av Eino Tubin

Har Sverige ett psykologiskt försvar? Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) påstår det. Försvarets psyopsförband utbildar för psykologiska operationer. Försvarshögskolan har startat CATS, Centrum för asymmetriska hot- och terrorstudier. Räcker det?

Frågan väcktes av Olle Wästberg (krigsplacerad som avdelningschef på avsomnade SPF – Styrelsen för psykologiskt försvar) i SvD 15 mars förra året. Orsaken var den ryska aggressionen mot Ukraina. Senare kom gränskränkningar, ubåtsjakt i skärgården och signalspaningsplan som hotade civil flygtrafik. 8 januari 2015 önskade Lars Holmqvist i Kungl Krigsvetenskapsakademiens blogg att man skulle ”återskapa det psykogiska försvaret”, med anledning av att DN på juldagen återgav rysk desinformation om nedskjutningen av det malajsiska passagerarplanet (desinformationen punkterades genast av bloggaren Wiseman med solida tekniska fakta).

Det gamla psykologiska försvaret led av en avgörande svaghet. Den stora organisationen – Upplysningscentralen UC, där Wästberg medverkade – fanns bara i krig. I fred var SPF en diversehandel för bl.a. forskning, utbildning och försvarsupplysning. Mot slutet diskuterades hur krigsorganisationen skulle starta redan i ett skymningsläge i Stockholm; i krig var den utlokaliserad till orter inåt landet. I bakgrunden fanns också olösta frågor om UC inte konkurrerade med regeringens, försvarets och andra myndigheters informationsverksamhet. Vid nedläggningen förutsattes att dessa skulle sköta all krisinformation i framtiden.

Det gamla psykförsvaret skulle genom objektivitet, sakkunskap och ”trygg nyhetsförmedling” (som en UC-chef förklarade för mig) tala om hur det egentligen låg till och därigenom motverka panik och fientlig propaganda. Hur det skulle ha fungerat i verkligheten fick vi, som tur var, aldrig veta. SPF:s forskningsrapporter avslöjade med all tydlighet hur svårt myndigheter har att upprätthålla trovärdighet när de drabbas av det oväntade. Responserna till naturkatastrofer i USA och Fukushima-katastrofen i Japan visar att även de mest avancerade länderna kan göra misstag i krishanteringen.

En ny mediesituation

Idag har vi en ny mediesituation. Allt färre läser papperstidningar eller tittar på TV-nyheter och allt fler får all sin information från nättidningar och appar i telefonen. Det positiva är att video, bloggar och twitter genast kommer ut till offentligheten utan filter. Sådan spontan nyhets- och opinionsförmedling citeras allt oftare i klassiska medier. Det negativa är att internet och smarta telefoner är öppna för kapningar, manipulation och svart propaganda och att extremister försöker snedvrida opinionsbildningen.

Även kriget har förändrats. Asymmetriska hot med inslag av terror samt hybridkrig är troligare än klassiska militära invasioner. Det gäller att i tid identifiera hoten. Hybridkriget innehåller hela skalan från ekonomiska påtryckningar och försåtlig propaganda till cyberkrig och ”gröna män”, vilket energiskt förnekas av aggressorn fram till maktövertagandet eller det väl förberedda anfallet. Det är en utveckling av den maskirovka som ryssarna varit duktiga på sedan Dimitri Donskoi gömde sitt kavalleri för att lura tatarerna att anfalla i slaget vid Kulikova år 1380. Autokratiska ledare räknar med applåder från ”gatan” när de blåljuger, förlöjligar och bjuder på konspirationsteorier.

Arvet efter SPF förvaltas av MSB, en myndighet med låg profil. Den har alltför många ansvarsområden och begränsade resurser för att kraftfullt kunna ägna sig åt ett såpass svårgripbart område. Man fortsätter SPF:s opinionsundersökningar och stöder utbildning av frivilliga i krisinformation samt Försvarshögskolans CATS. Detta studiecentrum, som har knutit till sig landets mest framstående experter som Magnus Ranstorp och Wilhelm Agrell, ska studera terrorism, underrättelseverksamhet och informationsoperationer.

