Idag, när Vladimir Putins tredagars militära operation i Ukraina närmar sig det tredje årets fullbordan, finns vissa tecken på att slutet kan komma. Eller kanske inte direkt ett slut, snarare att vapnen tystnar för en kortare eller längre period.

En viktig orsak till detta skulle i så fall vara USA:s nye president som har lagt mycket prestige i att få stopp på konflikten och som har olika maktmedel för att kunna påverka såväl aggressor som försvarare. Det låter positivt, vi önskar nog alla att dödandet upphör.

Men vad kommer därefter och hur länge varar det? Vi kan se ett antal faktorer som komplicerar bilden, och här tänkte jag lyfta fram några.

  1. Att beskriva konflikten rätt. Trumps administration agerar som om de inte riktigt förstår konfliktens natur, vilket de naturligtvis måste göra. Det vi ser är som bekant inte bara ett krig mellan Ryssland och Ukraina utan en långt större konflikt mellan Ryssland och andra auktoritära stater å ena sidan och västvärlden å den andra. Ukraina är ”bara” den aktuella krigsskådeplatsen och därmed den mest synliga komponenten för närvarande. Ett Eld upphör i Ukraina skulle visserligen ge många människor lindring i närtid, men det kommer inte att lösa den större konflikten. Att USA:s president nu talar öppet om att han vill ändra nationella gränser med våld, hot om våld eller utpressning gör dessvärre skiljelinjerna mindre tydliga och gör världen till en farligare plats. I den större konflikten, är USA med demokratierna eller på de auktoritära härskarnas sida? Man måste välja och valet lär få konsekvenser.
  2. Rysslands drivkrafter i fallet Ukraina. Det ryska kriget är till sin natur imperialistiskt. Kreml vill avveckla den ukrainska identiteten och föra in Ukrainas nation och folk in i den ryska sfären. Vad innebär det? Ja, vi göra en historisk parallell i Kongresspolen 1868. Tsardömets fruktlösa försök att avpolonisera det polska folket är ett övergrepp som ännu är levande i det kollektiva polska medvetandet. Ett tänkt vapenstillestånd där Ryssland fortsatt tillåts ockupera en del av Ukrainas territorium skulle vara dubbelt olyckligt. Dels därför att rysk aggression per definition i så fall har lönat sig i och med att man har utökat sitt territorium, dels därför att man inte är nöjd med bara en del av grannlandet vilket innebär att angreppskriget kommer att blossa upp igen. Förr eller senare.
  3. Ekonomin. Idag är den överhettad. Vapenindustrins expansion har lett till arbetsbrist (som förvärrats av alla inkallade, att utbildade män har flytt landet och det stora antalet stupade och svårt skadade). Ränteläget är orimligt högt och en ökande inflation belastar medborgarna. Avskilda från de officiella ryska budgetposterna förefaller det dessutom finnas betydande belopp som bankerna tvingats låna ut till vapenindustrin till icke marknadsmässiga villkor, en ordning som kan få förödande konsekvenser för Rysslands finansiella system. Simon Franzén tar upp detta finansiella hot i en utomordentlig text på KKrVA den 27 januari.

Vid ett kommande eld upphör står Rysslands ledning inför några svåra avvägningar:

  • Ska man hemförlova soldaterna, av vilka många lär lida av PTSD i olika hög grad? Många av dessa borde i och för sig kunna få jobb i den överhettade ekonomin om inte upprustningen bromsas. Eller ska man bibehålla numerären i armén men skicka dem i en annan riktning och i så fall vilken?
  • Rustningarna drar oerhörda resurser och utarmar samhällets ickemilitära sektorer. Ska de tillåtas fortsätta, eller ska man dra ner på dem vilket skulle kunna leda till att arbetsbristen går över i massarbetslöshet, förstärkt av hemvändande soldater?
  • Hur ska Ryssland gå tillväga för att försöka kompensera exportindustrins förstörelse? Den tidigare så viktiga exporten av fossil energi till Europa lär inte kunna återställas till tidigare volymer. Detta gäller även om tyska AfD, i ett anfall av svårt självskadebeteende, nu talar om att åter öppna Nordstream. Eller vapenexporten. Behovet av att ersätta egen förstörd materiel minskar volymen som är tillgänglig för export. Man kan dessutom få en ökande konkurrens från den vapenexport som Ukraina kan utveckla. Slutligen det faktum att ryska vapensystems insatser i kriget inte har varit övertygande lär inte heller direkt gynna rysk vapenindustri.

Sedan får vi inte glömma det kollektiva minnets kraft. Om vapnen tystnar i Ukraina, och i ryska Kursk, går inte världen tillbaka till läget före Kriminvasionen 2014. Inte ens tillbaka till läget före 22 februari 2022. Relationerna mellan Ryssland och stora delar av världen ligger i ruiner som en följd av det ryska angreppet, det ukrainska lidandet och de oräkneliga krigsbrotten. Att som USA:s nuvarande president och vissa andra tycks tro, att man snabbt kan komma tillbaka till business as usual, lär inte ske.

