I veckan var det ett nordiskt försvarsministermöte som Wiseman kommenterade i ett inlägg. Ministrarna har undertecknat en avsiktsförklaring rörande områden som s.k pooling av lufttransportkapaciteter (transportflygplan), ledning, gemensam träning och gemensamma logistiklösningar.
Det är tydligt att det nordiska samarbetet börjar få fart. Vi går in i lösning i norra Afghanistan som kallas för Nordic + med huvudbas i Mazar-e-Sharif, frågan om luftövervakning över Island rör sig framåt liksom möjligheten att ha gemensamma truppbidrag till FN-operationer. Frågan om Syrien ska också ha diskuterats, och intressant nog gick Finlands utrikesminister ut häromdagen och berättade att landet fått förfrågan från FN om att bidra till en operation i landet, om och när tillfälle ges. Tydligen ska en total styrka om 3000 ha diskuterats för en sådan operation, vilket innebär att det måste röra sig om en mycket begränsad operation. Här kan vi anta att Sverige också fått en liknande sondering, som det vore intressant att veta mer om.
När det gäller Pooling & Sharing, eller Smart Defence som det heter i NATO, så är det en väg som postmoderna samhällen blir tvungna att gå för att kunna upprätthålla bredast möjliga militära förmåga. Frågan är bara hur långt och därmed vilken risk som vi är beredda att ta.
I det första läget gäller det titta på de förmågeskapande samarbeten som kan göras. Dit räknas att dela på resurser i form av övningsfält, militära skolor, övningar och logistik. Detta område måste uttömas innan vi ger oss på system i insatsorganisationen.
Innan vi går till denna, så finns det mellansteg i form av ökad interoperabilitet, som kan antas öka effekten per kostnad. Dit hör exempelvis sambandssystem och ammunition.
När det gäller systemen i insatsorganisationen som plattformar i form av fordon, fartyg och flygplan borde samarbete i första hand sökas utanför det nordiska området, eftersom vi annars riskerar att stå utan tillräckligt med resurser om det säkerhetspolitiska läget förändras negativt. Det går att göra en jämförelse med gemensamt inköp av snöslunga tillsammans med grannen. Ibland snöar det inte, och då sparar man mycket pengar, men när det snöar har man bara halva kapaciteten.
Om en regering har uttömt de första stegen och inte hittat någon utanför norra Europa att samarbeta med så återstår två alternativ. Det första är att tilldela mer resurser till politikområdet och det andra är att bita i det sura äpplet och ta en kalkylerad risk. Denna risk måste då tydliggöras för medborgarna som ska vara välinformerade i det som rör rikets säkerhet.
Ett exempel som nu diskuteras är ett eventuellt gemensamt samarbete kring transportflygplan som går ut på att vi köper ett nytt transportflygplan, C-130J, som har högre lastkapacitet och mindre underhållskostnader än de nuvarande C-130H (Tp 84), som vi har för tillfället. Dessa flygplan skall ingå i samarbetet med de olika länderna och där innebära minskade kostnader generellt och momentant en högre kapacitet i vissa fall.
Om vi då skulle köpa tre sådana istället för de sju gamla vi har, så måste det redovisas i vår insatsorganisation att vi har 1/2 transportflygdivision Tp 84 istället för en division som beslutades i inriktningsbeslutet. I gynnsamma lägen, det vill säga i fred eller för krishantering i en operation där bara Sverige deltar, så skulle vi däremot kunna ha två divisioner gripbara. Detta är i sig en anomali, eftersom vi då har en högre kapacitet vid en situation som har ett lägre behov – än vad behovet skulle vara om det bränner till kring Skandinaviska halvön med kvalificerade aktörer.
För Försvarsmakten gäller det att vara tydlig att Pooling och Sharing av system i Insatsorganisationen med de nordiska grannarna innebär en risktagning när det gäller vår krigföringsförmåga, och att vi därför först måste uttöma alla andra möjligheter, alldeles oavsett hur attraktivt förslagen är ur ett kameralt perspektiv.
Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet
(På tisdag morgon räknar jag med att publicera ett inlägg om Syrien igen)
Nordisk Pooling & Sharing tror jag ökar chanserna för en nordisk försvarsallians vilket vore mycket bra.
Jag vet inte på vilka geografiska avstånd eller relationer som man får kriser på bara den ena platsen, världen är politiskt och ekonomiskt ganska liten nu för tiden. Med stora avstånd blir det dock fysiskt svårare att dela på resurser så det finns även nackdelar med att t.ex. ha stridsvagnsbärgare i Sydafrika när det är kris i norden.
@Magnus. Inbördeskriget i Syrien är i vart fall inte här än. En allvarlig kris uppstår inte över en natt, så det borde åtminstone vara ett bättre alternativ att söka samarbete om dessa resurser med land utanför norra Europa.
Du har en stark poäng men det ena utesluter inte det andra.
Jag skulle hellre ha tre nya C-130J med 30-40 års driftstid framför sig än sju C-130 med 30-40 års driftstid bakom sig och som närmar sig skrotning. Ett samarbete med Norge och Danmark skulle även hålla nere servicekostnaderna vilket långväga samarbeten inte skulle göra lika effektivt.
Drömmen skulle vara att ha ett gemensamt luftförsvar med Gripen E/F och F-35 som attackflygplan och samma organisation för transportflyget. Då skulle Norge klarar av ännu dyrare F-35 och Danmark skulle kunna välja billigare flygplan och samarbeta med Norge om stealthförmåga över Östersjön och vi och dem skulle kunna åka utomlands med flygbasförmåga för både F-35 och Gripen.
