Paneldiskussion om Ukrainakonflikten*

Försvarshögskolan Stockholm, 2014-10-06

Deltagare: Carolina Vendil Pallin (FOI), Bertil Nygren (Stockholms universitet), Jörgen Elfving (Försvarsmakten), Ola Engdahl (FHS), samt Kjell Engelbrekt (FHS).

Carolina Vendil Pallin
Panelen inleddes med Carolina Vendil Pallins anförande om förhållandet mellan rysk inrikes- och utrikespolitik och om dess betydelse för krisens ursprung. Vendil Pallin underströk att hon inte anser inrikespolitiken som helt och hållet bestämmande över utrikespolitiken, men att den ryska inrikespolitiken drastiskt begränsar det utrikespolitiska handlingsutrymmet. Dessutom menade hon att det efter Krimkrisen inte längre finns en återvändo till det ”normala” i vare sig rysk inrikes- eller utrikespolitik.

Som introduktion lyfte Vendil Pallin fram den ryska presidenten Vladimir Putins tal den 18 mars 2014. Talet är av speciell vikt eftersom det innehåller alla yttre attribut av ett programtal (poslanie) som årligen hålls till Federala församlingen och som utgör en del av presidentens styrandemakt. Talets innehåll illustrerar väl det ryska förhållningssättet gällande Ukrainakonflikten såsom det förmedlas till det ryska folket, samt den nationalistiska anda som blivit utmärkande för diskursen. Putin framställer sin regim som förkämpe för ”det ryska”, den ryska traditionen och den ”ryska världen” eller gemenskapen. Ryssland betraktas som en stabiliserande geopolitisk kraft mellan öst och väst. Samtidigt anses det dekadenta och opålitliga Väst ha som mål att försvaga Ryssland genom att sprida västerländska värderingar såsom demokrati och mänskliga rättigheter, och dessutom upprepade gånger vilselett och förrått Ryssland. För att citera Putin (i engelsk översättning från Kremls egen hemsida):

There was a whole series of controlled “colour” revolutions. Clearly, the people in those nations, where these events took place, were sick of tyranny and poverty, of their lack of prospects; but these feelings were taken advantage of cynically. Standards were imposed on these nations that did not in any way correspond to their way of life, traditions, or these peoples’ cultures. As a result, instead of democracy and freedom, there was chaos, outbreaks in violence and a series of upheavals. The Arab Spring turned into the Arab Winter.

A similar situation unfolded in Ukraine. In 2004, to push the necessary candidate through at the presidential elections, they thought up some sort of third round that was not stipulated by the law. It was absurd and a mockery of the constitution. And now, they have thrown in an organized and well-equipped army of militants.

We understand what is happening; we understand that these actions were aimed against Ukraine and Russia and against Eurasian integration.

(Vladimir Putin, 18 mars 2014)

Putins huvudsakliga målsättning är tydlig: “det ska inte bli någon Majdan på Röda torget”.

Statistik från år 2012-2013, dvs. före Krimkonfliktens början, visar att högst en tredjedel av det ryska folket skulle ha önskat se antingen Putin eller Medvedev som president under nästa presidentperiod, medan närmare 50 procent hoppats på nya kandidater och dryga 20 procent valt att inte svara. Dessa siffror har med all säkerhet beaktats även av Kreml. Ryssland har gradvis blivit alltmer auktoritärt, och särskilt efter de omfattande demonstrationerna i större ryska städer under 2012. Kontroll över media och internet har utvidgats, Ryssland är idag ett land som har politiska fångar, och åsiktslikriktningen förstärkts. I Putins Ryssland ska alla gå åt samma håll och avvikande åsikter tolereras inte längre, vilket framkommer i det ovan nämnda talet. De som inte håller med regimen, oavsett huruvida de är enskilda individer, icke-statliga organisationer eller vetenskapliga institut, kan stämplas som ”förrädare” eller ”utländska agenter”. Kulturen ska helst vara rysk, patriotisk och inte sprida ”fel” bild av Ryssland. Kort sagt ökar kontrollen över alla samhällssfärer i landet.

