I veckan var det ett nordiskt försvarsministermöte som Wiseman kommenterade i ett inlägg. Ministrarna har undertecknat en avsiktsförklaring rörande områden som s.k pooling av lufttransportkapaciteter (transportflygplan), ledning, gemensam träning och gemensamma logistiklösningar.

Det är tydligt att det nordiska samarbetet börjar få fart. Vi går in i lösning i norra Afghanistan som kallas för Nordic + med huvudbas i Mazar-e-Sharif, frågan om luftövervakning över Island rör sig framåt liksom möjligheten att ha gemensamma truppbidrag till FN-operationer. Frågan om Syrien ska också ha diskuterats, och intressant nog gick Finlands utrikesminister ut häromdagen och berättade att landet fått förfrågan från FN om att bidra till en operation i landet, om och när tillfälle ges. Tydligen ska en total styrka om 3000 ha diskuterats för en sådan operation, vilket innebär att det måste röra sig om en mycket begränsad operation. Här kan vi anta att Sverige också fått en liknande sondering, som det vore intressant att veta mer om.

När det gäller Pooling & Sharing, eller Smart Defence som det heter i NATO, så är det en väg som postmoderna samhällen blir tvungna att gå för att kunna upprätthålla bredast möjliga militära förmåga. Frågan är bara hur långt och därmed vilken risk som vi är beredda att ta.

I det första läget gäller det titta på de förmågeskapande samarbeten som kan göras. Dit räknas att dela på resurser i form av övningsfält, militära skolor, övningar och logistik. Detta område måste uttömas innan vi ger oss på system i insatsorganisationen.

Innan vi går till denna, så finns det mellansteg i form av ökad interoperabilitet, som kan antas öka effekten per kostnad. Dit hör exempelvis sambandssystem och ammunition.

När det gäller systemen i insatsorganisationen som plattformar i form av fordon, fartyg och flygplan borde samarbete i första hand sökas utanför det nordiska området, eftersom vi annars riskerar att stå utan tillräckligt med resurser om det säkerhetspolitiska läget förändras negativt. Det går att göra en jämförelse med gemensamt inköp av snöslunga tillsammans med grannen. Ibland snöar det inte, och då sparar man mycket pengar, men när det snöar har man bara halva kapaciteten.

Om en regering har uttömt de första stegen och inte hittat någon utanför norra Europa att samarbeta med så återstår två alternativ. Det första är att tilldela mer resurser till politikområdet och det andra är att bita i det sura äpplet och ta en kalkylerad risk. Denna risk måste då tydliggöras för medborgarna som ska vara välinformerade i det som rör rikets säkerhet.

Ett exempel som nu diskuteras är ett eventuellt gemensamt samarbete kring transportflygplan som går ut på att vi köper ett nytt transportflygplan, C-130J, som har högre lastkapacitet och mindre underhållskostnader än de nuvarande C-130H (Tp 84), som vi har för tillfället. Dessa flygplan skall ingå i samarbetet med de olika länderna och där innebära minskade kostnader generellt och momentant en högre kapacitet i vissa fall.

Om vi då skulle köpa tre sådana istället för de sju gamla vi har, så måste det redovisas i vår insatsorganisation att vi har 1/2 transportflygdivision Tp 84 istället för en division som beslutades i inriktningsbeslutet. I gynnsamma lägen, det vill säga i fred eller för krishantering i en operation där bara Sverige deltar, så skulle vi däremot kunna ha två divisioner gripbara. Detta är i sig en anomali, eftersom vi då har en högre kapacitet vid en situation som har ett lägre behov – än vad behovet skulle vara om det bränner till kring Skandinaviska halvön med kvalificerade aktörer.

För Försvarsmakten gäller det att vara tydlig att Pooling och Sharing av system i Insatsorganisationen med de nordiska grannarna innebär en risktagning när det gäller vår krigföringsförmåga, och att vi därför först måste uttöma alla andra möjligheter, alldeles oavsett hur attraktivt förslagen är ur ett kameralt perspektiv.

Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet

(På tisdag morgon räknar jag med att publicera ett inlägg om Syrien igen)

Mer av samma författare