av Mats Bergquist
Enligt en internationell undersökning jag läste för några år sedan har Sverige och Polen de mest negativa uppfattningarna av alla europeiska länder om Ryssland. De exakta siffrorna minns jag inte längre utom att den för vår del var anmärkningsvärt stor. Men det låter rimligt att debatten i dessa båda länder har tydligare negativa drag än i många andra EU-länder.
Detta är en intressant uppgift – med tydliga politiska implikationer, som i fallet Polen ändå är lättare att förklara än för vår del. Polen har alltsedan den första s.k. delningen 1772 ständigt råkat illa ut. Efter de två ytterligare delningarna 1793 och 1795, då Ryssland, Preussen och Österrike lade beslag på vad som fanns kvar, styrdes Polen 1815–1831 som formellt en egen monarki med den ryske tsaren som kung. Sedan polackerna gjort uppror 1830 (och igen 1863–1864) upphävdes författningen och autonomin försvann. Efter 20 år som självständig stat 1918–1939 delades Polen 1939 på nytt mellan Tyskland och Sovjetunionen, för att efter kriget bokstavligen flyttas västerut och 1945–1947 inlemmas i Sovjetsystemet som folkdemokrati. Att polackerna nu mera än 25 år efter murens fall har en negativ syn på Ryssland är alltså inte att undra på, ständigt manifesterad bl a i diskussionerna om Katynmorden och flygolyckan i utanför Minsk för några år sedan, då en god del av det polska etablissemanget omkom, inklusive landets president Lech Kaczynski.
Men vi? Efter freden i Fredrikshamn 1809 då Sverige råkade ut för sin enda delning och Finland förvandlades till ett ryskt storfurstendöme har vi inte varit invecklade i några öppna fientligheter med Moskva, även om det kunde ha hänt 1855 under Krimkriget då Oscar I var lockad att genom att ansluta sig till England och Frankrike, kanske återfå Finland eller i alla fall Åland. Sannolikt hade Karl XIV Johan personligen en relativt positiv syn på Ryssland som något slags den konservativa legitimitetens väktare. Detta var inte minst viktigt för den svenske kungen, som jämte sin marskalkkollega Soult var den enda av Napoleonerans koryféer, som överlevde alla politiska förändringar i Europa efter kejsarens fall. Kungen uppskattade givetvis också att Ryssland hållit sitt löfte att understödja Norges lösgörande från Danmark och union med Sverige. Men därefter har misstänksamheten mot Ryssland varit ett dominerande tema i svenskt säkerhetspolitiskt tänkande, även om kortare perioder av hyggliga relationer har förekommit. Samtidigt som alliansfriheten under tiden sedan Bernadotte varit den styrande säkerhetspolitiska doktrinen – som givetvis tid efter annan måst anpassas till nya omständigheter – har denna, som jag många gånger i olika sammanhang framhållit, under långa perioder kompletterats med en Plan B för att möta det enda krigsfall, som man utom under Hitlers regim, planerade för, nämligen ett ryskt anfall. Våra egna resurser skulle aldrig, möjligen med undantag för de första decennierna efter andra världskrigets slut, kunna hantera de problem som yta, volym och tid innebar för ett geografiskt stort land med liten befolkning. Denna Plan B har på olika sätt under de gångna dryga 150 åren ofta utgått från förväntningar eller förhoppningar om stöd av västmakterna eller Tyskland.
Men några ryska planer sedan 1808, annat än i samband med en storkonflikt som kunde beröra oss, på att anfalla vårt land känner man inte till. Ändå har ”rysskräcken” ett handfast grepp om våra landsmän. Det krävs inte mycket för att svensk opinion jagas upp när något händer t.ex. i Östersjön och spåren leds till Moskva. Och successiva ryska regimer har fortsatt att bjuda på möjligheter att reagera på dess politik. Den ryska skuldbördan har särskilt under Sovjeteran regelbundet fyllts på med anfallet mot Finland 1939, ockupationen av de baltiska staterna 1939-1941 och igen 1944-1991, undertryckandet av Ungernrevolten 1956, Tjeckoslovakien 1968. Och under Putineran kom Georgien 2008 och framför allt Krim och östra Ukraina 2014. Bilaterala frågor som baltutlämingen 1945-1946, Wallenbergaffären, nedskjutningen av Catalinaplanet 1952, flera allvarliga ryska spioneriaffärer och faktiska och misstänkta ubåtskränkningar under det kalla kriget har givetvis konfirmerat den negativa bilden av Ryssland.