Sedan händelserna på Krim anser Vendil Pallin att det är svårt att se en återvändo från den auktoritära väg Putinregimen valt att gå. Detta bekräftas inte minst via den retorik man använder som dessutom visat sig vara ett effektivt medel för att höja stödet för regimen och framförallt för Putin personligen. Sedan april 2013, då 26 procent av befolkningen ville se Putin som president efter nästa presidentval 2018, hade procentantalet stigit till 49 procent i april 2014. Vidare gav ytterligare 13 procent av befolkningen sitt stöd för Putins politik, även om de önskade se någon annan överta hans post efter följande val. Sett från Kremls perspektiv är budskapet tydligt: för att stanna vid makten är den aggressiva, auktoritära politiken ytterst framgångsrik.

En potent blandning av nationalism och ökad auktoritarism har uppstått. Med tanke på att Putin inte har något att erbjuda i termer av effektiva politiska och ekonomiska reformer tyder inget på att Ryssland skulle kunna återgå till något slags ”normalläge”. Vendil Pallin menar därför att vi hädanefter bör förhålla oss till ett auktoritärt Ryssland som ser sig självt som förkämpe för ryska traditioner, intressen och inflytande, och som den ena polen i ett informationskrig med Ukraina och med västvärlden.

Bertil Nygren
Efter Vendil Pallin presenterade Bertil Nygren sin syn på Ukrainakrisens utrikespolitiska betydelse och interna logik från ett ryskt perspektiv. Tyngdpunkten låg på Putinregimens målsättningar, drivkrafter samt framtidsutsikter.

Enligt Nygren har Putin sedan början av sin premiärministerperiod 1999 haft två primära målsättningar i sitt politiska agerande: för det första att stärka Ryssland internt, såväl politiskt och ekonomiskt som socialt; och för det andra att stärka Ryssland externt genom att återupprätta landets europeiska och globala stormaktsroll, vilken gick förlorad i samband med Berlinmurens fall 1989. Geografiskt sett gäller återupprättandet i första hand i närområdet och i Oberoende Staters Samvälde (OSS), i andra hand regionalt i Europa, Mellanöstern och Fjärran Östern, och i tredje hand som global makt med kapacitet att utmana andra globala stormakter.

Nygren menar att Putinregimen framför allt motiveras av revanschism och frustration, vilka hänför sig till minnen av ett stort imperium och förlusten av denna ställning. Den ryska ledningen är fast besluten att återupprätta ”Stor-Ryssland”, inte identiskt med Sovjetunionen i sig, men med liknande yttre gränser och framförallt med en motsvarande politisk och ekonomisk kontroll över området. För Putin är detta Stor-Ryssland det äkta Ryssland, i bemärkelsen att detta är tingens ”naturliga” tillstånd. I huvudsak har man avsett nå målet med ekonomiska och politiska medel, inte så mycket för att önskan att uppnå detta tillstånd hittills varit svagare, utan för att de militära medlen inte varit tillräckligt starka för att genomdriva detsamma. När det behövts har dock även militära och paramilitära insatser använts. Världspolitikens drivkrafter är enligt Putins synsätt renodlad makt- och geopolitik och Ryssland anser sig vara berättigad att spela med samma regler som USA beträffande bl.a. ovan nämnda (para)militära insatser.

Den ryska frustrationen knyter an till att ha ”förlorat” gentemot Väst i och med Sovjetunionens fall. Förlusten av denna status och territorium förknippas med Västs ovilja att acceptera Ryssland som stormakt, med en stormakts intressesfär och med rätten att agera som regional hegemon t.ex. i just frågor om territoriers utbredning. Frustrationen avspeglas i olika samhällssfärer, bland vilka tre nämns här: den militära, den politiska, och den ekonomiska.

Den militära frustrationen har byggts upp av en lång rad händelser och utvecklingar i ryska närområden. Medan USA och övriga Västvärlden främjat sina intressen med maktpolitiska tvångsmedel, i t.ex. Serbien 1999 samt i Irakinvasionen 2003, tvångsmedel som Putin både uppmärksammat och anammat, har Rysslands önskan att spela med samma spelregler inom sin egen maktsfär ignorerats. Till exempel försökte USA sätta stopp för terroristjakten på tjetjener i norra Georgien 2003, vilket i Ryssland upplevdes som en ”smäll på fingrarna” och starkt färgade de ryska uppfattningarna. Ryssland har även gjort paramilitära försök för att skaffa inflytande i sitt närområde (t.ex. med hjälp av militära överflygningar utan nationalitetsbeteckningar i jakten på tjetjenska rebeller) och påstått sig ”beskydda etniska ryssar”, vilket dock t.ex. i samband med angreppet (eller snarare ”straffexpeditionen”) i Georgien i augusti 2008 utvidgats långt bortom sådana målsättningar. Dessutom har Ryssland understött separatism i grannländer, t.ex. i Georgien och Ukraina, samtidigt som motsvarande separatism inom ryska gränser bekämpas synnerligen hårt och jämställs med terrorism och extremism.

