombningarna av Ukrainas städer för tankarna till belägringen av Leningrad, där tyskarna försökte svälta och frysa ihjäl innevånarna. Vad vi nu ser är någonting motsvarande. Det leder tanken till en ukrainsk-rysk ordlek där Holodomor – den av Stalin förorsakade hungerdöden (holod på ukrainska = svält, men på ryska = köld) – nu är ett försök till holodnyj mor – den kalla döden. Men varken allierade bombardemang av tyska städer eller Stalins bombräder mot Helsingfors februari 1944 avgjorde kriget och även belägringen av Leningrad hävdes.
Det största kriget i Europa sedan andra världskriget är i ett stadium där fronten knappast rör sig och större genombrott väntas inte. En stagnerad front betyder inte att kriget inte pågår på fullt, tvärtom. Mer eller mindre pålitliga uppskattningar talar om 800–1 200 stupade och sårade ryska soldater varje dag. Siffran 35 000 per månad nämns. Det ukrainska målet är med president Zelenskis egna ord 50 000 dödade ryssar per månad. Det skulle i praktiken upphäva Rysslands ständigt pågående rekryteringar. Även Ukraina kämpar med brist på soldater och lider ständigt förluster, dock klart mindre än Ryssland. Fast det länge har varit uppenbart att Putins Ryssland är beredd att lida stora förluster och skicka dåligt utbildade soldater till säker död, är inte heller de ryska resurserna outtömliga. Alla ryssar känner marskalk Zjukovs svar när han kritiserades för att offra män i onödan – ”käringarna föder nya” (Бабы новых нарожают). Men Putin har inte Stalins oändliga sibiriska divisioner!
Utrikesminister Elina Valtonen konstaterade skarpsynt att Ukraina inte behöver europeiskt stöd för att kapitulera. Och Ukraina kommer inte att kapitulera. Samtidigt finns det fortfarande inga tecken på att Ryssland är beredd att förhandla på riktigt. Putin personligen och regeringsapparaten plus ekon i de ryska medierna insisterar fortfarande på villkor som betyder kapitulation. Putin har upprepade gånger entydigt konstaterat att om Ryssland inte når sina mål genom förhandlingar måste det ske med militära medel. Med andra ord, kriget avgörs på slagfältet.
Vi får inte glömma att Ukraine has agency. Med andra ord, det går inte att förhandla utan Ukraina, någonting Ryssland hittills vägrar att medge. Samma gäller Europa, även Europa har agency. Den amerikanska rollen är betydande i allt. USA:s förmågor är i särklass. Av avgörande vikt är USA:s stöd speciellt när det gäller försvar mot ballistiska missiler – inget annat land kan leverera robotar av Patriot-typ. Samma gäller underrättelsestödets bredd och djup. Men annars har scenen ändrat sig dramatiskt. Ukraina behöver mycket, men producerar själv mera och mera och i vissa vapenkategorier som sofistikerade drönare bättre utrustning än både USA och Europa själv har. Det här betyder i praktiken att europeiska länder, som till exempel Danmark, som inte har en egen vapenindustri, har kunnat stöda Ukraina effektivt med reda pengar för den kapabla ukrainska vapenindustrin.
Ryssland beskyller systematiskt Europa för att ligga bakom den ukrainska aggressionen mot Ryssland och de virala medierna demonstrerar sitt överdrivna förakt för Europa. Men Europa har agency. Ett intressant element i den ryska propagandan är att påpeka att Europa inte har kärnvapen och därför inte är en seriös motståndare. Allt det med upprepade hot om att bomba London och andra storstäder. Däremot är USA den motparten med vilken Moskva vill förhandla om Ukraina.
Förhoppningar som Donald Trumps återval väckte i Ryssland är ett växelbad. Från eufori och försiktiga förväntningar till besvikelse. Det är uppenbart att Putin väl har förstått att Trump vill få slut på kriget, men att hans intresse för villkoren eller priset är begränsat. Slutsatsen blir då lätt att Trump kan och kommer att sätta press på Kiev för att tvinga fram ett resultat. Men Ukraine has agency. Det här är läget idag. Trumps krav om en fredsöverenskommelse till sommaren verkar orealistiska.
Ukraina kämpar för sitt överlevande. Men det gör också den ryska regimen och president Putin personligen, inte Ryssland som stat. Trump har rätt när han understryker att Rysslands ekonomi lider. Försök att försvåra och t o m förhindra rysk oljeexport slår direkt i hjärtat av den ryska ekonomin. Men sanktioner avgör inte kriget, fast de biter hårt.
Oktoberrevolutionens stora hjälte Lev Trotskij påstås ha kommit med följande cyniska aforism: ”Ni är kanske inte intresserad av krig, men kriget är intresserat av er.” Analogin är uppenbar. Putin är känd för att inte vara speciellt intresserad av ekonomin, men det kan hända att ekonomin börjar intressera sig för Putin.