Under tiden 1945–1991 var Polen knappast ett land dit besökare strömmade. Nu är det annorlunda. De stora polska städerna erbjuder besökare historiska miljöer, kultur, exklusiv mat, natur, jakt – och besök i koncentrationsläger.
Det hade funnits koncentrationsläger i Tyskland i 6 år innan de inrättades i Polen. Det tyska folket var det första, som drabbades av nazistisk terror. Ett av offren i lägret Stutthof i Polen var Anna von Stackelberg, svärmor till Claus von Stauffenberg, som genomförde attentatet mot Hitler 20 juli 1944. Nazisterna hävdade den kollektiva skulden, alltså dödades hon. Föreställningen om den kollektiva skulden är ett gift. I Stutthof fanns fler 20-julianhöriga. De flesta dog av infektioner. Ryssarna befriade inte fångarna utan SS evakuerade de överlevande på fartyg, där många dog.
Också 20 juli är en viktig berättelse. Den stat, som dessa män ville bygga, är en bakgrund till att Tyskland på nytt kunde bli ett mänskligt samhälle. De själva gick under, men det som de ville blev verklighet i Förbundsrepubliken. De flesta av dem var officerare och genom trohetsed bundna till Hitler. Men de var övertygade om att det finns ett yttersta ansvar, som står över varje annan förpliktelse.
SS gjorde stora anstalter för att utplåna spåren av förbrytelserna i koncentrationslägren. Bl a revs Treblinka. Men sanningen kommer alltid fram till sist. Det finns dock en sida av sanningen om koncentrationslägren, som sällan kommer fram. Det är att koncentrationslägret är en brittisk uppfinning. Under boerkriget i Sydafrika lyckades britterna inte krossa motståndet från den holländsk-ättade befolkning – boerna – som funnits i landet sedan 1600-talet. Deras militära styrkor hade ett starkt stöd av civilbefolkningen. Då beslöt den brittiske befälhavaren, general Kitchener, att samla ihop och spärra in hela civilbefolkningen, även barn och gamla. Så skapades Concentration camps. Något sådant har aldrig tidigare förekommit i världshistorien. Åtgärden genomfördes med katastrofalt resultat. 28 000 av boerfolket dog i lägren av sjukdomar och umbäranden. Men Storbritannien hade en fri press och en stark humanitär opinion, och lägren upplöstes. Uppfinningen var emellertid gjord och användes av turkarna under första världskriget mot den kristna befolkningen. Man beräknar att det kostade 1,5 miljoner livet. Nazisterna följde efter i spåret. Detta är bakgrunden till vad vi kan se i Stutthof och Auschwitz. De brittiska och turkiska koncentrationslägren var katastrofala. Men i Polen sjönk den mänskliga grymheten och dårskapen än djupare. Syftet med läger som Treblinka var inte bara att isolera och passivisera befolkningar, syftet var att döda dem. Man kunde inte överleva i Treblinka. Det var ett förintelseläger.
Det var många andra än judar och 20-julianhöriga, som fanns i lägren. En stor andel var polacker. Den mest kände bland dem var prästen Maximilian Kolbe, som gick i döden för en kamrat. Ett annat av de polska offren var Karol Szwedowski, den civile byggmästare, som befann sig på Westerplatte vid det tyska angrepp, som inledde Andra världskriget. Han dog i Stutthof.
Sebastian Stakset har i boken Det finns hopp berättat om de norska officerare, som var krigsfångar i tyska läger i Polen. Bland dem var hans farfar och den tappre norske fältprästen Asle Enger, som frivilligt följde med fångtransporten till Polen. Sebastian har ännu det Nya Testamente, som hans farfar fick av prästen. När SS under trycket av den ryska offensiven började evakuera fånglägret, drevs norrmännen ut på nattliga fotmarscher under mycket stark kyla. Under en sådan marsch gav Sebastians farfar sin vapenrock till en frysande kamrat. Det skall också berättas.