Den politiska frustrationen har sedan länge fått verbalt uttryck av stöd till etniska ryska grupper i närområdet, och sedan 2003 och 2004 har pro-ryska politiska aktörer även upplevt direkt politiskt stöd, som t.ex. i Georgien december 2003, Ukraina hösten 2004, Kirgizistan 2005, och senare, i de så kallade ”färgade revolutionerna”. Putinregimen har också önskat motverka västerländska försök att stödja demokratirörelser i OSS (och på andra platser, inklusive i Mellanöstern) då dessa har betraktats som Västs konspirationer avsedda att försvaga Ryssland. Sedan 2013 har stödet till etniska ryssar utomlands varit särskilt påtagligt.

Slutligen är Ryssland även ekonomiskt frustrerat sedan mitten av 2000-talet. Försöken att kontrollera olje- och gasexporten från Centralasien och Kaukasus till OSS-området och Europa (och vidare till bortre Asien), har i stort sett misslyckats. Dagens satsningar i Asien kan dock förklaras med misslyckandena i Europa, men än så länge har exporten på den asiatiska marknaden inte slagit särskilt väl ut, bortsett från Kina.

Nygren förutspår en fortsatt aggressiv rysk utrikespolitik i framtiden. Han betonar att ”mättnaden” inte är nådd i och med Ukrainas destabilisering, eftersom det är avgörande för Putin att Ukraina också verkligen tvingas tillbaka in i fållan. I och med den militära, politiska och ekonomiska återintegrering av Stor-Ryssland som Putinregimen föreställer sig så ligger även övriga av den Eurasiatiska unionens länder i farozonen, och vissa stämningar i Kazakstan och till och med i Vitryssland reses redan med avseende riskerna med att komma alltför nära inpå Ryssland och dess intressesfär. Medan militära insatser i t.ex. Baltikum verkar osannolika, är ryska destabiliseringsförsök där mycket väl möjliga, framförallt i Narvaområdet, men även i Riga, vilka enligt Putin tydligt tillhör den ryska intressesfären. Östersjön kan förväntas åter komma i fokus som operationsområde för både Ryssland och Nato, som förblir den militära huvudmotståndaren. Olje- och gasutvinningen i Arktis är avgörande för Rysslands ekonomiska framtid, och denna industri kan därmed omsider bli innefattad i de västerländska sanktionerna. Alternativa exportriktningar för särskilt olja och gas kommer sökas i Kina och övriga Asien efter det att Europahandeln tryter, men i längden är det sannolikt Putin som drar det kortaste strået i krisen

Jörgen Elfving
Jörgen Elfving diskuterade i sitt anförande den militära dimensionen, dvs. själva krigföringen inom ramen för Ukrainakonflikten, vilken fick sin början i och med den ryska annekteringen av Krim. Då de första bilderna från området kom att visa oidentifierbara ”gröna män” var det till en början oklart vad som egentligen pågick på Krim, vilket i sin tur skapade osäkerhet både i Kiev och i Väst om hur situationen borde hanteras. Detta menar Elfving antyder stora skillnader t.ex. med agerandet i Georgienkonflikten 2008, och avslöjar utvecklingen av det ryska militära tänkandet och förmågan de senaste åren.

I samband med Krimkrisen började demonstrationerna i östra Ukraina, framförallt i Donetsk oblast (region) och Luhansk oblast. Demonstranterna intog förvaltningsbyggnader samt byggnader tillhörande bl.a. polisen och säkerhetstjänsten, vilket gav separatisterna tillgång till vapen och möjlighet att de facto inleda den väpnade delen av konflikten. Då denna beväpning dock var ganska av ganska lätt karaktär, begränsades insatserna till en början till etablering och försvar av vägspärrar. I samband med efterföljande strider samt genom att göra räder emot ukrainska förråd införskaffade separatisterna över tid mer kvalificerad utrustning och den militära verksamheten eskalerade därmed gradvis. I april förklarade ukrainska regeringen att den inledde en ”antiterroristoperation” i östra Ukraina, och den benämningen håller man fast vid än idag. Förmodligen anser sig regeringen på så sätt kunna agera friare än de skulle kunna göra i en krigssituation under de krigslagar som då vore direkt tillämpliga.

