Yangshan Deep-water Harbour Zone, Port of Shanghai. (The original uploader was Alex Needham at English Wikipedia. – Transferred from en.wikipedia to Commons by Zolo using CommonsHelper.)

Denna artikel behandlar en aktuell trend – politisering av infrastruktur – ett pågående händelseförlopp, vilket innebär att det är svårt att samla tillräckligt mycket empiri för att dra säkra slutsatser. Artikeln utgår från nyhetsartiklar och diskussioner med experter och sakkunniga och utgör en samtidsobservation.

Infrastruktur som t ex vägar, järnvägar, hamnar, flygplatser men också informationsteknisk infrastruktur betraktas ibland som kollektiva nyttigheter[1]. Det är dock en sanning med modifikation, offentliga aktörer kan ta ut avgifter för nyttjandet och ofta etableras infrastruktur med stöd av omfattande skattefinansiering. Den viktigaste trenden för denna artikel är emellertid den stadiga ökningen av privatisering av infrastruktur – vilket ironiskt nog öppnar för en politisering när aktörer som Kina och Ryssland direkt eller via statsägda och statskontrollerade företag köper upp eller använder infrastruktur i syfte att gynna egna intressen.

Ryskt agerande från 2013

Vi skriver nu 2021 och det har gått ganska precis sju år sedan Ryssland invaderade ännu ett grannland. Först genom en hybridoperation på Krim, som helt enkelt inte fick gå fel, stora ryska skyddsvärden stod på spel i form isfria (örlogs)hamnar. Operationen följde inte något tidigare känt mönster, väst sökte efter olika förklaringsmodeller och i media florerade begrepp som ”små gröna män” och ”olaglig annektering”. Alla eufemismer till trots – det handlar om att med våld och hot om våld angripa ett annat land för att erövra territorium alldeles oaktat vår beröringsskräck med begreppen.

Därefter följde en betydligt sämre maskerad men ändå initialt förnekad (inte förnekbar) operation i östra Ukraina där nyhetsmedia fortsatte att beskriva händelseförloppet som att ”ryskstödda separatister” tagit över det lokala styret i de östra oblasten. I verkligheten var ryska styrkor på plats, om än inte i ryska uniformer, och ryska reguljära förband uppträdde nära gränsen och sköt artilleri in mot ukrainskt territorium.

När det ryska hangarfartyget Admiral Kuznetsovs rökpelare syntes från rymden, rysk-syriskt stridsflyg bombade sjukhus och den syriska civilbefolkningen utsattes för kemiska stridsmedel såg det inte ut att gå vägen för Gerasimov-doktrinen. Framförallt inte i informationsarenan denna gång. Men faktum är att Ryssland har räddat Assad och därmed visat att man står bakom sina vänner, även om dessa inte lever upp till krav som Väst ställer. Diktatorer världen över noterar att Ryssland är en bättre vän än USA och därmed har kanske det viktigaste målet nåtts.

Ryssland har metodiskt arbetat för att influera länder, partier och opinion framförallt i USA och Storbritannien men också i ett antal EU-länder. Detta agerande har det skrivits oerhört mycket om men det är möjligt att den metoden har nått vägs ände i och med stormningen av Kapitolium. Den strategiska subversionen som Yuri Bezmenov beskrev den inleddes med 20 år av demoralisering, några år av destabilisering och någon vecka av kris – tycks inte fungera. Den amerikanska demokratin stod emot angreppet, åtminstone denna gång.

Man kan hävda att det nu inträder en period av normalisering, vilket enligt Bezmenov följer efter krisen varefter en ny period av demoralisering och destabilisering inträder, men eftersom utfallet innebar en så stark dominans av Demokraterna måste det ses som ett misslyckande. EU är stabilt så när som på Brexit och så även Nato som dessutom blivit starkare t ex av att Sverige och Finland diskuterar den så kallade ”Nato-optionen”. Det vi sannolikt kommer att se från rysk sida är subversion till stöd för ”vänster”-grupperingar i USA i syfte att utmåla det demokratiska partiet som socialistiskt. Ett exempel är sannolikt det understöd som gavs till småsparare via nätforumet Reddit och andra liknande fora när Game-stop aktien handlades upp i syfte att ruinera hedgefonder. Det är förmodligen ett narrativ som kommer att stärkas.

