När han till slut kom till sjukhuset var det redan för sent. Andrei Sychev överlevde men läkarna tvingades på grund av kallbrand att amputera båda hans brutna ben, hans könsorgan och ett finger. Fyra dagar tidigare hade han bundits och misshandlats brutalt under flera timmar av de äldre soldaterna vid stridsvagnsförbandet i Chelyabinsk. Att han även hade blivit våldtagen kom fram först senare. Han hade blivit utsatt för den mörkaste formen av kamratuppfostran som går under namnet dedovsjtjina.
Hos utomstående finns ibland en bild av att man ska behandla blivande soldater hemskt för att hemska saker händer i krig. Det som inte dödar härdar, eller? Men det är utbildningens innehåll som skall vara påfrestande, inte behandlingen från andra. Det ryska exemplet visar hur fel det kan gå om man glömmer detta. Det kan då leda till sviktande moral, deserteringar och självmord men också bidra till övergrepp och regelrätta krigsbrott på slagfältet.
Dedovshchina utgör en informell hierarki baserat på tjänstgöringstid. En hierarki som existerar utanför den normala befälsstrukturen och ofta bortom dess förmåga att påverka. Äldre utsätter nykomlingar för utmanande prövningar och först när de yngre bevisat sig värdiga behandlas de som jämlikar. Än så länge finns likheter med andra organisationer. Det är inte konstigt att sådana system finns, det är i hur de tillämpas som likheterna slutar. I början har nya värnpliktiga inga rättigheter alls och äldre soldater har i praktiken obegränsad makt över dem. De yngres skyldigheter kan vara triviala saker som att putsa skor, tvätta och bädda sängar men det kan även bestå av mer allvarliga saker som att ge de äldre sin mat eller sin lön. De yngre kan också ges uppdrag som att (på laglig eller olaglig väg) rekvirera alkohol, cigaretter eller droger. Om någon av de yngre vägrar eller misslyckas är de äldre fria att utdela vilket straff de vill, oaktat hur våldsamt.
Livet i den sovjetiska armén har alltid varit påfrestande. Men på 1960-talet godkändes att fångar skulle få tjänstgöra i armén för att fylla ut leden. De tog med sig fängelseslang och praktiken att nyttja våld mot de fysiskt svagare för att få sin vilja fram. I samma tidsperiod ändrades reglerna för disciplinering av underställda och 1967 infördes en ny utbildningscykel för värnpliktstjänstgöringen vilket skapade bitterhet från de äldre som redan tjänstgjorde mot de yngre som de upplevde kom lättare undan. Det finns sannolikt ingen enskild orsak, men samtliga nämnda faktorer har framförts som bidragande till att den nuvarande formen av dedovsjtjina växte fram. Ett redan dysfunktionellt system förstärktes och muterade från en ritual för att inviga nya rekryter till ett sadistiskt system av tortyr och övergrepp.
Resultatet blev en signifikant ökning av antalet självmord och deserteringar, högst bland de yngsta soldaterna som befann sig i början av sin tjänstgöring. Andrei som nämns i inledningen var en av de som härdade ut, andra ryska värnpliktiga som utsattes för liknande misshandel runt om i landet orkade inte. Artyom Pakhotin valde att skjuta sig själv efter trakasserierna gått så långt att de äldre soldaterna tagit ett rakblad och ristat in det ryska ordet för ”kuk” i hans panna. Mikhail Perevedentsev hängde sig med en snara han själv tillverkat. Ivan Katlinskikh ställde sin Kalashnikov mot foten av kraftledningsstolpen och klättrade tills högspänningsledningen avslutade hans lidande. I de flesta länder ligger förekomsten av självmord i militära organisationer under den för lokalbefolkningen. Men den ryska armén har länge kämpat med det motsatta.