Man kan analysera vårt förhållande till Ryssland på två plan. Det ena är geopolitikens, det andra ryska regimers natur. Ända sedan det stora Nordiska kriget 1700–1721, som ändade en ett hundratal år av svensk strategisk regional dominans, har Ryssland, utom perioden 1871–1945 då Tyskland innehade rollen, varit den ledande makten i Nordeuropa. Sverige saknar givetvis möjligheter att med egna resurser ändra på detta sakernas tillstånd, annat än att gå med i en försvarsallians med andra stormakter. Men denna lösning har, i alla fall hittills, inte haft nödvändigt brett stöd i det politiska etablissemanget eller hos allmänheten. Därför har alliansfriheten, ofta kombinerad med en Plan B med förhoppningar om stöd utifrån, blivit den svenska modellen att hantera ett strategiskt problem. Sannolikheten för att den ryska federationen skulle komma att upplösas i mindre enheter, varvid den geopolitiska situationen givetvis skulle bli en annan, är rimligen mycket låg.
Det geopolitiska läget i vårt närområde förefaller således i sina grunddrag för överskådlig framtid rätt oföränderligt. Medvetenheten om den geopolitiska obalansen och att det sas är ryssarnas fel att den för oss är tydligt oförmånlig är ett konstant element i misstänksamheten mot Moskva. De är historiskt sett det enda land som tilldelat oss varaktig skada och förminskat Sverige till vad det är idag. Detta är knappast någont som sysselsätter den genomsnittlige svensken. Men den ryska skuldbördan är likafullt, medvetet eller omedvetet, i svenskarnas ögon tung. Ibland har man rörande tidigare epoker, före 1814, velat tilldela Danmark en liknande roll som arvfiende eftersom krigen med Danmark, beroende litet på hur man räknar, varit flera än dem med Ryssland. Men detta resonemang håller knappast. Kampen mellan Danmark och Sverige var snarare ett slags inbördeskrig mellan olika grenar av samma folk och som rörde makten över själva den Skandinaviska halvön. Konkurrensen med Ryssland hade större implikationer och rörde dominansen i hela Nordeuropa och Östersjön. Inte att undra på att krigen med Ryssland varit färre.
Om den geopolitiska obalansen med dess historiska bagage är en källa till den latenta misstänksamheten mot Ryssland har denna uppenbarligen förstärkts av avsaknaden av all demokratisk och civilsamhällelig tradition – utom några kortare perioder efter revolutionen 1917 och upplösningen av Sovjetunionen 1991. Ryssland uppvisar ju en provkarta på allahanda våldsamma, diktatoriska eller auktoritära regimer från Ivan IV till Vladimir Putin. Detta har lett till en säkert utbredd uppfattning, inte bara hos oss, att den ryska federationen inte kan ses som ett europeiskt land utan något sui generis, vilket förvisso också är många ryska tänkares uppfattning. Detta har elegant beskrivits av Bengt Jangfeldt i hans ”Vi och dom” (2017). Livegenskapen som avskaffades först 1861 har för svenskar, som aldrig upplevt ett riktigt feodalsystem, varit ett typiskt exempel på artskillnaden mellan en upplyst skandinavisk samhällsmodell och den primitiva och våldsbenägna i Ryssland. Det finns alltså ett rätt starkt svenskt självmedvetande i denna syn, vilket leder till en stark blandning av rädsla och en nedlåtande attityd. Den starka ryska konstnärliga, musikaliska, litterära och måleritraditionen blir egentligen det enda försonande draget.
Vilka politiska konsekvenser har då denna sannolikt djupt förankrade syn på vår store granne? Från rysk sida har man sannolikt haft en mera positiv syn på oss än vi på dem. Det följer visserligen av stormaktsperspektivet att små nu ofarliga grannar kan ses med ganska blida ögon. Men i Moskva har man säkert generellt uppfattat den alliansfria doktrinen som ett bidrag till stabliteten i regionen, även om man också varit medveten om risken för att Sverige vid en konflikt skulle hamna i västlägret. Förutsättningar för en rimlig politisk dialog mellan våra båda länder har ur denna ryska synvinkel oftast förelegat – om det inte vore för den lättväckta svenska opinionen. Varje svensk regerings rörelsefrihet begränsas av den inte helt oförståeliga tendensen att tillskriva Moskva skulden för det mesta av negativ karaktär som händer i regionen, oavsett om det gäller ubåtskränkningar, överflygningar, militärövningar nära vårt territorium, överträdelser av vad vi anser bara självklara mänskliga rättigheter etc.
