Den politiska analysen får stort utrymme men glömmer vi inte taktiken och stridstekniken, det som avgör det möjliga?

Inför Rysslands uppladdning runt Ukraina och deras propaganda kontaktade jag en kollega med god kännedom om Ukraina och med tillgång till fältkartor. Jag har själv gjort en lång resa med bil i Ukraina även om det var några år sedan. Min slutsats blev nu – det blir inget krig, så dumma kan dom inte vara! Men det kunde dom!

När jag tittade på kartan såg jag redan bilder på kolonnerna fastkörda i bebyggelsen längs vägarna (02-27). Perfekt uppställda för framgångsrika eldöverfall eller flyganfall. Har Putin pensionerat alla officerare som varit med i Afghanistan och Tjetjenien – eller har dessa haft talförbud under förberedelserna?

Jag undrade för någon månad sedan ”vad gjorde den amerikanska underrättelsetjänsten” före evakueringen av Afghanistan. Nu undrar jag vad den ryska haft för sig i Ukraina? Bygga den bild diktatorn ville ha? Troligen.

I analyserna av Rysslands möjligheter har allt handlat om hur stora styrkor som finns, istället borde det handla om hur mycket som får plats utan att manöverförmågan hindras. I de långa stridsfordonskolonnerna kan ju bara ett fåtal vagnar skjuta.

Man borde ha lagt lite tankemöda på hur stridsmoralen ser ut i de ryska förbanden, framförallt när de inser att de är felinformerade. ”De räddade skjuter tillbaks – vi är helt enkelt lurade”

Om jag hade sett detta på våra egna övningar skulle jag ha avbrutit övningen, samlat cheferna och klarat ut – ”håll avstånd mellan fordon, stå inte kvar på vägen utan kör in i skydd, ordna närskydd, sök samband med chefen. Nu gör vi om detta tills det fungerar”. Det är svårt att se en välövad professionell rysk armé på TV-skärmarna.

Hur skall man strida i bebyggelsen i städerna där användning av artilleri resulterar i total förstörelse och död eftersom bebyggelser ”står i vägen” för granaterna. Alternativet är att avstå och därmed avstå det effektivaste vapensystemet för denna strid. Detta har man uppenbarligen gjort eftersom man insåg att man inte kommer att vinna folkets hearts and minds med den metoden. Men om man nu inte gör det i alla fall med ”mjuka metoder”– vad hindrar dem då att göra Kiev och andra städer till grushögar. Jo – troligtvis logistiken om man inte redan lagt upp ammunitionen i stridsområdet. Stora ammunitionstransporter skulle ju bli perfekta mål för Ukrainas styrkor vilket även stora ammunitionsupplag är.

En avgörande brist är oförmågan att leda med uppdragstaktik i dessa komplexa situationer. Blir man hejdad står man kvar och väntar på nya order från en chef som ofta inte överblickar situationen och därmed riskerar att ge fel order – eller ingen alls. Ett auktoritärt system är inte bästa jordmån för uppdragstaktik

Blev man stående på en övning på P 10 i början på 70-talet under överste Tavoun fick man frågan – ”vad väntar du på?” ”Jag väntar på en vagn som har problem” Svaret blev: unge man, jag har hellre tre vagnar på stranden i tid än tolv försent!

Det gällde att kunna sitt arméreglemente: ”Underlåtenhet att handla ligger en chef mer till last än val av fel medel”.

Mycket tyder på att logistiken inte varit prioriterad verksamhet eftersom förband blivit stående med tomma drivmedelstankar. Har man dessutom ”glömt” maten hemma är den ett ännu större problem eftersom ukrainarna knappast kommer att föda inkräktarna. En hungrig, trött och rädd soldat är en dålig soldat. Enligt mediauppgifter får tillfångatagna ryssar låna mobiltelefoner för att ringa sina anhöriga och berätta var dom är – är det sant är det knappast stärkande för den ryska krigsledningens aktier.

Den riktigt stora utmaningen blir att förklara för mammor och pappor varför tusentals söner inte kommer hem igen.

Putin kan säkert ställa till mer elände men segerparaden kan ställas in.

Det fanns starka skäl att skicka Milosevic med flera till Haag. Jag tycker det bör reserveras några celler åt Putin & kompani.

Efter en resa i Ryssland 2011 tyckte jag att Putin kanske var bra för Ryssland just då – jag hade fel. Jag tror inte jag behöver skriva om detta.

Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA.
Foto: Arkivbild/Shutterstock.com