Svenska Dagbladet hade igår en bra artikel av Mikael Holmström angående FL 01 insats i Libyenuppdraget. Den största nyhetsvinkeln är att det är bara spaning som gäller för flygförbandet.

Alltsedan det stod klart att Sverige bidrar med efterfrågade resurser i Unified Protector har de begränsningar som lades fast i insatsregler kraftigt kritiserats från flera håll. Fega regler är väl en bra sammanfattning på den samlade kritiken. Det är passusen att inte delta i anfall mot markmål som avses. Nu på morgonen beskrev Flygvapeninspektören generalmajor Anders Silwer gällande insatsregler på ett överskådligt sätt.

Det finns en liten, men viktig detalj i insatsreglerna som jag anser kunde ha förtydligats. I övrigt ställer jag mig bakom dessa med följande motiv (i prioritet):

Det första skälet är att vi deltar i en insats, där flera nationer har en del av sina stridskrafter utanför NATO-operationen samtidigt som de har en deklarerad policy att åstadkomma regimförändring. Detta är inte uppdraget av FN, utan vi har att förhålla sig till UNSC resolution 1973.
Det ligger inte i Sveriges intresse som militärt alliansfri småstat att regimförändringar med yttre militärt våld utan uppdrag från FN blir en accepterad norm. Omsatt till insatsregler är det enligt min mening därför logiskt att inte delta i planerade anfall mot markmål som inte har bäring på nöd eller luftförsvar. Som följd av detta bör vi därför inte heller delta i spaning inför dessa aktiviteter. Detta argument är tillräckligt för mig när det gäller insatsregeln i stort.

Det andra skälet är att det är en stor risk för att vi har trasslat/kommer trassla in oss i ett inbördeskrig. Den s.k rebellsidan är splittrad, har dolda medlemmar och har ingen kapacitet att regera landet. Det talar också för att iaktta viss försiktighet i utövandet av det militära våldet. Ibland hänvisar debattörer till att vi inte har några problem med att leda eld från amerikanskt flyg i Afghanistan, och att vi därför inte borde ha begränsningar i Libyen. Skillnaden är dock att vi är inbjudna av den afghanska regeringen för att skydda denna medan den bygger upp sin kapacitet att regera landet samtidigt som vi har personal på marken för eldledning (se nedan).

Det sista skälet är mer taktiskt, och det är att det saknas eldledning från marken. Det är mer i de rörliga striderna dessa behövs, och inte mot statiska mål. En flygförare kan naturligtvis fälla sin last själv, men det blir en större säkerhet om denne får stöd från marken i många fall. Det här skälet är marginellt, men hänger ihop med skälet ovan.

Den viktiga detalj som jag saknar är att vi inte skulle göra begränsningar i självförsvarsrätten. Flygvapeninspektören beskriver hur den nu omfattar skydd av eget och allierat flyg. Den borde också omfatta att avvärja pågående eller överhängande brottsligt angrepp på andra. Precis som i vår lagstiftning om nödvärnsrätt alltså. I denna gäller det så länge det inte är uppenbart oförsvarliga handlingar vi utför. Ett raketartilleriförband som är under eldgivning mot mål inne i en stad skulle kunna vara ett exempel på något som var möjligt att bekämpa i det fallet.

De regler vi har – var de som det gick att få brett politiskt stöd för, vilket är det centrala när Sverige aktivt utövar militär makt. Det mest anmärkningsvärda med vår insats är nämligen att vi strategiskt utövar militär makt i Libyen i långt större utsträckning än de flesta NATO-medlemmar gör, oavsett insatsregler.

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

Mer av samma skribent