Enligt FN råder det nu inbördeskrig i Syrien. Över 4000 döda så här långt i en konflikt som stegrats över tid. Från i huvudsak fredliga protester via skärmytslingar har vi nu regelrätta strider mellan regimens säkerhetsstyrkor och det väpnade motståndet, som försörjs genom smuggling utifrån. President al-Assad önskar sig säkert tillbaka till [Edit] ögonläkartillvaron [Slut edit] i London som han fick lämna när den äldre brodern dog i en olycka.
Sedan Arabförbundet i helgen skärpte sina sanktioner har Turkiet och EU följt efter med liknande sanktioner. Dessa är hårt riktade mot individer i eliten och mot syriska affärsintressen. På så sätt försöker omvärlden driva en kil mellan familjen och deras mäktiga affärsvänner. Den turkiske utrikesministern, Ahmet Davutoglu, resonerade för första gången offentligt om den militära handlingsmöjligheten och konceptet med en humanitär korridor som jag skrivit om här tidigare. Ekonomiska sanktioner i kombination med en buffertzon i nordvästra Syrien skulle få vågskålen att över.
Turkiet antog också en vapenblockad mot regimen samtidigt som AFP citerade ryska nyhetskällan Interfax som rapporterade om rysk leverans av sjömålsroboten Yakhont (SS-N-26) som jag skrev om i slutet av februari. Det ligger i linje med de ryska intressena i Syrien som diskuterades för en vecka sedan. Skulle Syrien kunna disponera kustrobotbatterier med en räckvidd uppemot 30 mil, så skulle det vara mycket svårt att kunna genomföra en effektiv sjöblockad. Fartygens Close-in-weapon system skulle få mycket kort tid på sig att bekämpa denna typ av robot, eftersom den är väldigt snabb (Mach 2,5).
När det gäller en eventuellt ny explosion i Isfahan i Iran, så hänvisar Haaretz till rapporter i The Times’ som gör gällande att denna inträffade i den uranframställningsanläggning som finns i stadens utkanter. (The Times’ kräver pengar för sin sida, så därför länkar jag inte dit – red anm).
En tidigare chef för Israels nationella säkerhetsråd, generalmajoren (PA) Giora Eiland, menade i en kommentar till TIME Magazine att det inte var en slump, och hänvisade i likhet med Diego Maradona till Guds hand.
Förutom den religiösa anspelningen kan det vara värt att fundera på det iranska perspektivet, om de nu varit utsatta för Stuxnet, likviderade forskare och två större attacker/explosioner de senaste två veckorna. Hur går dragkampen internt i det iranska styret? Ska vi rusa mot kärnvapen eller göra en tillfällig halt för att vänta ut västs ekonomiska kris och att de tröttnar på ett steg framåt – ett steg bakåt? Givet den normalt noga övervägda persiska utrikespolitiken som Modus Operandi borde det vara det senaste alternativet, men om perceptionen är att Israel i sin tur överväger en förebyggande attack kan slutsatsen bli en annan.
I Teheran försöker man därför tolka uttalanden som USA:s tämligen nya försvarsstabschef, general Martin Dempsey, gjorde till Reuters häromdagen, där han sig vara osäker på om Israel skulle varsko USA innan en attack. Huruvida detta är en sann beskrivning eller ett utspel för att två sig inför en attack eller ett sätt att göra Iran osäkert är oklart.
Med läget i Syrien riskerar också Iran att förlora en bundsförvant i regionen, så vi måste ha uppmärksamheten riktad mot ett stort område. Iran överväger med all säkerhet hur landet ska kunna spela på de ryska intressena för Syrien och på så sätt jämna ut de politiska styrkeförhållandena något. Norra flottans chef, konteramiral Vladimir Korolev, inspekterade nyss Admiral Kuznetsov och de andra fartygen inför avseglatsen mot Medelhavet i närtid. Kan den ryska styrkan användas för iranska syften? Vad kan vi erbjuda ryssarna? Hur kan vi använda de ryska ledarnas behov, så att det gynnar oss? Denna typ av frågor diskuteras i Revolutionsgardets ledning och det högsta prästerskapet.
Inför det ryska parlamentsvalet på söndag gäller det nämligen för partiet Enade Ryssland att visa sig starkt. Det kan behövas, eftersom stödet är kraftigt vikande för systemet, enligt denna intressanta artikel i The Guardian. Tänk om det blir en rysk vår nästa år?
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Kommer nog inte att ha något att göra med utgången i Syrien, men Assad är ögonläkare och inte tandläkare.:)
@Lars. Tack, jag vet! Mumlar över tilltagande frekvens av IPad:ens egna små ifyllningar (ifyll ungar)…Ändrar direkt.
Mach 2.5 sjömålsrobotar är ett allvarligt hot, men har vissa begränsningar. Tex kvarstår problemet med over-the-horizon (OTH) målangivning. Syriens flotta har endast några gamla Osa-båtar och en kanonbeväpnad fregatt, och de saknar signalspaningskapacitet. Landet saknar förmåga att identifiera mål 150 nm ut, och förmodligen också 30 nm ut.
Både Ryssland och Iran riskerar allvarliga skador på sin geopolitiska ställning om Assad-regimen faller. För Iran gäller det främst att de förlorar den logistiska länken till sina proxy-styrkor i Libanon (Hizballah) och Gaza (Hamas). Iran har få alternativ, annat än att stödja Assad med vapen, trupper (revolutionsgardister) och pengar i det tysta.
Ryssland har fler alternativ. Först och främst, så tvivlar jag på att en ny syrisk regim kommer att slänga ut ryssarna, varken som sponsor eller från flottbasen i Tartus. Men om det skulle bli tal om försämrade relationer, så finns det alternativ. Jag är säker på att Ryssland ser en stor möjlighet att ersätta Väst som huvudsponsor i Egypten. Utöver det, så går det kanske att förbättra relationerna med Turkiet som är på drift österut sedan EU-floppen. Och vem vet – kanske Ryssland kan värma upp relationerna med Israel? Landet är visserligen USA-allierat, men israelerna är pragmatiker och opportunister och skulle välkomna ett ryskt närmande. Landet skulle minska sitt beroende av amerikanskt politiskt stöd, och förbättra sin redan ganska starka ekonomiska ställning i ryska och centralasiatiska marknader.
G. Tikotzinsky