Koncentrationslägren i Polen var en förnedring. Polen har mer att säga. En sådan berättelse är Westerplatte i Gdansk. Här höll 1939 en liten polsk garnison ut i 7 dagar mot en tysk övermakt. Det tyska slagskeppet Schleswig-Holstein understödde angreppen med tungt artilleri. Soldaterna på Westerplatte visste att det inte skulle komma något understöd. Men dag efter dag kunde polsk radio rapportera: ”Westerplatte kämpar ännu.” Modet och uthålligheten på Westerplatte är en del av Polens frihetshistoria, en stark inspiration till polsk frigörelse.
Dramatiken i relationen mellan chef och ställföreträdare tillhör historien om Westerplatte. Denna dynamik belystes bl a i filmen Tajemnica Westerplatte (2013), som gav en något annan bild än den första filmen, Westerplatte (1967). Kommendanten, major Henryk Sucharski var krigshjälte från Första världskriget samt kriget 1920 där en stor sovjetisk invasion avvärjdes genom det, som har kallats undret vid Weichsel. Den gången räddade den polska insatsen Europa från den kommunistiska världsrevolutionen. Om Polen hade fallit, stod Tyskland i tur. Det hade avväpnats genom Versaillesfreden och hade nu inga förutsättningar att stå emot en sovjetisk invasion. Frankrike och Belgien var utmattade av fyra års förödande krig. Men Polen stod emot. I undret vid Weichsel krossades den sovjetiska armén av ett Polen som då endast fungerat som stat i två år. Visserligen fanns ett betydande antal franska officerare där under ledning av general Weygand, men denne var mycket tydlig: ”Segern var polsk, planen var polsk, armén var polsk.”
På Westerplatte hade Sucharski klara order: ”Håll ut 12 timmar!” Ställföreträdaren, kapten Franciszek Dabrowski var yngre och ville mer. I en av filmerna säger han till sin chef: ”Betyder er medalj ingenting?” Genom Dabrowski blev Westerplatte till något mer än platsen för ett symboliskt motstånd. Det blev en nationell symbol för okuvlig frihetsvilja. Efter kriget blev Westerplatte till ett ideologiskt slagfält. Kommunistregimen, som tillsattes av ryssarna efter kriget, insåg till att börja med inte att Westerplatte var en nationell symbol. Den beskrevs som en relikt från klassamhället. Så småningom förstod man att platsen hade en egen samlande kraft. Det gällde nu bara för dem att erövra den mentalt, att göra den till sin. Man fann ett sätt att ideologiskt erövra Westerplatte genom att rikta ljuset mot det faktum att major Henryk Sucharski hade en socialt sett enkel bakgrund. Alltså gjorde man honom till arbetarklassens hjälte. Ställföreträdaren, kapten Franciszek Dabrowski var däremot adelsman, och därför gällde det att föra ut hans insats i bakgrunden, trots att det var han som hade varit den mest uthållige och energiskt hade motsatt sig kapitulation. Till och med på begravningsplatsen fördes den ideologiska kampen. Efter sex år som krigsfånge hade Dabrowski återvänt till Polen 1945. Som adelsman hamnade han i samhällets periferi och levde i stor fattigdom, men tillsammans med några av de överlevande från striden på Westerplatte ordnade han en kyrkogård kring de stupades gravar och reste där ett kors. 1962 avlägsnade myndigheterna det kristna korset och ersatte det med en sovjetisk stridsvagn. 1981 återställdes korset och 2006 flyttades stridsvagnen till ett museum. Tydligare kan symboliken knappast vara. På detta sätt kan också Polens efterkrigshistoria avläsas på Westerplatte.
I Gdansk finns det f d Leninvarvet, där fackföreningen Solidaritet 1980 började de aktioner som ledde till Polens och hela Öst-Europas frihet. Ett av världshistoriens största och mest despotiska imperier föll samman. Westerplattes tapperhet finns med i varvsarbetarnas mod. Det brukar sägas att frihetsbacillen från Leninvarvet spred sig över hela Sovjet-imperiet.