Detta har, alldeles oavsett färgen på den regering vi haft, gjort det svårt att under någon längre tid upprätthålla en effektiv diplomatisk dialog. När, bara för att ta ett exempel, regeringen Erlander och framför allt dess utrikesminister Östen Undén – som alltid var angelägen om detta – ville förbättra relationerna med det poststalinistiska Sovjet och 1958 inbjöd Nikita Chrustjev till Sverige inställde den ryske regeringschefen året därpå besöket, med hänvisning till den fientliga svenska pressen. Och, för att ta ett färskare exempel, alltsedan den ryska annekteringen av Krim och interventionen i östra Ukraina 2014 med starka svenska reaktioner har relationerna mellan båda våra länder varit sämre än mellan Ryssland och många andra EU-länder. Om någon regering inom överskådlig framtid skulle komma på idén att bjuda in Putin till Sverige skulle allmänheten knappast förstå varför och initiativet leda till starka inrikespolitiska kontroverser.
Det vore givetvis i vårt intresse att söka upprätthålla något mera än en formell dialog med Ryssland. Men det politiska klimatet i Sverige tillåter f n helt enkelt inte detta. Man kan givetvis hävda att om en regering skulle vilja förbättra relationerna kan den söka övertyga den lättkränkta opinionen. Men en regering måste välja sina stridsfält. Varför skall man slösa politisk energi på en fråga som ändå knappast skulle ge goda politiska poäng? Och för dem som vill söka ändra på detta klimat gör ryssarna det inte precis lätt genom klumpig politik och stormaktsfasoner. Detta minskar incitamentet till dialog. I någon mån kan man försöka upprätthålla en sådan på det icke-politiska planet, vilket också skett och sker.
Ofta hänvisar analytiker här till att det trots allt är möjligt för både Finland och Norge att ha en rimlig relation till sin store granne. Men för särskilt Finland, men också Norge, har de som fysiska grannländer ett vitalt intresse av att kunna kommunicera med varandra också genom andra kanaler än diplomatiska noter. Finland har en 1300 km lång landgräns med den ryska federationen, den längsta denna har med något västland, vilket också leder till allehanda praktiska problem som måste hanteras. Detta var uppenbart när Moskva hösten 2015 plötsligt öppnade de annars välbevakade gränserna till både Finland och Norge. Det geopolitiska läget mer eller mindre kräver en säkerhetspolitisk dialog av det slag president Sauli Niinistö har med Putin, med ett par sammanträffanden per år och ibland telefonkontakt. Frånvaron av en sådan dialog skulle utan vidare bli utrikespolitiskt mycket besvärlig. Denna har dessutom rimligen ett värde för andra EU-länder.
Även Norge har behov av en dialog, inte minst om de väldiga och särskilt för Norge mycket viktiga haven i norr. Sedan man för några år sedan kommit överens om den territoriella delningen av nordområdena har man eliminerat ett stort irritationsmoment. Norge bär dessutom på ett historiskt arv som ofta förbises: som del i den dansk-norska unionen till 1814 var man ofta allierad med Ryssland mot Sverige. Ryssland var ett av de första länderna som 1905 erkände Norge som också minns att sovjetiska trupper befriade Nordnorge i krigets slutskede för att ganska snabbt evakuera området. Oslo kan också föra denna dialog, som sedan alliansens tillkomst medlem av NATO och utifrån en geopolitisk situation som fått historisk hävd och Moskva accepterat. Härvid har de unilaterala begränsningar som man åtagit sig i vad avser utplacering av kärnvapen på norskt territorium respektive övningar och stationering av utländsk trupp nära Ryssland spelat en roll.
Sveriges situation är således annorlunda än våra nordiska grannländers. Vi har inte samma praktiska behov av en dialog som de, och kan därför leva med ett mera ansträngt förhållande. Det ekonomiska utbytet är ändå ganska måttligt. Samtidigt ligger vi där vi ligger och skulle säkert ha nytta av en utförligare dialog och kanske utbyte av fackministrar. Högnivåbesök är f n knappast möjliga och utrikesminister Wallströms få möten med sin ryske kollega Lavrov har uppenbarligen varit ganska formella.
Den som här vill ändra på detta sakernas tillstånd och upprätta en bredare dialog har ett styvt jobb framför sig.
Författaren är ambassadör, docent och ledamot av KKrVA.
