Det spända läget i Mellanöstern, det läge som i sin aktuella fas rått i flera år och då främst som ett slags ställningskrig på låg konfliktnivå mellan USA tillsammans med allierade Israel och Saudiarabien m fl och Iran, tog en dramatisk vändning vid årsskiftet då Trumps USA överraskande genomförde den i internationella sammanhang synnerligen ovanliga åtgärden att likvidera en hög företrädare för en annan stat, Quods-ledaren Qassem Suleimani, de facto nummer 2 i den iranska makthierarkin. Att insatsen därtill skedde på irakiskt territorium spädde på dramatiken, liksom att drönarinsatsen dödade inte bara Suleimani utan också ett antal andra milismän, däribland nr 2 i de iranskstödda PMU-förbanden (vars inlemmande i den reguljära irakiska armén var en viktig del länge varit en svår huvudvärk i den irakiska krishanteringen), al- Muhandis. PMU, Popular Mobilization Units, var ju de enheter som på ayatolla Al-Sistanis kallelse tillskapades för att möta det överhängande IS-hotet 2014.

Insatsen, vars folkrättsenlighet som bäst diskuteras i Washington och andra huvudstäder, väckte först ängsliga frågor om hur skarpt och omfattande det väntade iranska svaret skulle bli, och den ängslan förstorades av allehanda hotelser från Trumps sida om en synnerligen långtgående amerikansk vedergällning mot den väntade iranska vedergällningen, om denna skulle innebära amerikanska förluster. En klassisk och synnerligen olycksbådande spiral av action-reaction syntes skena mot ett nära förestående storkrig.

Nu blev det inte så, denna gång, världen kunde andas ut, det iranska svaret, när det mycket riktigt kom efter tre dagar av sorgedemonstrationer i kolossalformat, blev så pass måttligt (inga rapporterade amerikanska eller allierade förluster, huruvida avsiktligt eller oavsiktligt diskuteras vidare) att det bäddade för ett återhållsamt, icke-eskalerande amerikanskt svar på det iranska svaret: ingen amerikansk militär vedergällning, dock ytterligare skärpta ekonomiska sanktioner och ytterligare förstärkningar i den amerikanska militärnärvaron och beredskapen. Det öppna kriget uteblev, denna gång, men konflikten fortgår.

Så vad händer nu, frågar sig analytiker och politiker i hela världen. Säkra svar finns förstås inte. Däremot mängder av frågor att diskutera. Här ett försök att gruppera en sådan diskussion, i medvetande om att vad som än sägs snabbt kan överspelas av ett hastigt händelseförlopp.

Folkrättsbrott versus ”imminent threat”

Var likvideringen av Suleimani och de övriga i själva verket ett folkrättsbrott? Det handlade ju trots allt om att döda en officiell representant för en suverän stat. Å andra sidan en stat som under ledning av denne Suleimani och hans internationellt verksamma Quod´s Forces, en gren av IRGC, Irans väpnade styrkor, Islamic Revolutionary Guard Corps som USA under Trump stämplat som terrororganisation. Och genom denna terrorstämpling kunde, i Trump-amerikansk version, avrättandet av Suleimani o Co legalt likställas med Obamas likvidering av Bin Laden och Trumps tidigare likvidering av IS-ledaren Baghdadi. Och då uppstår förstås frågan om huruvida en avrättning av en utländsk person genast blir laglig om det föregåtts av en ensidigt proklamerad terrorstämpling av denná person och den organisation eller stat han representerar.

Och så detta: vilket prejudikatsbekymmer uppstår i och med att en stat med anspråk på rättsstatlighet avlivar en representant för ett annat land? Hur sätter man gränser, vad kommer sedan, i vad mån kan andra stater uppleva att det amerikanska föredömet nu skapar ett klimat av fritt fram och uppmaningar till efterföljd?

Dessa frågor har i det aktuella Suleimani-fallet hanterats dels genom en kanonad av demonisering av personen/personerna och dels genom att hävda att likvideringen avvärjde vad man kallade ”an imminent threat” och att förhindrandet av detta omedelbart förestående hot i själva verket räddade ett antal (amerikanska) liv – och att avstående från insatsen skulle ha varit säkerhetspolitiskt oansvarigt. Att insatsen skapade bättre, inte sämre säkerhet. Och att en amerikansk president förvisso har rätt och skyldighet att snabbt ingripa, utan föregående konsultationer med kongressen, om det verkligen handlar om ett nödläge, ”an imminent threat”. Alltså var det i detta fall synnerligen angeläget i amerikansk politisk kultur att amerikansk allmänhet och framför allt kongressen (och i varje fall kongressledande ”gang of 8”) åtminstone i efterhand fick en noggrann och trovärdig redovisning av grunden för att bedöma insatsen – som i omvärlden rimligen bedöms som en krigshandling – som nödvändig för att avvärja ett omedelbart hot. Hurså ”omedelbart”, och hot mot vad, ambassader, baser, vad?