Man kunde också berätta om de tusentals unga polska män, som efter Polens ockupation på hemliga vägar tog sig till England och där gick in i kampen mot nazismen. Många av piloterna i Battle of Britain var polacker. De gav aldrig upp. Om inte de och de allierade hade gått in i kampen, skulle Stutthof och Auschwitz varit igång än idag. Den kampen innehåller också stora tragedier. En sådan är Arnhem, där ett polskt luftlandsättningsförband sattes in av britterna. Förlusterna var katastrofala. Också i hemlandet fortsatte kampen. Man beräknar att den polska motståndsrörelsen – Hemarmén – hade omkring 400 000 organiserade medarbetare, inte bara sabotörer utan också domstolar och t o m universitet. Tyskarna lyckades aldrig helt behärska Polen.
Det var inte bara Tyskland, som ockuperade Polen. Det var också Sovjetunionen. När andra världskriget bröt ut, var Sovjet allierat med Tyskland. Angreppet på Polen skedde alltså från två håll, både västerifrån och österifrån. Inför övermakten krossades det polska försvaret efter uthålligt motstånd. I östra Polen tillfångatogs bl a ett stort antal polska officerare. Enligt polska värnpliktslagen var alla universitetsutbildade män uttagna till officersutbildning. De tillfångatagna utgjorde alltså en betydande del av Polens intellektuella kapacitet. Fångarna fördes till särskilda läger i nuvarande Vitryssland. I Katyn genomförde den ryska säkerhetstjänsten ett massmord på 4000 av dem; liknande massmord utfördes också på andra platser. Antalet offer – även civila – beräknas till över 20 000. Massgravarna i Katyn upptäcktes 1943, då tyskarna behärskade denna del av Vitryssland. 2007 skildrades massakern av regissören Andrzej Wajda i filmen Katyn.
Den polska dramatiken tar inte slut med upptäckten av morden i Katyn. 70 år efter morden skulle Polens president Lech Kaczinski tillsamman med en rad framstående företrädare för polskt försvar och samhällsliv hedra offren genom ett besök vid massgravarna. Vid inflygningen till Smolensk störtade flygplanet och alla ombord omkom. Detta skedde 10 april 2010. En månad senare erkände Rysslands president Dmitrij Medvedev i en intervju i Izvestija för första gången att Sovjet bar skulden, och Sovjet fanns ju inte längre. Här väcks frågan om den kollektiva skulden. Alla de, som beslöt och utförde morden var döda 2010. De flesta av dem var ryssar. Men de ryssar, som levde 2010 hade varken tagit del i beslut eller utförande. Varför skulle då Rysslands president uttala sig om saken? Vi har ju redan sett hur föreställningen om den kollektiva skulden drabbade de 20 juli-anhöriga. Den österrikiske psykologen Viktor E. Frankl har beskrivit hur denna föreställning öppnar dörren för nya orättvisor och nya grymheter. Ändå kan varken dagens tyskar eller ryssar vara likgiltiga inför sådant som Treblinka eller Katyn. Richard von Weizsäcker, Tysklands president 1984-1994 har visat på ett sätt att bearbeta denna fråga: ”Vi bär inte på en kollektiv skuld, men vi har en gemensam sorg.” Under hela sovjettiden hade förnekandet av Katyn varit massivt.
