Att Ryssland inom en snar framtid kommer att attackera en eller flera Nato-medlemmar militärt tycks enligt vissa bedömare vara bortom allt tvivel (se t.ex. Wall Street Journal 2026-09-02). Det implicita motivet till angrepp skulle vara att pröva sammanhållningen inom Alliansen (som om inte kriget i Ukraina inte redan gjort just detta t o m före Donald Trump återvände till Vita huset). Explicit behöver emellertid Ryssland en trovärdig officiell bevekelsegrund vilket enligt rysk tradition sannolikt skulle vara defensiv i sin natur enligt devisen ”Vi tvingades angripa för att undgå att själva bli attackerade”. Skuldbördan skulle således komma att bli Natos och/eller enskilda Nato-medlemmar. ”NATO’s Arctic moves pose direct threat to Russia” ska t ex den ryske utrikesministern Sergei Lavrov ha uttalat nyligen (se t.ex. Jekaterina Golubkovas artikel i Reuters 2026-08-31).
Svaret på frågan VARFÖR tycks m a o redan vara givet. Återstående nyckelfrågor handlar nu istället om VAR, HUR och NÄR. Svaren på var och en av dessa frågor torde avgöras av den konfliktnivå Ryssland eftersträvar gentemot Nato. I den högre änden av konfliktspektrumet återfinns ett nukleärt första slag och i den andra de hybridangrepp i form av bl a påverkansoperationer som Nato redan utsätts för (se t ex artikeln av Nicholas Vinocur och Antoaneta Roussi som publicerades av Politico 2026-08-27).
Frågan VAR innehåller i sig även den ett brett utfallsrum och är intimt sammankopplad med HUR-frågan. Ena ytterligheten utgörs av ett direkt angrepp på någon av Natos kärnvapenmakter. Ett angrepp riktat mot ett mindre medlemsland som skulle utgöra ett existentiellt hot mot denna Allierade bör nog också placeras in på den högre änden av detta spektra. Detta gäller i synnerhet om Nato redan har omfattande styrkor, däribland från ett eller flera av de ledande medlemmarna, stationerade i landet. Detta skull dessutom göra det svårt för Ryssland att undvika en politisk spridning av konflikten utöver det angripna landet, Var och en av de baltiska staterna uppfyller detta kriterium. Ett angrepp mot en glesbefolkad och strategiskt mindre signifikant del av Nato-medlem som saknar omfattande allierad närvaro i landet hör hemma i den andra änden av utfallsrummet. Ett sådant geografiskt område skulle potentiellt kunna isoleras både politiskt och militärt. Ytterst i denna del av spektrumet återfinns Nato-territorium som omfattas av internationella avtal som begränsar militära aktiviteter och/eller vars suveränitet är eller har varit omtvistat. Svalbard utgör ett sådant exempel kopplat till bägge dessa aspekter.
Frågan HUR handlar om vilka militära resurser Ryssland är beredd att avvara från kriget i Ukraina och hur dessa resurser bedöms kunna skapa fördelaktig styrkebalans vis-a-vis de militära styrkor Nato har eller på kort sikt antas kunna sätta mot de ryska angreppsstyrkorna. Om Ryssland bedömer sig kunna avvara relativt omfattande mark- och luftstridskrafter kan givetvis ett angrepp mot Baltikum eller Polen inte uteslutas trots närvaro av Natos Forward Land Forces (FLF) och Air Policing. Ett isolerat ryskt angrepp mot norra Finland torde i jämförelse kräva mindre insats. I detta fall är ju dessutom kärnan av FLF-enheten inte bara svagare än motsvarigheterna i Baltikum utan befinner sig inte ens i Finland. Det går dock inte att bortse från styrkan och beslutsamheten hos den finska försvarsmakten, något de ryska ledarna torde vara väl medvetna om. Ett ryskt angrepp på Svalbard underlättas av att Ryssland genom Svalbardstraktatet har rätt till permanent närvaro på ögruppen. Sålunda skulle det ryska samhället Barentsburg redan kunna hysa de specialförband som behövs för att snabbt ta kontroll över Longyearbyens flygplats. Det luftvärn som erfordras för att skydda den erövrade flygplatsen skulle t ex kunna finnas lastade ombord på ”forskningsfartyg” i Adventfjorden. Ryskt stridsflyg skulle snabbt efter erövrandet kunna baseras på flygplatsen samtidigt som ryska ubåtar skulle kunna synliggöra sin närvaro i farvattnen runt ögruppen.
Frågan NÄR, slutligen, torde handla om en tidpunkt då Alliansens ledare har sin uppmärksamhet riktad mot annat håll och på andra skeenden. Medan USA:s krig mot Iran utgör en sådan långvarig händelse, utgör kung Haralds begravning nionde september en kortvarig. Några dagar efter begravningen är det dessutom riksdagsval i Sverige…
Kontentan av ovanstående genomgång är att det inte räcker med att spekulera kring, och härvid rent av slå fast VARFÖR Ryssland kommer att angripa Nato. Scenarioresonemanget behöver kompletteras med frågor som VAR, HUR och NÄR. Dessutom bör analyserna inte bara logiskt hänga samman i dessa avseenden utan även beakta tänkbara händelseutvecklingar efter det ryska angreppet. Detta steg inkluderar såväl potentiella gemensamma allierade motåtgärder som åtgärder vidtagna av enskilda Nato-medlemmar och då i synnerhet de mest tongivande. En rysk ockupation av Svalbard skulle t ex möjligen föranleda en amerikansk insats på Grönland oavsett dansk inbjudan eller ej. Donald Trump skulle kunna ange att syftet med den amerikanska interventionen är att förebygga fortsatt rysk expansion i Arktis (”I told you!”). För att deskalera konfliktnivån mellan Ryssland och USA kanske Putin och Trump rent av erkänner varandras respektive annekteringar.