Idag är Ukraina, i alla väderstreck utom i väst, hotat av främmande makts militära makt. Ambassadör Sven Hirdman ger i sin artikel från den 11 februari en bred beskrivning av det som för närvarande torde vara Europas mest oroväckande konfliktsituation. Tyvärr väcker texten fler frågor än den besvarar.

Först tar Hirdman upp några ryska hjärtefrågor. Det som nämns är kontrollen av Krim, marinbasen i Sevastopol och stöd till etniska ryssar i Donbass. Mot detta ställer han Ukrainas strävan att gå med i Nato och i EU, och han anar en konflikt i detta. Men vari ligger konflikten? Det får vi inte veta.

Sedan kan vi läsa följande: ”där västländerna under USA:s ledning hävdar vad de kallar en rules-based international order, det vill säga en situation i vilken USA bestämmer reglerna medan auktoritära stater som Ryssland, Kina, Iran och Turkiet fasthåller vid sin tolkning av en traditionell folkrätt enligt FN-stadgan”. En ganska underlig formulering. För det första är idén om en regelbaserad världsordning betydligt äldre än USA som nation. För det andra står FN-stadgan inte i konflikt med denna, utan tvärtom genomsyras av den. För det tredje är det just auktoritära stater som tycks ogilla den. I fallet Kina, vilket nämns, tycks det snarare vara så att internationell rätt ses som ett västerländskt ”påhitt” för att trycka ner ickevästliga makter. För det fjärde, varför ”de kallar…” istället för ”vi kallar…”? Även i vårt land, sedan lång tid tillbaka, har det funnits ett brett och djupt stöd för en regelbaserad världsordning.

Innan man avfärdar frågan om regelbaserad eller inte som oviktiga teknikaliteter, bör man beakta det enkla faktum att nationer som styrs av ”rule of law” eller som vi uttryckt saken i tusen år; ”land skall med lag byggas”, har en globalt oöverträffad dragningskraft. Planetens migranttryck från länder som saknar regelbaserad ordning till vår del av världen är oerhört stort, medan viljan att migrera i den andra riktningen är milt uttryckt begränsad. Vi bör vara försiktiga med att nedvärdera detta till något som mest finns för att gynna USA.

Längre fram i texten konstaterar ambassadör Hirdman att folkviljan i Ukraina gått från 1990-talets stöd av en oberoende, alliansfri ställning till att man numera eftersträvar medlemskap i både EU och Nato. Orsaken till denna förändring är uppenbar för flertalet av oss och därför är det lustigt att Hirdman inte berör den med ett ord. Grannlandets aggressiva politik har – antagligen oavsiktligt – tvingat Ukraina att ompröva tidigare ställningstagande.

Det föreligger sedan en tid tillbaka en öppen debatt om för- och nackdelar med ett svenskt Natomedlemskap. Ändå skriver ambassadören att ”Ett formellt medlemskap i Nato skulle öka spänningen i Nordeuropa och vara skadligt för Sverige. Vi gör större nytta för fred och säkerhet i Europa som alliansfria än som medlem i Nato.” som om det inte vore ett påstående utan ett faktum. Möjligen ett bekvämt sätt att argumentera men inte övertygande.

Vad är då problemet? I vissa avseenden visar Ryssland på stora likheter med andra gamla större och mindre europeiska makter. Man har sedan länge passerat sitt maktzenit, världen omkring rör sig framåt utan att visa större beroende av eller intresse för det egna landet och man torde kunna räkna med att det egna inflytandet kommer fortsätta minska framöver, men man kan ändå inte frigöra sig från den självbild som skapades under det egna imperiets höjdpunkt. ”Vi är helt unika och världen måste därför ta extra mycket hänsyn till just oss”. Vi kan se dessa drag hos ottomanernas arvtagare, i Brexitrörelsen och i den franska Europapolitiken. Ungerns grannar, kanske även Serbiens, kan nog ana problemet. (Omvänt är nog Tyskland det europeiska land som mest hårdhänt, men även mest framgångsrikt har styrts in på en annan, sundare väg).

I detta avseende är Ryssland en typisk europeisk stat, varken mer eller mindre. Man skulle kunna invända och peka på det ryska kärnvapeninnehavet men i längden kan ingen bygga en framgångsrik nation på hotet att kunna förstöra andra. En nation måste kunna prestera mycket mer än så och kanske har vi här en angelägen uppgift för diplomater som är mindre benägna att återkommande visa överseende med övertramp och övergrepp.

Författaren är egen företagare och reservofficer.
Foto: Shutterstock.com

Mer av samma skribent