Kinesiskt agerande från 2013

Det är mot ovanstående bakgrund man skall betrakta Kinas agerande från 2013 och framåt. Att mäta sig mot en överlägsen amerikansk militärmakt som dessutom hade ett soft power-övertag vore inte kostnadseffektivt. Att i informationsarenan underminera på det sätt som efterträdarna till KGB givit sig på, har inte fungerat tillräckligt bra. Av det skälet valde det kinesiska kommunistpartiet att också fokusera på försörjningsvägar, infrastruktur, fastigheter och näringsliv och mitt antagande är att Kreml växlat in på samma spår och det skedde ungefär samtidigt. Det innebär inte att man övergivit militär rustning, att bygga förmåga att projicera militär makt eller att ägna sig åt subversion på distans – nu tillkom dessutom den ekonomiska krigföringen.

Kina gick från att så sent som 2013 ta emot svenskt bistånd från SIDA till att under de kommande åren dubbla sin BNP, en närmast ofattbar bragd. 2013 var också året som Kinas president Xi Jinping kungjorde det gigantiska infrastrukturprojektet ”One belt, one road”. Kina var då, för åtta år sedan, omhuldat som ”the factory of the world”. Stora företag ville använda den billiga produktionsapparaten och samtidigt bygga relationer med denna gigantiska ekonomi där stora affärer kunde göras snabbt. Många västerlänningar hyllade den tydliga beslutshierarkin och den extrema långsiktigheten. Det passade som handen i handsken för företag som verkade enligt kapitalistiska principer i en fri västvärld. Samtidigt kunde tillverkande företag förlita sig på att US Navy höll alla sjövägar öppna, ingen annan stat kunde hota den amerikanska havshegemonin.

Den 18 oktober 2017 inleddes Kinas 19:e partikongress sedan det kinesiska kommunistpartiets grundande. Det var dags för Xi Jinping att konsolidera sin makt och när kongressen var slut framstod Xi i det närmaste enväldig. Men den viktigaste utkomsten var kanske den att de väpnade styrkorna, folkets befrielsearmé, eller PLA, nu ställdes under kommunistpartiets direkta befäl. För den som inte är så väl insatt i PLA:s organisation så kan det vara bra att känna till att det kinesiska flygvapnet och flottan inte är egna vapengrenar utan underställda PLA. De kallas således PLA Navy och PLA Air force i internationella skrifter.

Några månader innan den 19:e partikongressen invigde PLA Navy en stor bas i det afrikanska landet Djibouti. Runt 2015 noterade världssamfundet att Kina på mycket kort tid, ca 18 månader, byggt konstgjorda öar i ett omstritt havsområde i Sydkinesiska sjön under starka protester från Indien och Malaysia. Öarna bestyckades och fungerar ungefär som osänkbara hangarfartyg och den amerikanska militära närvaron har sedan dess ökat i området. Enbart under 2019 sjösatte PLA Navy 30 nya örlogsfartyg. Det är naivt att inte se att Kina försöker utmana den amerikanska hegemonin över godstransportlederna.

Energi som vapen

Hemma i vår del av världen har Ryssland hittat en annan väg framåt. Den ryska oljeexporten ökar stadigt och dessutom har Rysslands långsiktiga avsikt med att agera i Arktis, Östersjön, Svarta havet och samarbetet med Turkiet kommit i dager. Det handlar om att etablera infrastruktur och transportvägar för gasexport i syfte att öka Europas beroende av rysk gas.

Turkstream som tidigare kallades för SouthStream är ett infrastrukturprojekt som illustrerar denna artikel på ett mycket bra sätt. Projektet påbörjades 2014 men har en historia som sträcker sig till 2005 när Ryssland och Turkiet påbörjade sitt energisamarbete. 2015 ställde Ryssland in utbyggnaden eftersom Turkiet sköt ner en rysk Su-24 som flög i turkiskt luftrum. Men pengar väger tyngre än krut så 2016 var projektet igång igen. Den 1 januari 2020 började Gazprom transportera gas via TurkStream till Turkiet, Bulgarien, Grekland och Nordmakedonien, och ersatte leveranser via Trans-Balkan-rörledningen genom Ukraina och Rumänien. Rörledningen invigdes den 8 januari 2020 av presidenterna Putin och Erdoğan.

Trots att Ryssland gjort sig oberoende av Ukraina för gasleveranser till sydöstra Europa färdigställdes i december 2019 också pipelines genom Ukraina så att gas kan flöda fritt från Ryssland till EU. Ukraina har alltså trots den pågående aggressionen i den östra delen av landet och trots den olagliga annekteringen av Krim och angreppet mot den östra delen – gått med på att ta emot minst 7 miljarder USD i transit-betalningar från Ryssland fram till 2025.

Oroligheterna i Belarus under 2020 och som fortsätter 2021 skall också ses mot den här bakgrunden. Efter att Belarus hotat med att importera olja från Norge har nu åter ordningen återgått till det normala – för Moskva: importen av rysk olja har återupptagits. Det finns anledning att tro att Kreml vill kontrollera Belarus av samma skäl, som transitland för olje- och gasexport.

