Är Rysslands politiska mål i den pågående konflikten i Ukraina en konstant eller en variabel? Att döma av retoriken så har vi att göra med något i hög grad rörligt. Inledningsvis var det att ”demilitarisera och denazifiera” grannen i sydväst. Sedan, antagligen beroende på sviktande krigslycka, modifierades målet. Man hade inte längre politiskt utplånande av grannen i sikte, utan bara att få kontroll över en begränsad – om än ganska stor – del av Ukraina; Luhansk, Donetsk, Zaporizjzja och Kherzon oblast. Det senaste budet, möjligen inte det sista, är att bekämpa Västs neokolonialism och satanism.

Man kan göra sig lustig över detta och i någon mån förtjänar Kreml det, men det finns ändå anledning att ta resonemangen kring de ryska ambitionerna på allvar. Bakgrunden är enkel nog. Världen står inte enad bakom kritiken mot Rysslands krig. Uppfattningarna om konflikten är delvis annorlunda utanför den krets vi brukar kalla Västvärlden och här finns en möjlig sårbarhet hos Väst som skulle kunna utnyttjas emot oss.

Att försöka bedöma en annan kultur eller en politisk motståndare innebär risken att man låter sina egna förutfattade meningar eller kulturella drag påverka förmågan att göra en objektiv bedömning. Till det kommer medias inverkan, inte utan inslag av informationskrig. Så, på vilka grunder står den västerlänning som idag vill kritisera Rysslands krig i Ukraina?

För att minska risken att styras av förutfattade meningar, kan man ägna sig åt att observera skeenden och göra jämförelser. Folkets reaktion i de bägge staterna, deras internationella vänner, eventuell tillströmning av frivilliga, vem angriper och vem är angripen, civila offer eller hanteringen av krigsfångar. I en värld som översvämmas av information är detta dessutom ganska enkelt:

  • I det ena landet flyr kvinnor och barn, medan männen stannar kvar. Det andra landet har kunnat se ett massivt utflöde av män i vapenför ålder.
  • Landet med den större befolkningen har brist på soldater. Det mindre landet har fler sökande än man behöver.
  • Det ena landet har sett ett stort tillflöde med frivilliga från många olika länder. Landet med soldatbrist har inte fått samma stöd.
  • Ett av länderna har stöd av ett ganska litet antal regimer i hårdföra diktaturer, som Nordkorea, Iran, Kina och Belarus. Det andra har stöd av långt fler stater, särskilt bland dem som kan räknas som demokratier. Jo, detta är en i viss mån subjektiv bedömning, men inte utan saklig grund.
  • En part är angripare och den andre är angripen.
  • Vi har kunnat se ett antal krigsfångar på bägge sidor som frigivits. Den ena sidan har utväxlat magra, för att inte säga uthungrade fångar, den andra har överlämnat välnärda.
  • De civila offren är många på en sida men inte på den andra. Samma sak avseende förstörelsen av civil infrastruktur som inte är av någon militär betydelse, till exempel bostadshus.

Ett annat sätt är att lyssna noga på parternas argumentation. Hur den politiska ledningen eller ledande opinionsbildare uttrycker sig. Mängden källor är stor, men för enkelhets skull lyfter jag här fram två ryska källor som väger tungt.

Rysk TV sänder flera olika debattprogram och väldigt mycket kretsar numera kring Ukrainakriget. Argumentationen är ganska speciell. Man återkommer ofta till ukrainsk nazism, att man slåss mot ”hela Nato”, att det är fullt rimligt att krossa Ukrainas civila infrastruktur och annat. Den läsare som vill veta mer rekommenderas att följa Twitterkontot @JuliaDavisNews där utdrag av olika debatter läggs ut som videoklipp med textning på engelska. SvD har nyligen skrivit om detta. Min fullt ut subjektiva uppfattning, efter att ha följt ett större antal debattinlägg, är att vi här har att göra med programledare och inbjudna gäster som aldrig någonsin borde få inresetillstånd till något Västland.

Vladimir Putin själv är en annan viktig röst, väl värd att studera. Hans många tal brukar läggas ut på kremlin.ru, även på engelska.

