För allt historiskt medvetande har föremål en stark förmåga att levandegöra dramatiska skeenden. Mannerheim-museet i Helsingfors är ett talande exempel. Sverige har en mindre dramatisk historia genom att kärnlandet har varit i stort sett oberört av krig och revolution under de senaste 500 åren. Stockholm är – förutom Bern – den enda europeiska huvudstad som inte upplevt revolution, fientligt angrepp eller ockupation under den perioden. Detta innebär att de historiebärande föremålen och byggnaderna i Sverige är långt fler än i de flesta andra europeiska länder.
Men saken har också en annan sida. Genom att den nationella överlevnaden så sällan har varit ifrågasatt har också inspirationen från de historiebärande föremålen blivit svagare. Vi behöver inte 1718 års hjältar från Oxdjupet nära Vaxholm på samma sätt som Polen behöver hjältarna från Westerplatte 1939.
Ett av många mindre kända historiebärande föremål är Poltava-kalken från år 1700, nu i Slätthög. Den tillhörde Kronobergs regemente när det var förlagt i staden Wismar, som blivit svensk genom den Westfaliska freden 1648. De nordtyska områden som då blev svenska ingick i ett internationellt stormaktsspel där Sverige, som Frankrikes allierade, kunde balansera den habsburgska maktsfären med en andra front. För att understödja denna balansakt flyttades flottans huvudstation först till Kalmar-Kvarnholmen och efter freden i Roskilde 1658 till Karlskrona.
Kronobergs regemente – indelta soldater! – var förlagt till Wismar därför att Sverige var garantimakt för Holstein-Gottorps begränsade självständighet. Holstein-Gottorp var ett eget hertigdöme men stod under dansk överhöghet.
Det var här regementets nattvardskalk kom till med sitt ännu i vår tid bevarade läderschatull.
Freden med Danmark den 18 augusti samma år frigjorde regementet till deltagande i det långa kriget mot kung August i Polen. Det avslutades med freden i Altranstädt den 14 september 1706.
Under hela detta långa fälttåg var nattvardskalken med och användes av regementets fältpräster. En av dem är känd vid namn: Abraham Imberg.
På nyåret år 1707 bröt regementet upp mot Ryssland, som då redan deltagit på Augusts sida i kriget och även angripit Finland samt de svenska delarna av Baltikum.
Det till en början framgångsrika svenska angreppet fick ett slut genom slaget vid Poltava den 27 juni 1709. Kronobergs regemente firade nattvard med kalken under Abraham Imbergs ledning före slaget. Regementets uppgift var att skydda huvudstyrkan från angrepp och utfall från staden Poltava, och kronobergarna räddade också i en hård slutstrid den slagna svenska arméns återtåg till Perevolotjna.
Abraham Imberg stupade, men den överlevande bataljonprästen tog hand om nattvardskalken. Den 30 juni kapitulerade armén vid Perevolotjna.
Ryssland har en hög arkivkultur, och genom där bevarade handlingar kan man följa fångarnas öden. Många fördes till Sibirien, där Tobolsk – då Sibiriens huvudstad – blev en centralort.
Den tidens behandling av krigsfångar innebar mer sällan förvaring i bevakade fångläger. Oftast fick fångarna röra sig fritt inom förvisningsorten, de fick försörja sig själva och kunde bilda familjer. I Tobolsk gav guvernören furst Gagarin de svenska fångarna en betydande frihet, vilket också kom att kosta honom livet.
I Europa och särskilt i Tyskland väckte de fångna karolinernas öde ett starkt engagemang. Genom holländska bankirfirmor i Moskva sändes insamlade medel och böcker. En bok som blev särskilt viktig för fångarna i Tobolsk var Johann Arndts Den sanna kristendomen, som hade tryckts i många utgåvor med början 1609. Detta bokverk, ett av de mest spridda i den kristna väckelse som kom att kallas pietism, blev till inspiration bland de fångna karolinerna. De som sänt böckerna och understödet från Tyskland var själva pietister, och deras understöd nådde till och med in till den fångne svenske kanslipresidenten Carl Piper i hans hårda fångenskap på Nöteborg.
Den biträdande regementspastorn Lars Högberg blev den som tog ansvar för kalken, och han hade alltså tillsammans med de andra fångarna förts till Tobolsk. Där fick de bygga en kyrka åt sig själva och åt de fångna kvinnorna och barnen, och där använde han kalken när han firade nattvard med dem.
Lars Högberg avled i Tobolsk 1712 och efterträddes av Johan Fornell, som överlevde till krigsslutet 1721 och vandrade hem till Sverige och Småland med kalken i sin ränsel. Enligt den karolinska arméinstruktionen fick han aldrig lägga den ifrån sig. Efter återkomsten till Växjö återlämnade han kalken till regementet.
Men redan under de första åren när Johan Fornell och de andra hade varit fångar hade regementet satts upp på nytt i Sverige med full utrustning, bland annat nya fanor och ny nattvardskalk. Det var detta nya regemente som deltog i slaget vid Helsingborg 1710, och därefter fördes det över till Pommern och deltog i segern vid Gadebusch den 9 december 1712. På grund av förlorat underhåll drog sig Stenbock in i Holstein-Gottorps väl befästa huvudstad Tönningen, där han dock blev tvungen att kapitulera den 8 maj 1713. Tillsammans med resten av armén gick nu det nya Kronobergs regemente i krigsfångenskap till 1718.
De svenska besittningarna i norra Tyskland medförde att Sverige gång på gång drogs in i kontinentala konflikter, men Wienkongressen 1814–1815 innebar för Sveriges del att Pommern byttes mot unionen med Norge. Så inleddes en lång fredsperiod, och Kronobergs regemente sålde Poltava-kalken till Slätthögs församling år 1826. Där finns den ännu och används sedan 200 år vid församlingens högmässor. Den 26 juni år 2009 hölls i kyrkparken en fältgudstjänst med nattvard till minne av Poltava.