En vanlig fråga i militära debatter är om det militära yrket i allmänhet och officersyrket i synnerhet är en vetenskap eller en konstform. Det vanligaste svaret är att det är både och. Det går inte, trots många siffernissars försök, att ”räkna ut” de perfekta planerna eller genomföra friktionsfria operationer. Därmed inte sagt att det är onödigt att använda kvantitativa metoder inom operationsanalysen, särskilt när dessa sedan kombineras med militär kreativitet och operationskonst.

En annan vanlig fråga är om det behövs mest fallenhet och talang eller om det är utbildning och övning som gör en duglig officer. Det vanligaste svaret, även här, är både och. Efter att ha tjänstgjort med officerare från flera  generationer och av många nationaliteter vågar jag säga att samtliga utbildningssystem jag varit i kontakt med har producerat såväl exceptionella som värdelösa officerare. Och tittar vi på debatten om officersutbildning i Sverige står det snabbt klart att de flesta debattörer identifierar den utbildning som de själva gick som den bästa. Något slags konsensus verkar också föreligga kring att nyexaminerade fänrikar inte är fulländande på sitt första jobb, men där har jag svårt att se någon skillnad mot något annat kvalificerat yrke. Teoretiska utbildningar skapar bara förutsättningar, jobbet får man lära sig på plats.

I syfte att producera mer ”kritiskt tänkande” officerare och en officerskår som tar ägande av sin egen kunskapsutveckling har Försvarsmakten sedan en längre tid genomgått en professionaliseringsprocess. Uttrycken varierar lite, men åtminstone alla officerare och möjligen alla försvarmaktsanställda ska tillhöra en profession – ”den militära professionen”. Inom professionsforskningen brukar pekas på ett antal ursprungsprofessioner: läkare, jurister och präster, samt ibland officerare. Även ingenjörer nämns ofta som en profession. Tre tydliga kännetecken ska eller bör finnas för att ett yrke ska klassas som en profession:

  • Stängning mot övriga yrkesgrupper (professionen bestämmer vilka som ska tillhöra professionen)
  • Institutionaliserad kunskap som förvaltas och ibland skyddas av den egna professionen
  • Diskretion i yrkesutövandet innebärandes att den som inte tillhör professionen har begränsat inflytande i utövandet

Det är enkelt att tillämpa kännetecknen på officersyrket och kanske även på hela den militära personalstyrkan. Att se samma profession som omfattande alla försvarsmaktsanställda är svårare och handlar nog mest om att skapa en gemensam känsla av tillhörighet. En civilanställd jurist, städare, mekaniker eller ekonom kan vara väldigt värdefull både för krigsorganisationen och för förvaltningsmyndigheten men uppfyller inte ovanstående kännetecken. En parallell skulle kunna vara att alla sjukhusanställda, utan tvekan nödvändiga för verksamheten, knappast tillhör den medicinska professionen.

Just den medicinska professionen är kanske den som oftast jämförs med den militära. Det är rimligt, eftersom alla läkare har en likartad grundutbildning, ledd främst av läkare, följd av olika nivå och inriktning på specialiseringar. Det vanliga är också att de högsta cheferna inom sjukvården generellt sett är läkare (tredje punkten ovan) och att de kravställs och resurssätts av politiker. Det är också rimligt att jämföra specialistofficerarna med sjuksköterskor, som beroende på inriktning kan vara antingen tydligt underställd en läkare eller ha väldigt stor grad av autonomi och inflytande. Det råder också, trots visst revirhävdande, stark konsensus om att båda yrkesgrupperna är nödvändiga för att tillhandahålla god vård.

Försvarsmakten menar också att akademiseringen av officersutbildningen är en avgörande del i professionaliseringsprocessen. Det är ett naturligt synsätt med hänsyn till att det är genom akademisk grund-, fortsättnings- och forskarutbildning som övriga professioner uppfyller punkten om institutionaliserad kunskap ovan. Där är det Försvarshögskolan som är den utpekade akademien. Men hur hänger det ihop med andra professioner och deras utbildningsvägar?

Vill du i Sverige bli läkare finns läkarprogrammet på sju olika universitet och vill du bli jurist finns juristprogrammet även det på sju olika universitet. Polis kan du, som en annan parallell, bli på fem platser i Sverige eller läsa huvuddelen på distans. Trots att de grundläggande lärandemålen är identiska oavsett var du utbildar dig så skiljer sig kursuppläggen åt. Det går även att välja olika specialiseringar eller utbytesstudier i andra länder. Du kan även ha gått hela din grundutbildning utomlands och genom validering eller konverteringsutbildning tas in i professionen på samma sätt som någon utbildad i Sverige. I läkaryrket är forskarstudier en vanlig del av fördjupningen under karriären. Där finns stor valfrihet i vilka universitet du examineras av och eventuellt fortsätter din forskning mot, inte sällan parallellt med en sjukhuskarriär. För juristerna är det kanske inte lika vanligt, men fortfarande förekommande med den avgörande poängen att olika lärosäten har sina respektive nischer och att en tydlig korsbefruktning av kunskaper sker.