I samband med att Ryssland den 30 september proklamerade att man anslöt fyra ukrainska oblast till den ryska federationen, höll presidenten ett uppmärksammat tal. Vid detta tillfälle rörde sig han sig över vida områden, med kraftfulla anklagelser i olika riktningar. Några exempel:

  • Den unipolära världen (den av USA ledda) är anti-demokratisk och ofri.
  • Storbritannien och USA har förstört Dresden, Hamburg, Köln och många andra städer utan militärt intresse.
  • USA är det enda land som satt in kärnvapen, och därmed skapat ett ”prejudikat” (utan att tydliggöra exakt vilket) Det enda syftet ska ha varit att hota Ryssland och resten av världen
  • Man ockuperar än idag Tyskland, Japan och Sydkorea.
  • Man skapar flyktingströmmar.
  • Man utvecklar biologiska vapen med mänskliga försökskaniner och stjäl vete från de allra fattigaste länderna.
  • Europas eliter bistår USA i strävan att avindustrialisera hela Europa (genom att inte köpa rysk energi).
  • Man spränger gasledningar i Östersjön.
  • Sanningen har dränkts i en ocean av myter, illusioner och fejk, användande av extremt aggressiv propaganda, ljuger som Goebbels. Ju mer otrolig lögnen är, desto snabbare kommer folk att tro på den.
  • Väst kommer inte att söka efter konstruktiva vägar för att lösa den globala livsmedels- och energibrist som Väst ensamma är ansvariga för.
  • Väst utnyttjade första världskriget för att ta sig ur egna svårigheter (vilka nu det kan ha varit)
  • Profiten från det andra världskriget hjälpte USA att komma över depressionen.
  • Väst kom oskadda ur 1980-talets kris genom att exploatera arvet och resurserna från det kollapsade Sovjetunionen.

Mot slutet av talet kommer Vladimir Putin in på ett resonemang om hur genusfrågor och könsbyten i Väst bottnar i ”ren satanism”. ”Politik baserad på exceptionalism och på förtyck av andra kulturer är i grunden kriminellt och ett skamfullt kapitel som måste avslutas”. ”Kollapsen av Västs hegemoni går inte att hejda”. ”Våra (Rysslands) värden är humanitet, barmhärtighet och medkänsla”.

Ställ den sista meningen mot det erövringskrig vi alla har kunnat bevittna under året…

Det finns några ord som kanske kommer för läsaren. Ett är projicering, talet tycks vara en lång rad anklagelser för handlingar som Ryssland självt begår eller problem som landet självt har. Självöverskattning, i det att man inte tycks förstå hur svagt Västs intresse för Ryssland faktiskt är, såvida landet inte hotar eller raserar något. Offerkänsla, övertygelsen att man försöker göra allting rätt, men motarbetas av ett Väst som konsekvent och uthålligt försöker rasera Ryssland.

När journalisten och författaren Shaun Walker nyligen skrev om Putins tal i The Guardian, fick artikeln en träffsäker rubrik: ”More angry taxi driver than head of state”.

Men det finns ett specifikt område som vi i Väst bör vara extra uppmärksamma på. I talet nämndes ordet ”colonial” inte mindre än åtta gånger (inklusive anti-colonial, neo-colonial). Jag tror att vi kan se ett allt starkare ryskt narrativ kring det faktum att många av jordens nationer är tidigare europeiska kolonier. Relationerna gammal koloni versus gammal kolonialmakt kan se ut på många olika sätt, men inte sällan finns en latent motsättning som lever kvar. ”Om Ryssland är i konflikt med den gamla kolonialmakten så är det kanske inte något dåligt”.

Putins retorik bygger och förstärker en bild av Västs koloniala skuld. I andra sammanhang brukar nyare försyndelser komma fram, som bombningarna av Belgrad 1999, det andra Irakkriget 2003- eller Libyeninsatsen 2011.

Presidenten för fram tankar om Sovjetunionens påstått antikoloniala förflutna. Intressant givet att Ryssland är den enda europeiska makt som fortfarande har stora delar av sitt kolonialvälde någorlunda intakt.

Vi skulle lätt cyniskt kunna resonera om att Väst kan lita till sin ännu dominerande ekonomiska och militära styrka och därför inte är alltför känsligt för kritik från andra länder. Men här kan finnas risker.

Ponera ett scenario med omfattande livsmedelsbrist i världen i närtid, där ett ”antikolonialt” Ryssland, som knutit vänskapsband med många länder utanför Väst, kanske tillsammans med Kina, sprider uppfattningen att Väst bär skulden för det som sker. Störningar av veteleveranser eller bristande tillgång på konstgödsel skulle kunna vara spakar att dra i för den som önskar en sådan utveckling. Djupt obehagligt men tyvärr inte otroligt.

Det kommer då inte att räcka med försök till ”damage control” från Västs sida, eller skärpt övervakning vid Medelhavet eller Rio Grande. Jag tror det brådskar att stärka relationerna med en rad länder och så tidigt som möjligt söka motverka Rysslands och Kinas inflytande i dessa.

Sammanfattningsvis är det svårt att ta in information helt opartiskt även om det finns tekniker som kan minska verkan av förutfattade meningar. Läs Putins tal. Läs sedan talet en gång till, men försök göra det med utgångspunkten som en politisk ledare i en före detta europeisk koloni skulle kunna ha.

Författaren är egen företagare, reservofficer och försvarsdebattör.