I maj var det uppenbart att den ukrainska sidan underskattat separatisterna, då två ukrainska helikoptrar oväntat sköts ner av separatisterna med burna luftvärnsrobotar. Fram till vapenvilan i juni hade den ukrainska sidan inte någon militär framgång, och det var tydligt att den ukrainska sidans överlägsenhet gentemot separatisterna endast existerade på papper. Förutom att försvarsmakten under lång tid varit underfinansierad och vare sig hade pengar att öva eller att köpa ny materiel, besvärades den militära ledningen även av organisationssvårigheter. Inblandade i de militära operationerna var därutöver säkerhetstjänsten och inrikesministeriet. Under det senare lyder ett antal frivilligbataljoner av varierande storlek och innehåll, av vilka det mest kända idag är den så kallade Azovbataljonen som rekryterats av det högerextrema och ultranationalistiska partiet Högra sektorn (Pravij sektor). Följderna av denna mängd av aktörer var brister i samordning, delat ansvar och svårigheter att leda insatserna.

Stridigheterna fortsatte efter den sju dagar långa vapenvilan, vilken bara fungerat som uppladdning för bägge sidor, och i juli förklarade Internationella rödakorskommittéen att den ansåg situationen i östra Ukraina vara ett krig. Inledningsvis var den ukrainska sidan framgångsrik och lyckades återta områden man länge kämpat om, däribland Slavjansk och Kramatorsk. Enligt Elfving gick den ukrainska strategin sannolikt ut på att skära av det separatistbesatta området från försörjningslinjerna bakåt, dela det på mitten och återta detsamma, del för del. Samtidigt lämnades dock gränsen mot Ryssland öppen, vilket gjorde det möjligt för Ryssland att fortsätta stödja separatisterna med förstärkningar och materiel. Då separatisterna på så sätt tillfördes ny materiel hejdades också den ukrainska framryckningen och Ukraina fick lida flera spektakulära nederlag i augusti-september.

Det mest framstående av nederlagen var striden i Ilovaisk, vilket utgjorde ett stort ukrainskt misslyckande. Antalet stupade är osäkert och varierar mellan den officiella ukrainska siffran, som är 108, och separatisternas uppskattningar om flera hundratal. Bristerna i ledning, utrustning med mera var påtagliga och händelsen kommer sannolikt förbli ett nationellt trauma och ett öppet sår i den ukrainska debatten en bra tid framåt. Internationellt sett låg sommarens fokus dock i första hand på det nedskjutna Malaysian Airlines-flyget med sina närmare 300 civila offer. Fallet förblir i stort sett outrett på grund av svårigheterna för experter att arbeta på nedslagsplatsen. Ukraina hävdar bestämt att separatisterna eller rysk personal ligger bakom händelsen, medan Ryssland påstår att ett ukrainskt stridsflygplan befann sig i ukrainskt luftrum i anslutning till passagerarplanet då olyckan skedde och antyder därmed att en förväxling av mål ägt rum.

Ytterligare en orolig vapenvila är etablerad sedan september. Båda sidorna anklagar dock varandra för att ha brott mot vapenvilan, och speciellt separatisterna hävdar att Ukraina vid upprepade tillfällen riktat tunga vapen direkt emot civila mål. Stridigheterna fortsätter lokalt mycket intensivt, inte minst vid flygplatsen i Donetsk, där oklarhet alltjämt råder om vem som har kontrollen. Elfving bedömer att det inte kan uteslutas att den bräckliga vapenvilan åter kan brista och att konfrontationen då fortsätter i större skala. För närvarande råder dock en pattsituation och ingendera sidan kan förväntas uppnå militär seger.