Handel som vapen

Utöver ovanstående är det också värt att notera att Ryssland är största leverantör av olja till Kina sedan juni 2019, Kina köper sojabönor från Ryssland istället för USA och Kina har tidvis betalat olja de köpt från Ryssland (2018) och Iran (2019) i yuan istället för USD – ett sätt att underminera dollarns ställning. Man bör dock fråga sig vad som händer med rysk ekonomi på lite längre sikt när Europa – och även Kina – går mot fossilfria energikällor.

De globala försörjningskedjorna är beroende av digitala system, och säkerhet har inte varit prioriterat. Kostnadsrationaliseringar och effektivisering har gjort dessa informationsmiljöer sårbara. I juni 2017 drabbade NotPetya ransomware bland annat världens största container-rederi, danska Maersk. Stillestånd och svårigheter att hantera beställningar, leveranser och fakturor beräknas ha kostat Maersk närmare 300 miljoner USD. Detta trots att Maersk inte alls var målet för attacken. Målet var Ukraina där den av GRU organiserade ryska hackergruppen Sandworm försökte pressa det ukrainska finansiella systemet som en del av det allomfattande angrepp som pågår sedan 2014.

I Finland köpte ryska bulvaner anläggningar, fastigheter och infrastruktur i Åbolands skärgård vilket det finska rättsväsendet slog ned på.

Ingen typ av infrastruktur är fredad längre. Den svenska 5G-auktionen har försenats av en juridisk tvist där PTS efter inrådan från Försvarsmakten och Säkerhetspolisen förbjudit operatörerna att använda teknik från ZTE och Huawei i centrala delar av 5G-nätet. Huawei har protesterat mot detta och hävdar fortfarande att grunderna för förbudet är fel och att det juridiska ännu inte är avgjort. Även operatören Tre har överklagat beslutet om förbud, sannolikt för att de byggt sin kalkyl på Huawei-komponenter. Telenor och Tele2 har redogjort för att det är utrustning från Ericsson och Nokia som ska användas i deras nät medan Telia ska använda Ericsson. Dagens Nyheter har tidigare avslöjat att Ericsson utsatts för påtryckningar från kinesiska myndigheter och VD för Ericsson har försökt påverka den svenska regeringen. Företagsledningar och politiker blir bryskt påminda om de geostrategiska risker som påverkar handel och ekonomi.

Ett annat område som drar stort intresse till sig är Taiwan och dess halvledarindustri. Ett viktigt skäl är att produktionen av halvledare i USA och Kina inte räcker för att möta efterfrågan. Taiwan har världens största halvledarindustri och båda supermakterna försöker ta kontrollen över den. Av det skälet kommer landet, dess industri och infrastruktur men också transportvägar till och från landet vara av stort intresse för både Kina och USA under de kommande åren. En konfrontation tycks oundviklig.

Kina och Ryssland försöker utöka sin makt genom handel, men de gör det från diametralt motsatta positioner. Ryssland är en stor exportör av råvaror, medan Kina med undantag för t ex vissa sällsynta metaller är en importör av råvaror och exportör av industrivaror. Det påverkar i hög grad hur de agerar. Dessutom är både Ryssland och Kina beroende av att handeln fungerar. Handelskrig i olika former riskerar därför att drabba dem själva i sista änden.

Slutsats

Sverige måste bli bättre på att navigera i den här omvärldsutvecklingen. Vi måste se över vår egen försörjning, våra transport- och infrastruktursystem och lagstiftning. Och vi måste bygga samarbeten, stimulera samverkan och etablera nätverk av förtroenden – så att vi kan stå emot påtryckningar från globala supermakter. Och vi måste framförallt förstå att den tiden är förbi när man kan betrakta transportleder och infrastruktur i världen som en slags kollektiv nyttighet. Idag måste man förutsätta att de är politiserade, att de ingår i en större geopolitisk strategi.

Artikelförfattaren är strategisk rådgivare och grundare av Totalförsvarsstiftelsen

Not

[1] Bucht, Martin, Markanknutna gemensamma nyttigheter, KTH 2006

Ytterligare läsning i ämnet:

https://www.svd.se/hog-tid-hantera-hotfull-megatrend
https://www.svd.se/samhallsforsvar-for-att-mota-grazonshot
https://www.di.se/debatt/the-energy-supply-chain-and-baltic-regional-security/
https://intelligentlogistik.com/nyhetsflode/ekonomi/kampen-hardnar-om-oljan/

Mer av samma skribent