Låt oss dra en parallell med det blivande Västtyskland 1945 som ju hade ett liknande problem avseende omvärldens uppfattning. Tyskarna tog snabbt och villkorslöst på sig skulden för kriget, kavlade upp ärmarna och påbörjade återuppbyggnaden. Den oerhört snabba industriella tillväxten i 1950-talets Österrike och Västtyskland var inget mindre än ett mirakel.

En av förutsättningarna var att tyskt industriellt kunnande var intakt. Världen behövde tyska maskiner och verktyg, Europas kök och barnkammare fylldes av högklassiga tyska produkter och på gatorna kunde man se allt fler tyska bilar. Först små lustiga tre- och fyrhjulingar, sedan en ström av välbyggda prestigefordon. Dessutom, då Tyskland ligger mitt i Europa, blev det svårt att rent praktiskt isolera eller utestänga landet. Ändå tog läkningsprocessen ett par generationer.

Ryssland å sin sida, har ingen av dessa förmågor eller styrkor. Man kan erbjuda våld eller hot om våld. Alternativt destruktiv inverkan, som de sabotage vi nyligen sett så många exempel på, cyberattacker eller desinformation. Eller fossil energi, en sektor som i allt väsentligt har framtiden bakom sig. Men utöver det?

Man lär inte heller ta på sig skulden för det som skett, visa ånger eller ens god vilja. Landets många krigsförbrytare lär kunna röra sig fritt i samhället. Tvärtom kommer man troligen fortsätta med att kräva omvärldens respekt och särskilda rättigheter på andra länders bekostnad.

Gapet mellan den ryska självbilden och vad Ryssland faktiskt kan erbjuda världen är gigantiskt.

Någon kanske menar att detta beskriver ett västligt inåtvänt perspektiv. Världen är så mycket större än Nordamerika, Europa och några få andra länder. Så är det. Under lång tid har Ryssland och för den delen även Kina, varit aktiva inom det som kallas den globala södern. Här bor huvuddelen av jordens befolkning och en förfärande stor andel av dessa lever i länder med erfarenheten av att vara en tidigare europeisk koloni. Ryssland har intensivt odlat relationerna med många länder i den globala södern och med viss skicklighet sålt in sig som ett kolonialfritt alternativ till den gamla europeiska makten. Detta är ett reellt problem för Väst, ett problem som pockar på snabb hantering, men med fingertoppskänsla.

Ett exempel med svensk anknytning är Mali, där den tidigare kolonialmakten Frankrikes militära närvaro avslutades ganska nyligen, vilket även satte punkt för den svenska insatsen i landet. I fransmäns och svenskars ställe kom Wagner.

På längre sikt, avseende just Ryssland, kan vi vara en aning optimistiska. Även gentemot tidigare kolonier är det ryska erbjudandet tunt och inte särskilt mycket värt: I stort sett tillhandahåller man våldskapital, plundring av naturrikedomar och möjligheter för det enskilda landets politiska ledning att berika sig själva.

Länderna i den globala södern är dock inte en homogen grupp och de är inte generellt outvecklade. Liksom i norr drar man upp långtidsplaner för framtidens samhällen. Man vill bygga infrastruktur, bättre sjukvård och utbildning. Man stärker rättsstaten. Allt sådant som Ryssland inte kan eller vill erbjuda till skillnad från länderna i väst. Vi bör anta att det görs politiska analyser även söder om ekvatorn som i många fall lär visa att rysk närvaro inte alls är svaret på behoven, alla Sergej Lavrovs resor till trots. Med Kina är det en annan sak, kanske ett ämne för en annan text.

Vad sker då med Ryssland efter Eld upphör? Inför den fullskaliga invasionen 2022 gjorde sig Vladimir Putin skyldig till en rad svåra och närmast oskickliga felbedömningar: Den ukrainska motståndsviljan, den ryska militära förmågan, Västs agerande och rysk korruptions skadeverkningar inom krigsmakten. Det är inte omöjligt att han nu även missbedömer hur omvärldens uppfattning om landet har förändrats i grunden efter tre år av orättfärdigt krig och otaliga krigsbrott.

Ryggraden i rysk exportindustri har skadats i grunden. Förtroendet för landet som handelspartner har raserats. Den respekt som Kreml arbetar så hårt för att få åtnjuta, har hos många vänts till förakt. Förlusten för den nation som i framtiden undviker samröre med Ryssland är begränsad, riskerna med ett närmande är desto större. Till det, rysk suveränitet har försvagats i takt med att Kinas inflytande har växt och dessutom har Nato fått fler medlemmar.

Att som Ryssland gör idag, högröstat kräva en plats bland världens stora nationer när man har så lite att komma med är närmast sorgligt att se. Man borde lägga mindre resurser på wunderwaffen och på att vörda gamla tsarer och istället mer på att skapa positiva bidrag till världssamfundet för vilka man i framtiden rentav kan komma att förtjäna respekt. Men det ligger nog inte för Rysslands politiska ledning så det är svårt att vara optimist ens på lång sikt. Krisen för det ryska samhället lär inte gå över för att vapnen tystnar.

Författaren är egen företagare, reservofficer och försvarsdebattör.