Ola Engdahl
Ola Engdahls analys av Ukrainakonflikten utifrån ett folkrättsligt perspektiv inleddes med en kort definition av folkrätt: det handlar om ”internationella spelregler som styr förhållandet mellan stater och som är upprättade av staterna själva och bl.a. syftar till en förutsägbarhet i internationella relationer”. Stater och internationella organisationer är bundna av dessa regler. Däremot saknas ett effektivt sanktionssystem vilket ibland leder till stater är beredda att ta den politiska kostnad det innebär att bryta mot en folkrättslig regel. Folkrätten har potential att utveckals genom att den utmanas med nya tolkningar, och därför är det viktigt att stater som inte kan förhindra ett folkrättsstridigt handlande tydligt kritiserar handlandet för att motverka nya tolkningar av den aktuella regeln. Det finns en inneboende tröghet i systemet att förändra folkrätten men innehållet påverkas av internationella reaktioner till samtida politiska händelser hos politiska beslutsfattare.

Engdahl poängterade att enligt folkrätten, såsom den kommer till uttryck i framför allt FN-stadgan, gäller ett närmast totalt våldförbud i internationella relationer. Våld eller aggression kan betyda olika slags åtgärder. Med avseende på händelseförloppet på Krimhalvön kan man med aggression mena—i och med att ryska trupper redan fanns på halvön under ett statusavtal—handlingar som bröt mot statusavtalet vilket definierade var och hur de främmande trupperna fick agera. Med dessa villkor som utgångspunkt kan Ryssland konstateras ha brutit mot det folkrättsliga våldförbudet genom sitt handlande på Krim.

Folkrätten erkänner endast två undantag från våldförbudet. Det första är ingripanden uttryckligen auktoriserade av FN:s säkerhetsråd, vilket uppenbarligen inte kan åberopas av Ryssland i detta fall. Det andra undantaget är rätten till självförsvar, vilken i vissa fall möjligen kan utsträckas till utomlandsboende medborgare som utsätts för övergrepp eller hot, såsom hävdats t.ex. i samband med den amerikanska operationen i Grenada, den franska insatsen i Libyen och den israeliska i Uganda. Denna särskilda tolkning av självförsvarsrätten omgärdas av strikta kriterier, och en dylik situation kan inte anses aktuell på Krim, där de etniska ryssarna eller den rysktalande befolkningen inte var ryska medborgare. Dessutom är det viktigt att skilja mellan så kallade ”in/out-operationer”, där trupper snabbt skickas ut för att skydda egna medborgare mot hot eller övergrepp för att sedan dra sig tillbaka, och operationer där trupp kvarstannar och behåller en omfattande kontroll över den andra statens territorium.

Däremot har en suverän stat rätt att bjuda in främmande styrkor, vilket Ryssland skulle kunna hävda att Ukraina gjorde via ex-presidenten Viktor Janukovitj. Tolkningen är dock rätt entydigt ogiltig för Krimkrisen, då Janukovitj enligt det ukrainska parlamentet inte längre var företrädare av den ukrainska staten i början av konflikten. Det ryska brottet mot det folkrättsliga våldförbudet kan därmed inte ”botas” med argument om inbjudan eller samtycke.

Ukrainska styrkor kan utan att bryta mot våldsförbudet utöva våld mot de ryska styrkorna på Krimhalvön eftersom en sådan åtgärd vidtas på Ukrainas eget territorium. Mot bakgrund av den ryska aggressionshandlingen på Krim kan Ukraina, om det anses nödvändigt för att avvärja det ryska angreppet också kunna hävda sin rätt till självförsvar och därmed ha rätt till att agera på ryskt territorium. Dessutom skulle Ukraina i och med självförsvarsrätten även ha rätt att be om hjälp från andra stater, dvs. kollektivt självförsvar. Medan det råder ett etablerat folkrättsligt förbud mot annektering av en annan stat eller en del av dess territorium, är det inte förbjudet att utropa sig självständig. Däremot kan det vara förbjudet för andra stater att erkänna en ny självständigförklarad stat, och därmed intervenera i en annan stats inre angelägenheter. I Kosovofallet ansåg den internationella domstolen att en självständighetsförklaring inte får vara ett led i en illegal intervention, vilket i stort var vad som hände på Krimhalvön.