Vill du i Sverige bli officer ska du passera Försvarshögskolan. Helst genom det treåriga officersprogrammet, OP, alternativt, efter en tid av rollsökande, genom särskild officersutbildning, SOFU, för den som redan har en akademisk examen. Vill du i Sverige sedan bli befordrad till major/örlogskapten eller högre måste du söka och bli antagen till Försvarshögskolans högre officersprogram, HOP. Det förekommer olika exempel på valideringar, exempelvis där elever läst motsvarande utländska utbildningar. En validering inleds dock inte utan att först bli antagen till HOP och det är Försvarshögskolan som bedömer i vilken utsträckning kunskaperna kan antas motsvara deras utbildning. Bortsett från det fåtal som läst motsvarande kurs utomlands, är det väldigt få som inte upplyses om att de saknar minst två terminer på Drottning Kristinas väg 37 för att de ska uppfylla kraven som ställs på en överstelöjtnant/kommendörkapten. Med hänsyn till att de aktuella individerna är i 40-årsåldern handlar det om minst 5% av deras kvarvarande yrkesverksamma tid som binds upp. Det går också att reflektera över ledtiderna och hur de påverkar möjligheten till tillväxt. Dessa skapar en tröskel för att återanställa förtidsavgångna officerare med relevant civil kompetens, vilka ofta är lämpade och intresserade av OF4-tjänster. Nu innebär det en ledtid på mellan tre och fem år från anmält intresse innan individen har ”rätt” grad att göra sitt jobb. För rekrytering av en värnpliktig handlar det om upp till fyra år från att en lämplig individ har identifierats till att en ny fänrik är tillgänglig på ett förband. För befordran av en kapten eller major/örlogskapten är ledtiden mellan två och tre år. Det är halva andra världskrigets varaktighet, som jämförelse.

Min mening är inte att lägga någon skuld på Försvarshögskolan eller att ifrågasätta dess kvalitet. Jag föreslår heller inte att det ska startas officersprogram vid några andra högskolor (likt för polisutbildningen). Mitt syfte är snarare att ställa frågan till beställaren: Var är konkurrensen som utvecklar officersutbildningen? Hur närs olika perspektiv i officerskåren, vilket också sannolikt gynnar Försvarshögskolan? Var skapas det kritiska tänkandet, om alla stöps i samma form? Hur stimuleras kreativiteten, flexibiliteten och problemlösningsförmågan – de egenskaper vi själva säger ska hjälpa den lilla nationen att kunna försvara sig mot stormakten? Eller är behovet av socialisering, att skapa en gemensam referensram genom gemensamma upplevelser, större än behovet av individuellt tänkande officerare?

Har vi, i en tid av stora tillväxtbehov, inte minst på officerssidan där de också ska kompensera mycket stora pensionsavgångar, råd att lägga egenpåtagna begränsningar på hur vi grund- och fortsättningsutbildar våra officerare? Finns det inte bättre hål att stoppa vår begränsade ekonomi i än pendlingslägenheter på Östermalm för studerande från andra delar av landet? Vill vi exkludera dugliga officerare vars familjesituation inte möjliggör pendling under längre tider? Och om vi ska bemanna nya förband och internationella staber, kan vi inte gynnas av högre flexibilitet i personalplaneringen?

Grunden i mina tankar kring lösning är en tydligare separation av utbildning och befordran och en förändring av Försvarshögskolans monopolställning. Akademisk examen på grundnivå är EN av förutsättningarna för att bli officer, men ingen garanti. Civil högskola och SOFU (helst i regi av Försvarsmakten/MHS H och stridsskolor) är en väg och den som på kortast tid går att skala upp medan Officersprogrammet på Försvarshögskolan är en annan väg. Examen på avancerad nivå är EN av förutsättningarna för att bli major/örlogskapten, men befordran är ingen rättighet. Civil högskola och militär stabskurs (typ TSK) är en väg, Försvarshögskolans masterprogram (vilka till del bör bedrivas på distans) är en annan. När samtliga befordringsgrundande krav är uppfyllda kan befordran ske efter beslut av personalförsörjningsnämnd, vilket därmed kan ske när en lämplig befattning ska bestridas. Hur grundkraven har uppfyllts är av underordnad betydelse. Någon kanske hade en avancerad examen innan SOFU, en annan läste på distans under föräldraledigheten och en tredje fick möjlighet att läsa utomlands genom sitt förband. Den farhågan som ibland lyfts om att någon med en ”examen i Harry Potter-kunskap” på något sätt plötsligt ska dyka upp som officer hanteras genom att personlig lämplighet måste vara det viktigaste befordringskriteriet. Identifiera och utveckla var socialisering av officerare kan och bör ske som en del av professionell utveckling och även som tillfällen att pröva personlig lämplighet. Det kan vara skonertseglingar, strapatsövningar, studieresor, stabs- och fältövningar – eller något helt annat. En ytterligare fördel är att exakt samma krav för befordran kan ställas på reservofficerare som på yrkesofficerare, vilket skapar ytterligare flexibilitet i ett samhälle där väldigt få stannar hos en arbetsgivare under hela sin karriär.

Vi behöver fler officerare på alla nivåer och våra officerare behöver vara bättre än motståndarens. Att stöpa alla i samma form är inte bästa vägen att nå dit. Om vi inte kan hitta flexibilitet i officersförsörjningen – hur ska vi då hitta flexibla officerare?

Författaren är reservofficer, örlogskapten, civilingenjör och tidigare yrkesofficer

Mer av samma skribent