Författaren argumenterar för närrekrytering, applicerat på Norrlandsförhållanden.

I dagarna publicerade Försvarsmakten sitt underlag till den försvarspolitiska propositionen som avser perioden 2021–2025. I stora drag föreslår Försvarsmakten en utökning av förbanden. Förbanden ska inte bara bli fler utan de existerande förbanden ska även växa. Här avgränsar jag mig till det förband som föreslås för Norrland nämligen den 19. Mekaniserade Norrlandsbrigaden (NMekB 19).

Förbandsutvecklingen är en stor utmaning. Inte bara ska förbandsmassan utökas utan många av de förband som tidigare enbart fanns i södra Sverige ska nu dessutom kunna insättas i Norrland. Huruvida de faktiskt flyttas upp till Boden återstår att se, men i samma text kan man i alla fall läsa följande: Vidare påbörjas etablering av utökad funktionsutbildning vid befintliga organisationsenheter. I norr (Boden) etableras utbildning av lednings-, sambands-, ingenjör- och underhållsförband.”

För att kunna utveckla dessa förband kommer värnplikten att spela en nyckelroll eftersom den i sig medger utbildning av större förband än vad K-förband i nuläget erbjuder. För att kunna utveckla dessa förband bör rekryteringen av officerare att vara avgörande och därmed tror jag att man behöver fundera på kring vilka som gör värnplikten i Boden. Författarens erfarenhet av grundutbildning samt anställda soldater är att många trivs på förbandet I 19 och huvuddelen tycker att perioden i uniform är bra. Låg lön och långt hemifrån är sällan en bra kombination om man vill behålla personal. Jag är övertygad om att båda går att lösa, dock behandlas enbart det senare i detta inlägg.

Den klara majoriteten av officerare som just nu lämnar I 19 gör det antingen för ett annat regemente söderut alternativt övergå till reserven. Oftast är min upplevelse att det är familjen eller sociala skäl som är orsaken till flytten och inte låg lön. Författaren bedömning är att den sociala faktorn kommer att vara av stor betydelse för att kunna bygga de framtida förbanden och redan nu ligger förbanden i Boden i framkant med de många samarbeten man har med kommunen för att underlätta och uppmuntra framförallt soldater att stanna kvar i Boden.  Redan under mönstringen behöver rekryteringen inriktas på att rekrytera lokalt. För att ha någon form av möjlighet att rekrytera framtidens officerare räcker det inte med att enbart rekrytera ett stort antal värnpliktiga till förbanden i Boden utan det kommer redan från början behöva skapas fler förutsättningar för att få rätt individer att tycka att officersyrket är rätt väg i livet. Därför argumenteras för följande satsning applicerad på NMekB19:s förutsättningar för att växa:

  • Etablera ett mönstringskontor i Luleå i syfte att dels stärka den lokala anknytningen men framförallt förenkla för de som bor i norra Sverige att mönstra. Att boende i exempelvis Gällivare behöver ta sig hela vägen till Stockholm för att genomföra mönstring är knappast motiverande för individens kommande tjänstgöring.
  • Inrikta rekryteringen av värnpliktiga på att stärka den lokala anknytningen Boende i övre Norrland bör i första hand rekryteras mot Boden för att på sikt förenkla rekryteringen av officerare.
  • Individer som flyttar från södra Sverige till Boden behöver erbjudas en morot. Att lämna familj och vänner i exempelvis Skåne kostar på många sätt. Förtur i bostadskö alternativt tillägg på lön bör vara något som eftersträvas.  Övriga förmåner som kan underlätta flytt bör ses över.
Författaren är löjtnant vid Norrbottens regemente, I 19.

Mer av samma författare