Slutligen påverkas en väpnad konflikts karaktär, och därmed vilket regelverk som skall tillämpas, av vilka som är parter till den väpnade konflikten. En icke-internationell intern konflikt förutsätter en kamp mellan staten och separatisterna, medan en internationell konflikt innebär en stat-mot-statuppställning. I det senare fallet vore ett Ryssland som utövade faktisk kontroll över styrkorna i östra Ukraina därmed ansvarigt för deras agerande och vidare att anses som part till den väpnade konflikten. Ett fall där motsvarande ansvar utretts var USA:s stöd i form av vapen, instruktörer och finansiering av den anti-socialistiska milisen Contras i Nicaragua på 1980-talet. Internationella domstolen ansåg detta i sig vara ett brott mot interventionsprincipen, men USA ansågs emellertid inte ansvarigt för Contras handlingar då Washington saknade effektiv kontroll över dessa. Omfånget av det ryska ingripandet kommer alltså utgöra det ryska ansvaret i Krimkonflikten, uppenbarligen i den utsträckning denna inblandning går att bevisa.

Kjell Engelbrekt
Den femte paneldeltagaren, Kjell Engelbrekt, fokuserade på diplomatiska och stormaktspolitiska aspekter av krisen. Till en början påpekade han att informationen om de ”små gröna männen” på Krimhalvön framkom i slutet av februari 2014, under de sista dagarna då Litauen höll ordförandeskapet i FN:s säkerhetsråd. För Litauen, en före detta sovjetrepublik och grannland till Ryssland med tre miljoner invånare av vilka knappt 200 000 beskriver sig som etniska ryssar, var Ukrainafrågan viktig ur ett suveränitetsperspektiv, och lyftes omgående upp på den formella dagordningen. Den litauiska ständige representanten, ambassadör Raimonda Murmorkaite, kom därmed att inta en ledarroll i Säkerhetsrådet ifråga om att hålla Ryssland ansvarigt för sitt agerande. Hennes utlåtanden, om än diplomatiska och välavvägda i sin utformning, blev alltmer kritiska till Moskva med tiden. Inte minst de ryska ”humanitäriska konvojerna” blev föremål för hennes kritik i och med att de direkt undergrävde ukrainsk suveränitet—symboliskt såväl som faktiskt—eftersom de inte inväntade tillstånd från Kiev.

De ryska konvojerna återspeglar enligt Engelbrekt de värden som står på spel för Litauen såväl som för andra grannländer till Ryssland, och som kan sammanfattas i en ”Putindoktrin” som Moskva tycks vilja få acceptans för i omvärlden.

Denna Putindoktrin har tre grundläggande element. För det första tycks Moskva mena att det är onaturligt att etniska ryssar lever utanför den Ryska federationens gränser, varför de har rätt att begära att territorier där de utgör en betydande andel (eller till och med majoritet) ansluts till ”fäderneslandet”. För det andra tycks man mena att ett land som berörs av sådana gränsförändringar saknar rättigheter att motsätta sig krav om ”återförening”. Försök av ett grannland att hävda sin suveränitet och territoriella integritet kan således komma bemötas med vapenmakt, eller hot om våld, från Rysslands sida. Och för det tredje sätts folkrätten ur spel i dylika situationer, då den ryska politiska ledningen tycks betrakta sig själv som den enda relevanta instansen för att göra bedömningar om rättmätigheten i nämnda krav.

Dessa tre element av Putindoktrinen innebär att ett flertal länder både inom Europeiska unionen och utanför denna, men framförallt Rysslands närmaste grannar, kommer att beröras av rysk utrikespolitik i framtiden. Samtidigt uppfattar internationella organisationer som OSSE och Europarådet att Putindoktrinen undergräver den europeiska säkerhetsarkitektur som utvecklats i flera decennier och som Moskva (under sovjetepoken) faktiskt var med och byggde upp. Ryssland har fram tills helt nyligen ofta varit bland de främsta länderna att försvara existerande staters rätt till territoriell integritet och suveränitet, och därför starkt motsatt sig t.ex. Kosovos självständighetsförklaring. Som den ryske utrikesministern uttryckte det i ett tal i FN så sent som för två år sen:

[The international communist must not allow] irresponsible actions dictated by expedient interests to shatter the system of international law. The world order is threatened by arbitrary interpretation of such essential principles as non-use or threat of force, peaceful settlement of disputes, respect for sovereignty and territorial integrity of States and non-interference in their domestic affairs. (Sergej Lavrov i FN:s generalförsamling, september 2012)