En ny aktör är det militära psyopsförbandet, som varit insatt bl.a. i Afghanistan och i samband med flygkriget i Libyen. Det svenska försvaret hade länge beröringsångest mot egna psykologiska operationer. Den släppte under den stora nedrustningen efter millenieskiftet. Verksamheten går efter NATO:s manualer och har under de internationella insatserna framför allt riktats in på att skapa bra förhållande till lokalbefolkningen. Diskussionen huruvida denna resurs kan användas i fredstid mot andra målgrupper har knappast ens börjat.

Vårt eget nära utland

Man kan också titta på hur ämnet behandlas i vårt grannskap, i de länder som står under tryck från chauvinistiska krafter i Ryssland.

Under 2014 öppnade NATO ett Strategic Communications Centre of Excellence (StratcomCoE) i Riga. Det finns ett 20-tal sådana centra, bl.a. ett för cyberförsvar i Estland. Centret sponsras av de baltiska staterna, Polen, Italien, Tyskland och Storbritannien. Målsättningen är att studera hur NATO ska nå ut med information i den nya mediesituationen. Då måste man naturligtvis också analysera hoten i form av informationskrigföring och desinformation.

Estland fick sin första ”soldat i psykologiska försvaret” (Postimees, 2 januari 2015) vid årsskiftet, när filmaren, missionären, reservofficeren m.m. Ilmar Raag anställdes vid regeringskansliet för att utveckla ett psykologiskt försvar. Ett psykologiskt försvar har funnits med i den estniska försvarsdoktrinen sedan några år tillbaka. Hans uppgift blir enligt intervjun att stödja folkets förtroende för riket och bemöta rykten samt fientliga försök att påverka folket. Vidare ska han öka rikets förmåga att få ut sitt budskap i världen.

Vaksamhet mot infokrig

Lars Holmqvist skriver i bloggen: ”En av de insatser som torde vara enklast och billigast att genomföra i syfte att öka vår försvarsförmåga, vore att öka den generella vaksamheten mot informationskrigföring. Hos media och hos den nyhetskonsumerande allmänheten.”

Men hur skulle ett tidsenligt svenskt psykologiskt försvar kunna se ut? Sedan minnet av beredskapstidens ökända Informationsstyrelse förbleknat kunde man ibland ana att många frågade efter en instans som skulle tala om sanningen. Var det ett svagt bogvisir som sänkte ”Estonia” eller försökte myndigheterna dölja något? Men ett ”sanningsministerium” skulle bli kortlivat – det skulle genast beskyllas för partiskhet och hudflängas av konspirationsteoretikerna.

En beprövad svensk lösning skulle förslagsvis vara att inrätta en rådgivande nämnd av politiker och sakkunniga, med ett sekretariat under MSB:s vingar. Sekretariatet odlar kontakter inom- och utomlands (CATS, StratcomCoE m.fl.), förbereder krigsorganisationens övningar och ordnar journalistkurser och seminarier. Krigsorganisationen ska vara liten och underställd regeringskansliet. Valda delar måste komma igång redan vid misstanken om informationsoperationer i Sveriges närhet och då ha en rådgivande funktion. Personalen kan ha frivilliga kontrakt och rekryteras bland språkkunnigt media- och reklamfolk, varför inte sådana som gått igenom psyopsförbandets utbildning och inte längre behövs i det militära. Ledningen kan bestå av ”senior editors” av Wästbergs kaliber.

Principerna måste vara – till skillnad från det gamla psykförsvarets: liten, flexibel organisation, ingen utlokalisering, flytande gräns mellan freds- och krigsverksamhet. Bättre att börja för smått än med en stor ”vit elefant”. Uppgifterna bör vara att följa informationsoperationer i Sveriges närhet och att lära ut ämnet till journalister och beslutsfattare. Ju mer läget skärps desto aktivare ska psykförsvaret själv gå ut, bemöta hoten och varna allmänheten.

Vem vill ta upp debatten?

 
Författaren är f.d. informationschef på SPF, numera fri skribent bosatt i Turkiet