Läget kring olika hangarfartygstyrkor blir alltmer förvirrat när det gäller Medelhavet, för den som försöker följa öppna källor. Russia Today anger att USS George H.W. Bush ”reportedly” har ankrat utanför Syrien. Går man däremot till US Navy hemsida , så ser man att där är hela gruppen utspridd från mellersta Medelhavet till Atlanten, och med CVN-77 (GHWB) utanför Marseille.

Samma sak gäller det ryska hangarfartyget Admiral Kuznetsov, som idag dök upp vid Malta enligt Defencegreece.com. På tisdag ska fartyget starta en samövning med Israel med stödjepunkt på Cypern. En nyhet som valsade runt i bloggvärlden, medan ITAR-TASS i fredags rapporterade att chefen för den ryska flottan, amiral Vladimir Vysotsky genomför en inspektion av hangarfartygsgruppen inför dess avsegling….i Murmansk.

Sammanvägd bedömning är att Carrier Strike Group Bush är på hemväg, och att Admiral Kuznetsov kring mitten av december är gripbar i Medelhavet för att värna ryska intressen.

Det hårdnackade ryska motståndet till långtgående åtgärder mot den syriska regimen bottnar i det egna intresset. Ryssland är i färd att upprusta en flottbas i den syriska hamnstaden Tartous, vilket skulle ge landet en funktionell bas utanför Dardanellerna. Med tanke på den kraftiga utbyggnaden av kvalificerat luftvärn i Ryssland, även på nya fartyg, så skulle de syriska värdarna indirekt delvis ligga under ryskt luftvärnsparaply. Historiskt var också Syrien ett viktigt land för sovjetisk signalspaning i området, inte minst för signalspaninsflyg som startade från syriska baser. Det är rimlig att anta att visst utbyte fortfarande pågår.

Ett annat viktigt intresse för Ryssland är avsättningen för krigsmaterielexport. Syrien är fullständigt översvämmat av sovjetiska och ryska produkter i en omfattning som får Libyen att framstå som avrustat under Khaddafi. Det hävdas ibland att presidentvalet i USA nästa år driver den amerikanska utrikespolitiken i mer aktivistisk riktning. Så kan det vara, men det är presidentval i Ryssland också nästa år liksom parlamentsval nästa månad.

Dilemmat för Ryssland är att regimen i Syrien har förlorat mycket legitimitet i omvärlden, inte minst i regionen de senaste veckorna. Syrien, som förut spelade en aktiv roll i Arabförbundet, är nu avstängt och dess medlemmar inför nu sanktioner mot sina arabiska bröder. Det ryska utrymmet att manövrera blir därför mindre än annars, och några direkta manövrar mot omvärlden är alltför riskabla, i synnerhet som landet inte nått alla sina mål avseende sitt medlemskap i WTO.

Ryssland har dock tidigare visat sig vara kapabelt till överraskande operationer som Kosovo 1999, där landet i sin djupaste svacka framryckte med en fallskärmsjägarbataljon från Bosnien till Pristina och ställde NATO inför fullbordat faktum. Nu kanske det inte finns möjligheter till liknande manövrar, men nog sitter ansvariga i Kreml och försöker tänka ut hur man ska rycka åt sig initiativet angående Syrien, och hur man bäst tillvaratar sina långsiktiga intressen i landet. Om regimen skulle störtas, så gäller det att stå på god fot med de nya makthavarna, därför är det bäst om åtgärder uppfattas vara riktade mot NATO.

För att skydda regimen mot västs tryck, och därmed sina egna intressen finns det naturligtvis massor av möjligheter. Ett givet inslag är att blockera resolutioner i FN:s Säkerhetsråd. Några möjligheter tänkte jag diskutera här som skydd av befolkning i Syrien, motstånd i Kosovo och att försvåra underhållet till Afghanistan.

I det första fallet finns det två varianter. Dels skulle Ryssland med mindre militära styrkor kunna skydda de drygt 100000 egna medborgare som bor i landet, eller så skulle skyddet omfatta hela det syriska folket mot ”utländsk aggression”. Formerna kring den typen av åtgärder skulle kunna vara att hänvisa till ett existerande avtal mellan länderna. Syrien skulle också kunna drabbas av en ”skenmilitärjunta” som bjuder in Ryssland med hänvisning till hot mot Syriens existens. Detta scenario är inte särskilt sannolikt, och skulle eskalera situationen kraftigt. Det som gör möjligheten attraktivt är erfarenheterna från 1999 och att det som krävs är mer hastighet än verklig styrka.

Nästa möjlighet är att pressa NATO kring Kosovo. Läget i Kosovo har försämrats bekymmersamt sedan sommaren. Enligt vår utrikesminister har läget inte varit sämre sedan 1999. Häromdagen skadades 21 soldater ur KFOR under sammanstötningar med Kosovoserber som försvarade sina barrikader de uppfört som protest mot Kosovoalbanernas försök att ta över de norra tullstationerna. Läget har fått en märklig tvist sedan 20000 Kosovoserber i enklaverna i södra delen av Kosovo sökt ryskt medborgarskap. Det är oklart om de kommer att beviljas detta, men det indikerar vem som ses som motvikten till regeringen i Pristina. Att bevilja medborgarskap skulle vara en okonventionell handling ägnat att överraska och tvinga fram nya kalkyler. Det skulle också kunna finnas en beredskap att komma till undsättning i det fall Kosovoalbanerna förlorar tålamodet och försöker att etniskt rensa områden. R2P gäller även Kosovoserber. Även detta scenarie är inte särskilt sannolikt, delvis eftersom det kräver att Pristina förivrar sig. Inte otroligt, men inget att hänga upp planer på när skeendet pågår kring Syrien.

När det gäller Afghanistan har däremot ett oväntat tillfälle dykt upp i form av den helikopterattack som påstås ha dödat 28 pakistanska soldater. Efter räden mot Usama Bin Laden och det så kallade Memogate är läget mellan USA och Pakistan i flera avseenden stelt. Som straff för helikopterattacken stängde Pakistan av vägen genom Khyberpasset för NATO:s underhållstrafik. Hur länge det kommer vara är svårt att sia om, men det kommer att påverka betydelsen av Northern Distribution Network som går genom Ryssland och/eller delar av gamla Sovjetunionen. Med ökade störningar kring logistikflödet genom Pakistan är det sista NATO önskar sig andra störningar kring NDN. För Ryssland finns det här en möjlighet att diplomatiskt uttrycka sig att det är lika viktigt att upprätthålla NDN som det är viktigt att inga utländska interventioner eller vapensmuggling genomförs riktat mot Syrien. Här är nog sannolikheten lite större än i de tidigare fallen. Genom sitt ökande beroende av NDN och de försämrade relationerna med Pakistan, så minskar handlingsfriheten för väst när det gäller försörjningen av ISAF.

Det viktiga är att tänka igenom situationen och bedöma effekter på kort och lång sikt. De olika möjligheterna är bara några exempel på just möjligheter. Om de skulle kunna vara reella alternativ är svårt att bedöma, men det spelar nog ingen roll. Som det ibland hette i taktikundervisningen: Det blir alternativ 4.

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

Mer av samma författare