De 70 åren av skuldförnekelse kan ses som en aspekt av den allmänmänskliga benägenheten att förneka skuld. Men saken har också en annan sida. Sovjet var en stat präglad av marxismens antagonistiska verklighetsuppfattning. Enligt denna är mänsklighetens historia antagonistisk. Allt är indraget i den oförsonliga antagonismen mellan klasserna. Därför finns det ingen egentlig sanning utanför klassernas antagonism. Det finns endast en borgerlig ”sanning” och en proletär ”sanning”, d v s sanningar som främjar resp. klass intressen. Den borgerliga ”sanningen” är en osanning i den meningen att den försenar proletariatets oundvikliga seger och utplånandet av borgarna. Enligt sovjetisk syn var det en proletär ”sanning” att Wehrmacht utfört Katyn-morden, medan det var en borgerlig ”sanning” – d v s en osanning – att NKVD var skyldigt. Samma mönster kan läggas på nedskjutningen av en svensk DC-3 över internationellt vatten mellan Gotland och Lettland. Det var en proletär ”sanning” att planet befann sig i sovjetiskt luftrum, medan det var en borgerlig ”sanning” att den befann sig utanför detta. När de verkliga förhållandena erkändes efter Sovjetunionens fall – när det gäller Katyn först 2010 – är det bl a ett tecken på att den marxistiska verklighetsuppfattningen klingat av.
Under den sovjetiska ockupationen av östra Polen deporterades omkr. 1,5 miljoner till Sibirien. Vad hände med dem? 1948 utgav Natur och kultur på svenska den polske advokaten Jerzy Glicksmans bok Låt Västerlandet veta. Han hade deporterats 1939, och fram till 1941 var han slavarbetare i GULAG. 1941 frigavs han och ett stort antal polska fångar och drev omkring som landstrykare i Sibirien under stora umbäranden. Många gick under. Trycket från de tyska framgångarna i Operation Barbarossa bidrog till att Sovjet satte upp en polsk armé bland de deporterade under ledning av general Wladyslaw Anders. De var ingalunda alla kommunister, men de sovjet-polska armén blev ett sätt att överleva, också för Glicksman. De fortsatta tyska framgångarna gjorde att Sovjet evakuerade Glicksmans förband till Iran, och därifrån tillfördes den Englands polska styrkor i Mellanöstern och Afrika. Under de två åren i sovjetiska läger hade Glicksman fått en omfattande kunskap om GULAG, och nu fanns den alltså tillgänglig för svenska läsare 1948. Glicksman var ingalunda det enda samtida vittnet. Litteraturen om den kommunistiska terrorn utgör vid denna tid en hel genre. Ändå vägrade svenska kommunister att inse sanningen. De ville inte veta. Deras trohet – eller underkastelse – i förhållandet till Moskva blev på inget sätt påverkad. Ännu 1953 hyllades Stalin av kommunistledaren C.H.Hermansson som ”alla tiders störste vetenskapsman”. Sovjetlojaliteten utgör en förblivande moralisk belastning för rörelsen. Den kan också framstå som en psykologisk gåta. Denna gåta låter oss ana ideologins och utopins förmåga att deformera en viktig mänsklig egenskap, nämligen samvetet. Finns det mer, som ligger bakom och under denna verklighetsresistens? 1968 års nyvaknade marxism har liknade drag. Då fanns än mer bevis på marxismens förödande följder. Ändå kunde stora skaror och viktiga personligheter solidarisera sig med ett kommunistiskt maktövertagande i Sydvietnam. Sedan blev det tyst om den saken, lika tyst som det blev om det sovjetiska angreppet på Polen 1939.
