Foto: Shutterstock.com

USA etablerade för ett år sedan en ny försvarsgren, U S Space Force. Därigenom utökades gruppen Army, Navy, Marine Corps, Air Force och Coast Guard med ett sjätte ”syskon” – Space. På ganska kort tid har man nu också tagit fram en rymddoktrin, som publicerades i början av augusti. Doktrinen har fått namnet ”Spacepower” och kapitlens rubriker tydliggör synen på att rymden kommer att utgöra en framtida arena för krigföring. Lägger man samman detta med pågående utveckling av rymdbaserad militär förmåga i Kina, Ryssland, Indien, Japan m fl länder, är det tydligt att rymdarenan får en allt större betydelse, med en bedömt stor säkerhetspolitisk påverkan.

Rymden har nog alltid fascinerat människan. I årtusenden som en fjärran plats för drömmar, fantasier och hemvist för det övernaturliga. Sedan 1950-talet har många nationer genom uppsändande av en ansenlig mängd satelliter ökat sin kunskap om rymden, byggt en permanent rymdstation, landstigit på månen och framför allt skapat plattformar med sensorer för inhämtning av data om jorden och mycket av det som sker där.

Militärt har rymden hittills främst använts för informationsinhämtning (underrättelser, geodata, vädertjänst m m) samt för att genom GNSS[1] erbjuda detaljerade navigerings- och positioneringstjänster. Därtill som en gigantisk demonstrator för ny teknik. Begreppet rymdkapplöpning har länge varit ett vedertaget begrepp och i tal och skrift har samtidigt tonläget höjts med synpunkter på hur rymdanvändningen ska regleras, oro för vad det ökande antalet militära satelliter innebär samt riskerna med rymdskrot.

För att demonstrera sin förmåga på området sköt Kina år 2007 ner en satellit (en egen) med hjälp av en ballistisk missil. Effekten blev dock även att man lämnade över 3 500 bitar rymdskrot som sedan ständigt måste följas upp för undvikande av kollisioner. Ett krig med rymdplattformar som vapen och/eller mål skulle bli mycket besvärande för det framtida nyttjandet av rymden.

Samtidigt ökar de kommersiella satsningarna i rymden. Efter en tidigare tonvikt på stora satelliter placerade i en fix (geostationär) position över jordytan, avser ett flertal aktörer nu sända upp ett stort antal satelliter som läggs i en lägre bana (s k Low Earth Orbit, LEO), med rotation runt jorden över polerna. Med många samverkande och tidsförskjutna satelliter kan man då täcka varje plats över både land och hav. Dessa satelliter placeras på 500-1200 km höjd över jordytan och därigenom skapas förutsättningar för ett 24/7-tillgängligt dataflöde med låg tidsfördröjning.

En viktig orsak till den snabba utvecklingen i rymden är digitaliseringen av samhället och det omättliga behovet av information, för kartering, jord- och skogsbruk, vädertjänst och kommunikation. Men i takt med den generella teknikutvecklingen ökar också de militära möjligheterna till nya förmågor.

USA har alltså etablerat U S Space Force, organiserat under Flygvapenministern (Secretary of the Air Force) men med en självständig funktion och ledning. Under sig har man bl a Space Command och det i vintras inrättade Space Development Agency. Med den i augusti publicerade doktrinen ”Spacepower” klarlägger man den officiella synen att man avser göra vad som krävs för att behålla en dominant position på rymdarenan.

Att USA nu ökar takten och satsar stora ekonomiska och personella resurser på rymdområdet hänger i hög grad samman med det ökande hotet från höghastighetsrobotar, Hyper Sonic Weapons (samt i viss mån även Hyper Velocity Projectiles för artilleribruk). Hypersoniska robotar rör sig i mer än fem gånger ljudhastigheten och tiden för förvarning blir därmed mycket kort. Sådana vapen har demonstrerats av både Kina och Ryssland och förutom USA själva har även t ex Japan, Storbritannien  och Frankrike aviserat en sådan satsning. Fler nationer kommer säkert att följa.

I ett öppet webb-seminarium nyligen redovisade chefen för AFRL[2] Space Vehicle Directorate flera nya program för att skapa sådan rymdbaserad förmåga. I ett delvis nytt nätverk av satelliter i låg omloppsbana avser USA placera sensorer för upptäckt av fientliga hypersoniska robotar, samt funktioner för stridsledning i begränsad omfattning. Genom optiska datalänkar till marken samt genom att förse satelliterna med transpondrar för länk-16 vill man också etablera system som kan komplettera (eller ersätta) AWACS, speciellt viktigt över Kina och andra stora externa territorier där sådana flygplan är väldigt sårbara.

AFRL driver dessa och andra program. Ett är att placera rymdfarkoster ännu längre ut än de ”vanliga” geostationära satelliterna (som ligger på knappt 36 000 km höjd). Detta eftersom man är orolig för den kinesiska satsningen på rymden och för att komma i efterläge om Kina eller någon annan nation etablerar rymdbaserade vapen och hotar med att använda dem, mot marken eller mot objekt i lufthavet. Genom mycket avlägset placerade plattformar ser man möjligheter att kunna bekämpa andra och även försvåra för motståndaren att störa ut denna förmåga.

Vi kan konstatera att rymden, i brist på överenskomna begränsande regelverk, löper risk att utnyttjas som plattform inte bara för viktiga och nödvändiga sensorer och stödfunktioner utan också för vapen och olika typer av motmedel. För svensk del behöver vi skapa och bibehålla kunskap om vad som sker inom området samt etablera en god rymdlägesbild.

Rymdens stora betydelse, inte minst som en markör av allmän teknisk förmåga, har vi också sett i sommar genom inte mindre än tre parallella satsningar för att skicka sonder till planeten Mars, en spännande utveckling som just nu skapat stort mediefokus för USA, Kina och (kanske mest överraskande) Förenade Arabemiraten. Alla tre genomförde lyckade uppskjutningar i slutet av juli. Och nyligen har en privat aktör (Elon Musks SpaceX) med perfekt resultat och billigare än tidigare helstatliga program lyckats föra människor upp till och tillbaka från rymdstationen ISS. Det blir spännande att följa utvecklingen i rymden, både den civila och den militära, de kommande åren.

Författaren är överste, fil.lic. och ledamot av KKrVA.

[1] Global Navigation Satellite System, varav det finns flera. Amerikanska GPS, europeiska Galileo, ryska GLONASS och kinesiska BeiDou kan alla erbjuda positionering med hög noggrannhet.

[2] AFRL = U.S. Air Force Research Laboratory

Mer av samma författare