Igår damp det ned ett besked som till och med förvånade mig: Det ryska försvarsministeriet har godkänt planer på att fördubbla luftlandsättningstruppernas storlek till 72 000 till 2019. Det ska bland annat ske genom en tillförsel av ett tredje regemente i de existerande fyra divisionerna och en omorganisering av det 45. luftburna Spetsnazregementet till en brigad.

Dagen innan meddelade försvarsminister Shoigu att alla ryska markrobotbrigader ska förses med Iskander-M (SS-26) senast 2018, vilket innebär att våra östra grannländer, Polen och remsor av Sverige kommer att vara inom skottvidd för detta system beroende på grupperingsplatser. Förut har framflyttningar av olika delar av Iskandersystemet använts som militärdiplomatiskt spelkort. Ryssland har tidigare markerat sitt missnöje mot olika USA-utspel genom att tala om att man skulle kunna flytta fram systemet till Kaliningrad. Nu är handskarna kastade och nu är det beväpning som gäller för Kreml.

Härhemma är det emellertid tyst om den egna organisationen. Vi som bevakar området nästan dagligen vet knappt vilken organisation som gäller för Försvarsmakten totalt, så tips från läsarna tas tacksamt emot. En sak är emellertid huggen i sten och det är IO-14 som räddningen på det svenska försvarsdilemmat – Hur skydda ett ovanligt stort land utan tillräckliga resurser?

För att friska upp minnet kan vi gå tillbaka till hur det lät när denna organisation togs fram. Insatsorganisationen skulle ha dubbla roller, dels kunna operera i närområdet och dels genomföra fredsfrämjande insatser med en volym på 1700 soldater/sjömän över tiden. Tillgänglighet prioriterades över uthållighet enligt försvarsministern, trots att han bara pekade på Georgien som empiri. Förutom detta och sexdagarskriget 1967 är det svårt att hitta andra motsvarande exempel de senaste 50 åren. Afghanistan x 2 minst 10 år, Irak närmare 10 år, Libyen mer än ett halvår, Kosovo närmare tre månader och så vidare. Till och med Israel behöver några veckor för att nå begränsade mål på 365 km2.

I försvarsbeslutet 2004 som slutligt satte spiken i kistan för det gamla försvaret, så fanns det en passus om att det vid allvarlig och varaktig försämring av det säkerhetspolitiska läget, så skulle vi genom successiva beslut återta vår förmåga att möta mer omfattande militära operationer.

Antingen har det påbörjats en sådan försämring eller så har det inte det.

De som nu förespråkar att IO 14 är tillräcklig för våra behov (när den är färdig kring 2020) måste rimligen mena att det inte har skett någon försämring.

För om det hade det, så skulle ju vi rimligen vara i färd med att successivt öka förmågan att möta mer omfattande militära operationer mot Sverige.

………….

Frågan är då vad en aktör som Ryssland skulle kunna mobilisera i samband med operationer kring Sverige? Det är naturligtvis beroende på omvärldsläget i stort (Kina) och tyngdpunkten vid en konfrontation med NATO.

Under arbetet med inriktningsbeslutet 2009 publicerade FOI sin regelbundna rapport om rysk militär förmåga.

Om vi tittar på skrivningarna kring beväpningsprogrammen inom exempelvis det prioriterade flygvapnet redovisades måltalet 60 st nya Su-35 (jakt) och 56 st Su-34 (attack) som nyleveranser till 2015. FOI skrev:

”Sammantaget ger detta en mörk bild av rysk flygindustri, om än med vissa ljuspunkter avse- ende exportförmågan. Leveransförseningar fortsätter att plåga industrin; tillverkningen av attackflygplanet Su-34 och utbildningsflygplanet Jak-130 släpar efter liksom serietillverk- ningen av attackhelikoptern Mi-28N. Färdigställandet av det strategiska bombflygplanet Tu- 160 och attackhelikoptern Ka-52 har dragit ut på tiden och moderniseringsprogrammen för bland andra attackflygplanen Su-24 och Su-25 går i ett mycket makligt tempo.”

Nu är vi snart vid 2015 och min bedömning är att Ryssland nästan når fram till produktionsmålen (c:a 90 %). Men, nu finns det nya mot 2020 och i den senaste utgåvan, så skriver FOI att det kan bli upp till 90 Su-35 och 108 Su-34 fram till 2020. Detta förutsätter bland annat, enligt FOI, att produktionstakten fördubblas när det gäller Su-34. Ryssland når detta redan i år enligt flera ryska källor.

Tidshorisonten i bägge bedömningarna har varit sex-sju år, men nu är volymerna dubbelt så stora mot 2020 jämfört med hur underlagen skrevs 2008/9. Flygtiden för de ryska stridspiloterna har nästan fyrdubblats under samma tid och nu flyger man klart mer än våra svenska piloter. Så här kan man hålla på att botanisera i de bägge underlagen.

Till detta kommer som sagt det senaste årets dramatiska händelse. Ryssland har anfallit och annekterat delar av ett annat europeiskt land, trots att dess gigantiska upprustningsprogram ännu är långt ifrån avslutat.

………………

När det gäller vår egen förmåga, så vet vi att den pågående reformen har stora problem. De allra allvarligaste är bristen på samövning i organisationen och kvantiteten. Vår flotta och armé är den minsta sedan 1500-talet. Flygvapnet har det litet bättre ställt, men omvärldens förmåga står inte stilla som visat ovan. I relativa tal är vi på väg att få det svagaste flygvapnet sedan 1940-talet.

Vi kan gå till den pågående skogsbranden för att illustrera samma mekanismer. Branden som bröt ut 31/7 tog ordentlig fart den 4/8, vilket visar svårigheterna att prognosticera förlopp. När väl ansvariga insåg att läget var allvarligt skulle resurser mobiliseras, vilket tog tid. Det dröjde innan Försvarsmaktens helikoptrar började hjälpa till med släckningsarbetet, bland annat beroende på att få hade rätt utrustning för brandbekämpning. Sedan var det dags att verkställa en begäran om hjälp från omvärlden och särskilda plan från Italien och Frankrike utlovades.

Det blev byråkratiska piruetter om tillstånd och det var anflygningstider. Sedan förlorades ytterligare något halvdygn, eftersom siktförhållandena vid den flygplats som användes var påverkad av brandröken. Medierna har varit en kakafoni av mer eller mindre kvalitetssäkrad information. Det har varit fullt möjligt att se en ”breaking” rulla in på kvällstidningssidorna att Norberg ska utrymmas samtidigt som räddningsledaren intervjuas i Aktuellt och säger motsatsen. Ett typexempel på ”krigets dimma” och friktioner som förekommer.

Dessa brister kommer sig framförallt av brister i den strategiska bedömningen. Varningar om extremväder och brister i katastrofberedskapen har vi hört de senaste tio åren. Trots detta rullar politiken och byråkratin på med sina ”satsningar”, effektiviseringar och utvärderingar.

I sambanden med branden påminde vår statsminister häromdagen klokt om vår litenhet inför naturen. Vågar ingen på Lidingövägen bjuda in honom till krigsspel för att demonstrera våra väpnade styrkors (IO 14) litenhet i förhållande till territoriet nu när krigsåskan mullrar på kontinenten?

Mer av samma författare