Massmorden i Katyn gjorde fullständigt klart för den polska Hemarméns ledning vad som väntade vid en ny sovjetisk ockupation. Detta är bakgrunden till upproret i Warszawa 1 augusti 1944. Attentatet mot Hitler 20 juli samma år hade varit också ett tecken på Hitler-väldets bräcklighet. Den sovjetiska armén var på frammarsch, artilleri-elden hördes redan i staden. Upproret var till en början framgångsrikt. I den befriade staden sattes ett fungerande civilsamhälle på fot med rättsväsen och postgång. Men den sovjetiska armén gjorde halt och utlämnade staden åt de tyska SS-styrkorna, som långsamt och med stor brutalitet tryckte ner motståndet. Den sista motståndsfickan kapitulerade 3 oktober. Av Hemarméns 40 000 man vid upprorets början återstod då 15 000. SS-förbandens brutalitet mot civila var bortom all beskrivning. Omkring 250.00 dödades inom staden, fler än offren i Hiroshima. Resten deporterades. Före kriget var Warszawa en storstad med 1 500 000 invånare. Efter kriget återstod 125 000. Staden förstördes grundligt, i synnerhet alla historiska byggnader. Tar sig besökaren från Gdansk till Warszawa bör besöket på museet över upproret 1944 vara prioriterat. Ett ord från en av motståndsmännen är värt att ta med sig därifrån: ”Vi skall dö en sådan död att generationer kan leva av den.” Och samtidigt har man med sig frågan: ”Var beslutet att starta upproret riktigt?” Men sådana massakrer på civila som SS gjorde sig skyldigt till i Warszawa 1944 hade Europa aldrig någonsin förut upplevt. De var inte ens en tänkbar möjlighet. Till saken hör att en stor del av den tyska styrkan bestod av ryska f d krigsfångar, som gått i tysk tjänst. Frågan om riktigheten i upproret kan inte besvaras av besökare, som levt hela sitt liv i den djupaste och längsta fred Europa någonsin haft. Ändå finns frågan kvar. Den väcker också en motfråga: ”Skulle Polen funnits idag utan den polska heroismen, utan undret vid Weichsel 1920, utan Westerplatte 1939, utan Warszawa 1944?”
Varför utlämnade Stalin Warszawa till SS? En förklaring är politisk. Stalin ville minst av allt ha ett fritt borgerligt Polen med starka band till Frankrike och Storbritannien. Planen var redan klar: Polen skulle bli en sovjetisk lydstat. Redan hade Sovjet krossat den bräckliga regering som den estniska Nationalkommittén hade upprättat i Tallinn under det interregnum som uppstod mellan det tyska tillbakadragandet och den sovjetiska framryckningen. En annan förklaring är den militära. Den sovjetiska taktiken innebar att man med överväldigande kraft ryckte fram ansatsvis, gjorde halt och krossade allt motstånd inom erövrad terräng för att sedan åter göra en framryckning. Wehrmacht hade skickliga strateger, som kunde defensiv krigföring. De kraftsamlade gång på gång och kunde med punktvisa angrepp slå igenom den stillaliggande ryska fronten. Det var vid ett sådant motangrepp som den sovjetiska massakern på civila i Nemmersdorf upptäcktes. Initiativ och improvisation, som var de tyska generalernas styrka, ingick inte i sovjetisk strategi. När den sovjetiska fronten låg stilla, så låg den stilla och kraftsamlade inför nästa breda offensiv. Och nu låg den stilla, i två månader, medan SS krossade Warszawa.
SS lade Polens huvudstad i grus och aska. Det var ruinfält, som mötte Röda armén. Med sig hade den ledningsgrupperna från det polska kommunistpartiet, som nu installerades som statsledning. I flera andra ockuperade stater hade tyskarna lyckats få fram samarbetsfolk, som kunde utgöra marionettregimer. Men inte i Polen. Polen var landet utan Quisling. Ryssarna hade med sig sina egna quislingar, polska kommunister, som flytt till Sovjet. De polska kommunisterna upprättade en totalitär stat som bestod åren 1945-1989. En totalitär stat är total, Den omfattar hela tillvaron. Det finns inga statsfria zoner. Den hemliga polisen står alltid