av Ulf Henricsson
I sitt tal på Folk och försvars konferens i år talade utrikesminister Margot Wallström varmt för vår militära insats i Mali. Argumenten för den var de gamla vanliga för internationella insatser. Skapa trygghet för folket och stabilisera samhället så att man tryggt kan leva i och utveckla sitt eget land.
Inte ett ljud om kostnaderna. För några år sedan undrade många svenskar vad vi hade i Afghanistan att göra. Likaså kritiserades koalitionen som verkade i Irak. Det kostade för mycket till ingen nytta. Argument som att bygga en fungerande stat och skapa en dräglig miljö för den vanliga medborgaren avvisades. Visst, allt gick inte som önskat och det var inte gratis och jag vet att missionerna inte är helt stängda – politiker slår sig för bröstet när man meddelar att vi har ett trettiotal personer kvar.
Politiken vek ned sig för opinionen och pengarna ansågs behövas till annat. ”Låt folket i länderna sköta detta själva” med civilt stöd – det gick ju definitivt inte bättre! Detta var inte enbart ett svenskt beteende utan ett internationellt flockbeteende. Kan man ha tänkt på den kommande flyktingströmmen? Knappast – politiken kritiserar ofta kvartalsekonomin – men hur är det med kvartalspolitiken? Inte så stor skillnad – den ena räknar pengar och den andra röster.
Nu skulle vi återigen skydda vår landgräns eftersom Putin bullrar och har sig . Vad händer ?– landgränsen ”stormas” av afghaner, irakier och syrier – som vi lämnat bakom oss. Vi verkar dock ha gjort ett bra intryck eftersom så många vill hit.
Den allmänna opinionens uppfattning är inget bra styrinstrument för säkerhetspolitiska beslut. För huvuddelen av den är solidaritet något man i handling förbehåller den närmaste omgivning, resten av solidariteten fixar vi med stora ord. Vad händer när de första svenskarna dör i Mali? Törs politikerna stå upp och tala om att det kostar att vara med i världssamfundet – att det kostar att stå upp för mänskliga rättigheter.
När får vi se statsministern på veterandagen – svenska statsministrars frånvaro på dylika evenemang är unik.
Visst – vi bidrar med humanitär hjälp men är inte så noga med om hjälpen kommer fram till rätt mottagare eftersom det alltför ofta krävs militärt skydd och militära transporter för att få fram den till de som verkligen behöver den. Jag är övertygad om att DAECH och andra stridande grupper lever gott på rövade hjälpsändningar.
Vad hade DAECH varit med koalitionen kvar i Irak och hur hade flyktingströmmen då sett ut?
Jodå – både försvarsministern och ÖB sade på rikskonferensen att det inte bara handlar om nationellt försvar utan även internationella insatser, men pratade inte så mycket om proportionerna – den visas av verkligheten och imponerar inte.
Är det i dag fortfarande i säkerhetspolitik insatta personer som inte ser kopplingen mellan internationella insatser och den nationella säkerheten och att vårt ”närområde” idag sträcker sig långt bortom den nationella gränsen.
Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA
P.S.
Jag har inte skrivit att Putin inte är ett problem och att Gotland inte skall försvaras.