Presidential war powers

Dessa och liknande frågors uppenbara känslighet i begynnande valkampanj och förestående riksrättsprocess i senaten har legat till grund för en omfattande debatt både i den centrala bedömningsfrågan – talade man sanning när man i olika varianter motiverade insatsen i termer av ett omedelbart hot? (en fråga som erhållit minst sagt svävande svar) –  och i frågan om president Trumps lämplighet som landets högste befälhavare; debatt pågår som bäst om behovet av att kringskära Trumps möjligheter att på egen hand begå krigshandlingar. Förslag med denna inriktning och med visst stöd även från den republikanska sidan om skranket ventileras i båda kamrarna. Uppenbarligen kommer presidentvalskampanjen att i hög grad handla om detta, och det reser i sin tur frågor både om denna kampanjs karaktär i termer av polarisering/demonisering och om hur detta kommer att påverka Trump-administrationens fortsatta militärdiplomatiska hantering av Iran- och andra pågående kriser.

Detta om konsekvenser på den amerikanska hemmaplan. Omvärlden, och särskilt allierade regeringskanslier, lär med stort intresse följa vad som sägs och eventuellt görs. Sedan finns allt skäl att observera konsekvenserna av insatsen (och det iranska svaret, hittills) för läget i Iran respektive Irak och för den regionala utvecklingen och, inte minst, för kärnavtalet, JCPOA, mellan Iran och en grupp ledande stater, Obamas avtal som Trump sedermera övergav och därmed initierade den process av spänningshöjning som därefter följt och som kulminerade (hittills) vid årsskiftet.

En dödsstöt för kärnavtalet JCPOA?

I fråga om JCPOA-avtalet, denna i icke-spridningssammanhang extremt känsliga och viktiga sak, befinner vi oss nu, som väntat, i en mycket vansklig situation, i och med att det iranska svaret på Suleimani-attacken också innefattade att signalera ytterligare iranska steg mot ”non-compliance” vilket skapat ytterligare svårigheter för avtalets européer, UK, Frankrike och Tyskland i dessas strävan att hålla avtalet vid liv, trots det amerikanska avhoppet och trots Trumps tydliga markering efter drönarattacken och det militära iranska svaret att NU är det dags för avtalets kvarvarande anhängare, européerna plus Ryssland och Kina, att följa USAs exempel och överge JCPOA och i stället pressa fram ett annat, bättre avtal. Och på detta har europeiska trion dels svarat nej, dels tillskrivit parterna att man vill aktivera en mekanism för att hantera dispyter om (iranskt) avtalsbrott, och dels därvid fått frän rysk kritik. Och så har alldeles nyligen Boris Johnson gjort ett eget utspel om att man kanske ändå borde söka samsyn med USA, vilket tolkas som oroande tecken på vad som kan hända med europeisk säkerhetspolitik till följd av Brexit. På detta område finns uppenbarligen mycket att oroa sig för, dess värre.

JCPOA-frågans centralitet i Iran-krishanteringen i stort är tydlig och ödesmättad, särskilt om man därtill vägen in faktorerna Israel och Saudiarabien, mm. Men det kanske inte Trump med närmaste rådgivare tänkte närmare på när man beslutade om attacken mot Suleimani. Eller för den delen när man beslutade om att frånträda avtalet.

Katastrofläge i Iran – och inte minst Irak

Beträffande utvecklingen i Iran efter (till vidare) avslutad militär duell kan sägas att denna bör ha varit mardrömslik för regimen. Det började ju med höstens antiregimdemonstrationer som kunde slås ner endast genom brutalt våld med 100-tals offer, och så händer Suleimani-attacken och plötsligt översvämmas Teherans och andra städers gator av miljontals upprörda sörjande, och så kommer det iranska militära svaret – missilattackerna mot bl a amerikanska baser i Irak och viss ängslig triumf (och en massa frågetecken) kring detta, men så händer mitt i denna dynamik den katastrofala nedskjutningen av det ukrainska civilflygplanet, och bilden ändras igen: massiva demonstrationer i protest mot den fatala nedskjutningen. Hur regimen ska reagera på och kunna ta sig ur detta sällsamt pressade läge är i skrivande stund skrivet i stjärnorna.

Men så handlar det om konsekvenserna för grannlandet, tillika Syriens grannland Irak, ett Irak som alltså dels drabbades av att drönarattacken mot Suleimani med entourage skedde på irakiskt territorium, Bagdads flygplats, liksom dagarna därefter även det iranska svaret, missilattackerna mot de huvudsakligen amerikanskbemannade baserna, Ain Al-Asad och den nära Erbil i norr. Alltså en amerikansk-iransk militär slagväxling på riktigt, förlagd till irakiskt territorium, en olycksbådande olycka för en redan hårt trängd övergångsregim i Bagdad.