beredd att ingripa, inte bara mot verkliga motståndare utan också mot människor som skulle kunna bli statens motståndare. Radio, TV, press, skola, domstolar, arbetsplatser, universitet – allt är inordnat under den totala staten, styrs av den och präglat av den. De allra flesta försöker hålla sig i en privat sfär till priset av ständiga kompromisser och svek. Ett fåtal – regimens hantlangare – utnyttjat brutalt sitt övertag. En liten grupp vågar ta upp kampen mot förtrycket. Ofta blir priset för kampen kroppsliga och mentala trauma. Men inte heller de många, som kompromissar, går fria från inre skador. Varje svek ger bestående ärr. Tiden läker ingalunda alla sår. De kan också fördjupas. De, som blev maktens hantlangare, blir efter maktens fall ofta en utstött och föraktad grupp, som in i sin marginaliserade tillvaro drar med sig familj och släkt. De finns alla kvar: förhörsledarna som hotade och misshandlade, polisteknikerna, som installerade avlyssningsanläggningar, angivarna och svikarna. En del är nu gamla, men deras barn och barnbarn finns kvar. Polen har levt med en totalitär kommunistisk stat i 44 år med alla de följder detta har med sig. Aleksander Solsjenitsyn har kallat den kommunistiska revolutionen en orkan som föröder hela samhällen och folk. Det tar generationer att återhämta sig. Efter sex år av nazistisk ockupation, efter 44 år av kommunistisk diktatur, var finns de omutliga ämbetsmännen, de sanningsenliga journalisterna, de rättsmedvetna juristerna, de samvetsstyrda och förhandlingsdugliga politikerna? Under 50 år har alla dessa egenskaper konsekvent motarbetats av de makthavande. För en utomstående kan de tvära kasten i polsk politik te sig svårbegripliga. Något kan klarna om man blir medveten om vad det innebär att leva i en nation, som har Europas sämsta geopolitiska läge. Lägg därtill vad den polska nationen har gått igenom under sex år av nazistisk ockupation och 44 år av kommunistisk, totalitär stat. Polen är en nation som måste återskapas eller – rättare sagt – återfödas. Det finns en grund för detta i alla dem, som inte lät sig likriktas och betalade priset priset för det. Och Polen har en potential. Det är en kristen nation, och överallt där den kristna tron är djup och äkta, spirar egenskaper som omutlighet, sanningskärlek, rättsmedvetande och samvete.
Det finns också en annan aspekt. Under 36 år var Polen inordnat i Warszawapakten, den allians, som Sovjet skapat med sina lydstater. De var alla kommunistiska totalitära samhällen. De förtryckte alla sina egna befolkningar. År 1968 flydde den tjeckiske generalen Jan Sejna till Väst. Med sig hade han hela Warszawapaktens krigsplanering. Den gav en inblick i hur totalitära system ser på sin omvärld. Jaan Kross har belyst detta i sin roman Professor Martens avresa. Han låter där den ryske folkrättsjuristen Friedrich Fromhold von Martens formulera följande lag: ”Nivån på staters behandling av sina egna medborgare anger nivån på staters relationer till andra stater,” Det finns alltså inga ”inre angelägenheter”. Den stat som förtrycker sitt eget folk, kommer att vilja förtrycka andra stater. Jan Sejnas dokument visade att Martens lag är riktig. I Warszawapaktens planering fanns inget utrymme för ett neutralt Sverige. Erövringen skulle i första vågen genomföras av sovjetiska trupper, i andra vågen av östtyska och slutligen skulle ockupationen säkras av polska förband. Överallt i Polen finns alltså officerare och f d värnpliktiga, som har utbildats för detta uppdrag. De har haft listor på vilka som skulle gripas och dödas, vilka nyckelbyggnader som skulle besättas och bevakas, vilka organisationer som skulle upplösas. De har rört sig i Sverige längre och kortare tid för att rekognosera inför detta uppdrag. Att ha levt 44 år i ett totalitärt samhälle är också att ha levt lika länge i en aggressiv stat.