Initiationssystem som funktion är nödvändigt i hierarkiska och kollektivistiska organisationer. Vägledning från äldre får yngre att utvecklas och prövningar fyller syftet att avgöra om individer besitter de färdigheter de förväntas för att inte äventyra kollektivets säkerhet. Sådana system kan bidra till gruppsammanhållning och bygga förbandsanda samt, med chefens goda minne, möjliggöra att vissa frågor bäst löses av soldaterna själva. Till exempel kan problem med en egoist som myglar eller inte ställer upp ibland hanteras bäst inom plutonen. Det som händer i vapenvårdslokalen stannar i vapenvårdslokalen, och när man kommer ut är frågan löst! I sunda hierarkiska system finns vanligtvis även självreglerande mekanismer för det omvända där yngre i vissa forum får häckla äldre. Det disciplinära systemet fungerar då i balans och fyller framförallt funktionella syften. Det är alltså inte att systemet finns utan hur det fungerar som är problemet i det ryska exemplet.
Även om dedovsjtjina en gång haft samma grundtanke har det med tiden degenererat i ett system som motverkar allt det skapades för. De som utstått en rent hemsk behandling strävar endast att komma till en position med makt för att utöva detsamma mot yngre utan att behöva vara rädda för regler, restriktioner eller att bestraffas för sina handlingar. Det framkallar en ond cykel av hämndbegär mer än sammanhållning. Det är heller inte ett informellt system som hjälper chefen att upprätthålla disciplinen utan ett helt parallellt system som rent undergräver dennes auktoritet och förmåga att leda sitt eget förband. Uppgifter har pekat på att det fått störst utrymme vid förband där ledarskapet varit svagt eller rent av frånvarande.
Varningstecknen har funnits länge. Soldatmödrarna har sedan sin tillkomst 1989 kämpat för transparens och åtgärder. Human Rights Watch släppte under 2004 en omfattande rapport om den inhumana och degraderande behandlingen av de ryska värnpliktiga. Officiella försök har gjorts från den ryska militära ledningen för att stävja den toxiska kulturen. Ingen militär chef vill rimligtvis ha självmord, få sin befälsrätt underminerad eller tvingas hantera arga soldatmödrar. Men trots försök och lokala framgångar hos vissa förband är praktiken i högsta grad fortfarande levande inom organisationen. De som anmälts och åtalats för maktmissbruk och misshandel har förvisso ökat i perioder, men det har tyvärr även självmorden och deserteringarna. Exakta siffror är få då transparensen varit bristande. Under 2015 deklarerade även Putin att militära förlustsiffror i fredstid skulle klassas som hemliga uppgifter.
Men den värsta effekten av dedovsjtjina är inte självmord. De värsta konsekvenserna blir uppenbara när förbanden möter slagfältet. Huvuddelen av de som utsätts för trakasserierna tar trots allt inte livet av sig utan tar med sig det sadistiska synsättet i sin fortsatta militära karriär. Från krigen i Afghanistan, Tjetjenien, Georgien och nu i Ukraina ser vi en rysk armé som rutinmässigt genomför övergrepp och regelrätta krigsbrott. Inte bara de övertramp som kan ske i stridens hetta, utan mer utstuderade övergrepp med tydligt uppsåt och avsikt att både förnedra och skada. I närtid har vi bevittnat hemska krigsbrott mot både civila och motståndare på platser som Bucha och Irpin. Men tyvärr är inte heller de händelserna de första i sitt slag.
Krigsbrott är sällan (eller aldrig) resultatet av bara en faktor. Men en kultur som devalverar människovärdet och rent uppmuntrar till brutal behandling och sadistisk misshandel är starkt bidragande. Behandlar man varandra illa inom förbandet kommer man att behandla utomstående ännu värre. När detta förstärks av en demoniserande retorik från den nationella nivå och en stridsutmattning som får allt större effekt ju längre tiden går, är det ett givet recept för krigsbrott. Hur man beter sig mot varandra kommer att påverka hur man förhåller sig mot utomstående.