Bakgrunden i Bagdad/Irak var ju dels en lång och stökig höst med ihållande gatudemonstrationer, liknande de i Teheran (och Beirut m fl platser), hårdhänta regimförsök att slå ner protesterna och problematiska konsekvenser av detta i form av regimeftergifter, inklusive premiärministern Mahdis avgång och därefter följande regimkris. Och så vid årsskiftet händelseutvecklingen med först en milisraketattack mot en armébas som dödar en amerikansk kontraktsanställd, därefter en omfattande amerikansk vedergällningsattack som riktades mot den iranskstödda milisgrupp (Kata´ib Hezbollah)) som hölls ansvarig för den första attacken med åtminstone 25 döda milismän som resultat, därefter så angreppet på den amerikanska ambassaden i den befästa Gröna zonen ledd och inspirerad av denna milis. Och som ett resultat av allt denna händelsekedja att regimen Mahdi såg sig nödsakad att utlova att fr o m nu skulle de amerikanska styrkorna – i Irak med mandatet att stödja den irakiska arméns kamp mot resterna av IS.

Och det är detta löfte som sedermera följts upp med ett beslut i shia-dominerat parlament att porta USA, något som Trump sedan reagerat på genom att hota det ”allierade” Irak med kraftiga sanktioner om man gör allvar av utvisningsambitionen. På gatorna skanderar folkmassorna nu att man vill bli av med både amris och iranier – man betackar sig för att utgöra slagfält för en amerikansk-iransk uppgörelse.

Och samtidigt tvingas både USA och övriga i anti-IS-koalitionen, däribland Danmark (snart med tilldelat huvudansvar för koalitionens och NATO:s Irakinsats) och Sverige (med 70 soldater på plats), att nu hantera en svår säkerhetssituation på marken; det handlar då både om ett mer storskaligt hot om ytterligare iranska ”svar” på Suleimani och andra motiv och ett mer eller mindre diffust angreppshot – i skuggan av den stora konflikten – av både kvarvarande IS och Iran-sympatiserande miliser. Hur allvarligt och långvarigt detta kombinerade hot bedöms vara avgör hur de involverade länderna nu agerar: lämna landet hals över huvud eller vara kvar, helt eller delvis, men i så fall i skydd och utan möjligheter att utföra de uppgifter (träna irakier, bekämpa IS) som legitimerar att man alls finns på plats.

Stor osäkerhet, många frågor

Kring allt detta finns nu stor osäkerhet och många frågor. Segdragna förhandlingar i turbulent miljö är att vänta, men klart är att om Iraks regering återkallar sin inbjudan till den internationella närvaron så upphör per definition den legala grunden för denna närvaro. Och närvaron legitimering handlar uteslutande om kampen mot IS (som nu alltså kraftigt försvåras), inte om USA:s konflikt med Iran. Till yttermera visso finns ju i detta också en syrisk komplikation. Om USA – och därmed i praktiken även övriga länders styrkor i anti-IS koalitionen – skulle tvingas lämna Irak så undergrävs rimligen också grunden för den amerikanska närvaron i nordöstra Syrien, den mindre styrka om c.a 6-700 man som Trump efter allt vacklande i höstas fann för gott att låta kvarstå där för fortsatt militär samverkan med kurdiska YPG, mot IS men också mot Assad-regimen.

Precis så här vådligt spänt, tilltrasslat, ovisst och farligt ter sig väl läget i regionen just nu, i hög grad om inte skapat så dock i varje fall tillspetsat av det amerikanska, kanske inte helt genomtänkta och i en begriplig strategi förankrade, beslutet att göra något i internationella sammanhang så ovanligt som att likvidera (andra begrepp finns förvisso) en hög företrädare för en annan stat. Att politiskt, diplomatiskt, militärt och analytiskt ta tag i alla trådar som nu finns att ta tag i – för att baxa läget in i lugnare och stabilare banor lär bli en herkuleansk uppgift. En uppgift som på den amerikanska arenan i tiden sammanfaller med en fortsatt polariserande brygd av riksrätt och valkampanj.

Måhända blir en, annan, konsekvens av utvecklingen, särskilt i det arma Irak, det något paradoxala att president Trump i stället för att kunna fullfölja vallöftena 2016 och senare om att militärt lämna krisernas Mellanöstern i praktiken fastnar allt djupare i militära åtaganden till synes utan slut, och utan begriplig strategi. Det lär bli knepigt för president Trump att i stundande valrörelse å ena sidan göra det trovärdigt att vallöftena om tillbakadragande skall fullföljas, å andra sidan steg för steg förstärka den militära närvaron och insatsberedskapen just i det Mellanöstern som pekats ut som prioriterat för tillbakadragande: senaste beslut om förstärkning med 3000 man efter Suleimani-duellen. överlagrat förra årets förstärkningar om c.a 15 000 man, indikerar färdriktning.

Mot detta står, i den fortsatta duellen, att Suleimanis snabbt utnämnda efterträdare Esmail Ghaani och andra deklarerat att målet för Iran fr o m nu – om inte förr – är att se till att USA militärt lämnar MÖ-regionen, för gott, dock oklart hur.

Vi har hursomhelst ett händelserikt år att se fram emot. Enkla lösningar saknas. Spänn fast säkerhetsbältena.

Författaren är ambassadör, Fil dr och tidigare statssekreterare. Han är ledamot av KKrVA.

Bilden ovan: Drönarattacken mot den iranske generalen Quassem Suleimani har bidragit till att temperaturen mellan Washington och Teheran ytterligare skruvats upp. Foto: Shutterstock.com.

Mer av samma författare