De senaste 100 åren har polisverksamheten utretts ett hundratal gånger. I en föränderlig värld tycks det vara svårt att finna det optimala. I vart fall finns ingen evig lösning, organisationsformens pendel svänger fram och åter. Samma frågor och bekymmer återkommer. Man vill något och tror sig veta vägen dit, om inte annat kan det aldrig vara fel med lite förändring. Beroende på vad vi lägger i förändringsvågens skålar tippar det åt det ena eller andra hållet.

Just nu väger det blytungt av beredskap och säkerhet. För sju år sedan, i december 2017, påpekade Försvarsberedningen att Polisen behövde förstärkas för att klara sina uppgifter vid beredskapshöjning och föreslog att det år 2025 skulle finnas 3 000 civilpliktiga i en förstärkningsresurs för Polisen. En modern form av beredskapspolisen, med andra ord.

Sedan slutet av 1940-talet fanns det inom civilförsvarsorganisationen en civilförsvarspolis med ordnings- och bevakningstjänst som uppgift. Många polisbefäl i den lokala polisorganisationen ingick då i Civilförsvarets ledningsstaber och många polismästare och landsfiskaler var civilförsvarschefer.

Men så tyckte man att Civilförsvaret skulle vara en obeväpnad organisation. Efter många om och men, samt en mått av passivitet, bildades beredskapspolisen år 1986 för att förstärka Polisen med resurser för ordnings- och bevakningsuppgifter. 9 000 civilförsvarspliktiga skrevs in som beredskapspolismän. Det blev en kraftig förstärkning, som regeringen år 1996 ville utöka till 15 000 man. Så blev det dock inte, för då hade den säkerhetspolitiska situationen ändrats och pendeln börjat svänga åt andra hållet. Under överskådlig tid ansågs Sverige inte komma att beröras av väpnade konflikter. Därmed skulle verksamheten i stället ominriktas och numerären minska.

Vi gör här ett hopp och ett par piruetter längs tidsaxeln och finner att förstärkningsresursen år 2010 minskat till 1 221 utbildade och krigsplacerade civilpliktiga beredskapspoliser. Den 1 oktober 2012 gick organisationen i graven.

År 2017 föreslog alltså Försvarsberedningen ”gravöppning”. Men först i oktober 2023 kom det regeringsdirektiv (Dir 2023:143) om att se över Polisens behov av beredskapsförstärkning. Polisens uppgifter i totalförsvaret bedömdes där vara viktiga och det behövdes mer polisiära förmåga i gränslandet mellan fred och krig.  Så är det!

En återskapad förstärkningsresurs kan definitivt vara en tillgång i polisuppgiften redan i gråzonen, som egentligen är en blåzon, med alla nya möjligheter till hybridangrepp med oklar attribution. I gränslandet mellan fred och krig, råder alltjämt de fredstida reglerna. Då behövs dessutom polisiära resurser i hela landet, inte bara en dubbelpatrull i övre Norrland och inte bara kraftsamlat till socioekonomiskt utsatta områden. Med hjälp av en civilpliktig förstärkningsresurs skulle Polisen dessutom ges möjlighet att nyttja de ordinarie resurserna på ett bättre sätt.

Svårigheter kommer att möta, nu mer än tidigare, då det gäller att bemanna och få fart på en ny sådan förstärkningsresurs. Så varför inte ingå partnerskap med Hemvärnet och till den utbildningsstrukturen anknyta förstärkande polisavdelningar. Här finns betydelsefulla synergivinster att göra, ändamålsenligt, kostnadseffektivt och samverkansfrämjande. Förebilder finns. Dags för tilläggsdirektiv till den sittande utredaren!

Återigen görs nu  även en översyn av möjligheterna för Polisen att få stöd från Försvarsmakten. Det är fortfarande ett område med traumatisk restriktivitet för lagstiftaren, vilket återspeglas i direktiven.

Men den viktigaste frågan är om Polisen över huvud taget i skärpta lägen kan påräkna några stödinsatser från Försvarsmakten. Det mesta tyder på att Försvarsmakten har och kommer att ha fullt upp med de egna uppgifterna, som dessutom är prioriterade framför stödjande verksamhet. I Natoperspektivet är det därutöver troligt att Försvarsmaktens resurser av det slag Polisen skulle efterfråga redan är engagerade eller reserverade för annat. Polisen måste därför räkna med att klara sig på egen hand och hoppas att resurser ska vara tilldelade för att räcka till detta.

Lars Nylén är tidigare länspolismästare, rikskriminalchef och generaldirektör. Han är ledamot av KKrVA. Michael  Jorsback är tidigare polisöverintendent.