En ockupation är ingen barnlek. Det visste de polacker, som utbildades för ockupationen av Sverige. Den stat, som ockuperar en annan stat gör detta för att utnyttja det ockuperade territoriet för sina egna syften, som kan vara både strategiska och ekonomiska. Vad gäller Sverige var det ett vitalt intresse för Sovjet att säkra tillgången till den norska kusten och Öresund. En kommunistisk stats ockupation av en annan stat innebar också alltid att den ockuperades staten skulle bli kommunistisk. Erfarenheterna från Norges ockupation visar att en ideologisk ockupation först av allt drabbar lärarkåren, som skall tvingas att omskola den unga generationen. Givetvis ställs polisen i ockupanternas tjänst, liksom fångvården. Alla former av media likriktas. Helst ser en ockupant att allt detta genomförs av en lydig marionettregim, med eller utan ideologisk färgning men alltid med diskret eller brutalt stöd av ockupanten. Kyrkorna likriktas och begränsas till att hålla gudstjänster på tilldelade tider och i menlösa former. I Norge var det civila motståndet kompakt. I Danmark var däremot flertalet passiva och motståndet begränsades till små, lätt identifierade grupper. Angivare ledde SS till många av dem. Vilket alternativ, som man skulle sett i Sverige, låter sig knappast avgöras, men det är tydligt att ett motstånd alltid kommer att växa fram. Frihet är ett grundläggande mänskligt livsbehov, som obetvingligt kämpar sig fram. Det är som Grundtvig säger: ”Frie må vi være for at leve.” Frihetens motstånd kommer alltid att bemötas med ockupantens terror. Överfyllda fängelser, fångläger, deportationer, tortyr och avrättningar tillhör verkligheten i ett ockuperat land. Detta visste varje polack av bister erfarenhet. Att vara ockuperad innebär också att man kan bli använd för att ockupera andra.
Filmregissören Andrzej Wajda har i flera filmer skildrat sovjetockupationens dystra tid, bl a i Aska och diamanter (1959). I Marmormannen (1977) skildrar han den förbjudna sanningens återkomst. En kvinnlig filmregissör finner i en lagerlokal undanställda statyer av en och samme man. Vem är han? Hon söker och till slut finner hon honom. Han är en f d rekordarbetare. Kommunisterna hyllade gärna ”arbetets hjältar”, mönsterarbetare som gjort extrema insatser, ofta i industriarbete. Den mest beryktade var gruvarbetaren Aleksej Stachanov. Mannen som stått modell för de undanställda statyerna visade sig vara en murare, som efter sin upphöjelse till mönsterarbetare kommit i konflikt med hemliga polisen, sedan de gripit en av hans vänner. En av de starkaste scenerna är från en vallokal. Alla är tvungna att rösta, i synnerhet en mönsterarbetare, Muraren bär sin lille son på armen. När han kommer fram till valurnan låter han sonen lägga ner valkuvertet. Så har han ändå vågat att inte rösta. Den kvinnliga regissören i filmen vågar söka efter mannen bakom de undanställda statyerna. Och Andrzej Wajda vågade göra filmen om den gömda sanningen. Det är som Solsjenitsyn säger: ”Ett sanningsord uppväger hela världen.”
Det Warszawa vi ser idag är återuppbyggt efter 1945. Det kunde blivit som i Öst-Berlin – ett stalinistiskt månlandskap – eller som nedre Norrmalm, en kopia av Pittsburg eller Atlanta, Men i Warszawa återskapades hela den Gamla Staden. Varje liten rest av mur togs tillvaro. Varje fragment sattes på plats och kompletterades. Varje fotografi, varje ritning varje minnesbild blev en dyrbar tillgång. Warszawas återuppbyggnad är en enda stor hyllning till minnet som en bärare av identitet och integritet. Polen blev världsledande inom konservatorsvetenskapen. Detta återskapande av Gamla staden mitt under efterkrigstidens nöd och förtryck är ett budskap från Polen till hela världen. Det gäller mer än stenar och murar. Det gäller än mer de mentala, kulturella och andliga lämningar som finns kvar efter tidens härjningar. Allt som finns kvar av skönhet, sanning, ja, också av vardag och möda, är dyrbara tillgångar och bärare av identitet och integritet. Polens återuppståndelse är ett mäktigt bevis på minnets kraft.
Polen är en stor nation. Det är också en kristen nation. Det är viktigt att man inser hur mycket den kristna tron betydde för dem som ledde allt detta. Polen har mycket att säga om mod och tapperhet, identitet, integritet – och tro. När vi är där skall vi lyssna till det.