Om vi tillsammans har 12 C130-J borde vi bli intressantare som samarbetspartner enligt din tanke med t.ex. Australien (12) eller Indien (12).
Med de lägre driftskostnaderna blir det även lättare att köpa ett fjärde flygplan om hotnivån fortsätter öka.
@Magnus. Visst är tre nya med framtiden framför sig mer åtråvärt än gamla flygplan. Bästa alternativet hade väl i så fall varit att vi köpte sju nya C-130H (eller fem (?) C-130J) som ersättare, men i och med att inriktningsbeslutet var underfinansierat, så går det inte. På grund av otydlighet är läget som det är, och bortom 2020 blir det än värre eftersom vi har stora omsättningsbehov.
Tre nya C130-J och ett fungerande kostnadseffektivt samarbete med grannar ger mig mera hopp om att få god försvarsförmåga under de kommande ekonomiska kriserna.
Det borde som sagt var även fungera med din idé om samarbetet blir så nära att Sverige-Norge-Danmark fungerar som en C130-J flotta.
Om pengar inte var något problem vet jag inte hur många C130-J eller andra transportflygplan som vi då skulle behöva för det försvar vi då borde ha.
Vilket kommandospråk ska Sverige ha, om svensk säkerhets- och försvarspolitik ska baseras på ”pooling & sharing”?
Pooling an sharing är bra men lär av de barnsjukdomar som uppstått på C-17 projektet SAC HAW. Tyvärr pågår de flesta av dessa sjukdomar ännu och riskerar dessutom att bli kroniska.
Aviator
Pooling & Sharing kan fungera i fredstid eller i kriser där inga av de samverkande länderna är direkt iblandade. Men så fort något av de samverkande länderna blir direkt inblandat i en konflikt är det osannolikt att samarbetet kan fortsätta om alla inte alla parter ingår i en allians med gemensamt försvar eller har en gemensam uppfattning om hur resurserna skall prioritera . Att förlita sig på P&S för vårt försvar är farligt och kan invagga oss i falsk säkerhet.
Pooling & Sharing tillsammans med en uttalad doktrin om ömsesidiga säkerhetsgarantier låter som ett mini-NATO. Bättre i så fall att ansluta sig till NATO som än så länge har betydligt djupare resurser, dels på grund av antalet stater som medverkar, och dels på grund av att USA är medlem.
Vad gäller Norden som samarbetsparters, så bör man iaktaga att Sverige och Finland är beroende av öppen sjöfart i Östersjön OCH Nord-Atlanten, medan Danmark och Norge kan klara sig utmärkt utan Östersjön. Försvarsintressena är därmed inte symmetriska, vilket kommer att försvåra resurstilldelningen. Vidare så belyser en enkel titt på kartan att logistiken för en rysk landstigningsoperation mot svenska östkusten (brohuvud med luftlandsättning, huvudstyrka med båt) är betydligt enklare än logistiken för en norsk eller finsk undsättningsstyrka.
G. Tikotzinsky
Tel Aviv
>> Magnus Redin,
Jag gillar ditt tänk med kombinationen av Gripen och F35. Amerikanerna har ju utvecklat en liknande budgetlösning där man kombinerar F15 med F22. Man använder sig av F15's nya kraftfulla radar på långt avstånd och skickar vidare informationen till F22 som flyger högt och hemligt långt bakom fiendelinjerna.
Frågan här är ju om två i sammanhanget små flygplan blir lika effektiva.
Kanske skulle vi snegla på ett större flygplan som komplement?
Jag tänker F15, SU35 eller PAK FA (med egen avionik)…
Risken med ”pooling & sharing” är att man dimensionerar de delade resurserna efter något slags medelvärde istället för den maxbelastning som kan uppstå på resursen. Det är inte fel att köpa snöslunga med grannen under förutsättning att grannen är pålitlig och att man väljer en snöslunga som har kapacitet att hanteras bägges behov de dagar på året då snön faller tungt. Förvisso skulle man kunna leta efter någon på södra halvklotet att dela snöslunga med men det är knappast speciellt praktiskt – dessutom måste man som sagt lita på den man delar resurser med och risken är att snöslungan inte dykt upp när den första snön faller. Med ”pooling & sharing” så köper man helt enkelt en större snöslunga istället för två mindre för att täcka det gemensamma behovet. Detta blir med största sannolikhet billigare än två mindre modeller med samma totala kapacitet.
På samma sätt så bör det bli billigare att driva en gemensam flotta på 13 st C-130J om Sveriges behov är fem st, och Danmark och Norges behov är fyra flygplan vardera. Men vad vi däremot inte får göra är att köpa tre st och sedan räkna med att vi kan låna ett flygplan från vardera Norge och Danmark för att täcka vårat behov på fem flygplan.
Vill man samarbeta med Norge och exempelvis använda Gripen i jaktrollen och F-35 i attackrollen så måste man verkligen lita på att det andra landet ställer upp ifall systemet en dag måste användas. Annars riskerar Sverige att en dag stå där utan attackflyg, och Norge utan jaktflyg. Att dela resurser på ett sådant sätt är alltså riskabelt och inget man bör göra i början av ett samarbete. Istället bör man börja med att samarbeta vid materielinköp, utbildning, underhåll och liknande funktioner. Sedan kan man förtsätta med en gemensam lägesbild så att de resurser som finns används på ett effektivt sätt. På så vis har man forfarande vid behov möjlighet att ensam agera.