För några dagar sedan gjorde jag ett inlägg om Pooling & Sharing som diskuterade detta samarbetskoncept utifrån en strävan att minimera negativa förändringar av krigföringsförmågan genom reducering av kapaciteter i Insatsorganisationen. Kärnorna i resonemanget var två: Undvik så länge som möjligt att reducera dessa och var väldigt tydlig om reduceringen i de fall vi ändå tvingas till detta.

Finns det inga fördelar alls med Pooling & Sharing när det gäller insatsförmågor? Jo, det kan det finnas.
Men då krävs att vi tar ett systematiskt helhetsgrepp på varje förslag. I förra inlägget tog jag upp ersättare till de gamla C-130H som vi behöver göra något åt. Ett alternativ är att livstidsförlänga dessa till antagligen ganska stora kostnader. Ett annat är att söka samarbete med andra länder. I det här exemplet de nordiska grannarna.
Om vi hypotetiskt antar att Sverige skapar ett ekonomiskt utrymme för att köpa tre nya C-130J med större lastkapacitet, så kräver det att vi tar bort annat från planerna för att finansiera inköpet och driften av systemet.
En del i beslutsunderlaget skulle då kunna vara att vi går igenom ett alternativ som innebär att vi erbjuder de andra länderna att basera alla flygplanen i en gemensam ”flottilj” i Såtenäs. På det sättet skulle vi kunna dela kostnaderna för att driva Såtenäs och också samtidigt kunna upprätthålla en flygbas extra över tiden.
Nu är det rimligt att anta att de andra länderna tänker på liknande sätt, och att vi kan hamna i en situation där vi istället baserar våra transportflygplan i ett annat land istället. I det alternativet, oavsett om det är Danmark eller Norge, borde vi i så fall räkna på att ta bort Såtenäs helt och hållet för Försvarsmakten.
Skaraborgs Flygflottilj producerar idag två flygutbildningsstyrkor, däribland exportstöd till fyra stater, vid Gripencentrum. Vid flottiljen leds Materielsystemkontor Flyg, som finns på flera andra platser också. Transport- och specialflygenheten (TSFE), där C-130H ingår, leds från Såtenäs. De andra flyglanstyperna är dock baserade vid Malmen respektive Bromma.
Vid en ombasering av C-130 till annat land försvinner mycket av anledningen för Försvarsmakten att driva en flottilj. Då borde vi vid en sådan utveckling överväga att låta någon annan driva Gripencentrum för utbildning istället.

Försvarskoncernen SAAB åtnjuter idag fördelar i form av Försvarsmaktens stöd till exportkunder. En lösning där SAAB istället svarar för driften av Såtenäs skulle antagligen kunna frigöra en del pengar för Försvarsmakten, om SAAB i högre utsträckning skulle få bära direkta kostnader för detta stöd.

Om vi dessutom skulle kunna tänka tanken att företaget i en OPS-lösning tar över delar i TSFE i form av VIP-transporter, så skulle Regeringskansliet få bära sina kostnader för flygresor med en producent som får ställa ut fakturor. Försvarsmakten skulle i ett sådant läge befrias från en underfinansiering av dessa transporter som Wiseman diskuterat flera gånger.
I denna lösning skulle alltså en privat driftägare överta Såtenäs och driva Gripencentrum. Försvarsmakten skulle hyra in sig för utbildning där, medan SAAB stod för utbildningen av sina exportkunder. MSK Flyg skulle ledas från annan plats. Resterna av TSFE skulle omlokaliseras med ledning till Malmen, medan VIP-transporterna skulle övertas av SAAB eller någon annan privat aktör.
Om Försvarsmakten till följd av ett P&S-överenskommelse kring medeltungt transportflyg skulle hamna i en sådan lösning, så skulle säkert flera hundratals miljoner varje år kunna frigöras till vidmakthållande eller utveckling av andra system som exempelvis luftvärn, flyg- och sjömålsrobotar, torpeder och signaturanpassning.
Vi skulle då få dela snöslungan med grannen, men också ställa in en liten vedklyv som vi ägde själva.

Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet

Mer av samma författare