EU och USA har sökt motverka de ryska framstötarna under våren 2014 med ekonomiska instrument, medan militära medel, inklusive direkt militärt stöd till Ukraina, har undvikits. Sanktionerna har varit relativt välkoordinerade och har skärpts i flera omgångar. I dagsläget innefattar dessa bl.a. reseförbud och ”frysning” av banktillgångar riktade mot individer i Putinkretsen samt ett antal företag nära knutna till denna. Berörda företag är framförallt gas-, energi-, försvarsindustri-, bank- och finansföretag. Putinkretsen har i sin tur sökt motverka sanktionerna på olika sätt. T.ex. har den för Putinkretsen centrala Bank Rossiya tilldelats nya uppgifter av statliga ryska myndigheter, och som innebär att man kommer att sköta cirka två procent av alla elabonnemang i Ryssland och därmed kunna dra nytta av omsättningen av enorma penningflöden. På så sätt hoppas Putinkretsen kunna isolera sig från effekterna av sanktionerna.

Frågestunden
De fem paneldeltagarnars anföranden åtföljdes av publikens frågor, vilka framförallt kretsade kring sanktionerna mot Ryssland, FN:s roll och eftergifter på ryska och västerländska sidan.

Varför är premiärminister Medvedev inte föremål för sanktioner från EU?
Vendil Pallin: Det är viktigt att lägga märka till att Putin inte heller är på sanktionslistan. Den högsta politiska ledningen kan inte gärna bli föremål för sanktioner om förhandlingarna ska kunna fortsätta. I annat fall blir det problematiskt då sanktionerna väl ska lyftas. Sanktionerna är nu istället riktade för att slå hårt mot ekonomin. Till exempel kan ryska lån för tillfället endast återfinansieras i Hongkong, vilket gör att ryska banker kommer tvingas minska utlåningen.

Kommer sanktionerna att lyftas när situationen stabiliseras?
Paneldeltagarna var överens om att en nedtrappning av sanktionerna varken är aktuell, önskvärd eller sannolik. Sådana handlingar skulle skicka fel signaler till den ryska ledningen. Engdahl påpekade också att till exempel Turkiets ockupation av norra Cypern fortfarande anses olaglig och att detsamma kan komma att gälla Krimhalvön det vill säga att Moskva och statssamfundet i gemen står på olika sidor i en långsiktig folkrättsdispyt.

Hur troligt är det att Tyskland skulle gå med på hårdare sanktioner mot Ryssland?
Engelbrekt: Tyskland har genomgått en utrikespolitisk metamorfos i samband med Ukrainakrisen och förvandlat sin inställning från försiktigt diplomati till alltmer framträdande och bitvis obönhörlig kritik av Ryssland, till exempel via förbundspresident Joachim Gauck. Även om Tyskland fortfarande försöker vara konstruktiv när de anser att det finns utrymme för detta, håller man som bäst på att på ett genomgripande sätt se över relationen till Ryssland.

Vad är FN:s roll i konflikten och i dess eventuella utveckling? I och med att FN:s säkerhetsråd är paralyserat i Ukrainakrisen på grund av den ryska vetorätten, kan generalförsamlingen istället agera för att lösa krisen?
Engdahl: Nej, generalförsamlingen har ingen dylik makt, utan kan enbart kritisera de ryska handlingarna och visa sitt moraliska stöd till Ukraina. Generalförsamlingens resolutioner har till skillnad från de som Säkerhetsrådet utformar inte folkrättslig bindande kraft, utan endast politiskt och moralisk legitimitet.
Engelbrekt: Även om Ryssland kan blockera säkerhetsrådet är Ukrainafrågan nu integrerad i de ärenden som hålls levande, och kommer därför att fortsätta behandlas både i Säkerhetsrådet och i Generalförsamlingen. Och eftersom frågan inte kommer att avföras från dagordningen innan konflikten nått en lösning, tvingas Ryssland värja sig och kan på så sätt utsättas för press.

Vilken är USA:s roll i konflikten?
Nygren: Svaret beror på vilken del av konflikten som menas. Överlag existerar knappast några långsiktiga amerikanska planer gällande Ukraina.
Elving: I första hand kommer USA öka sin truppnärvaro i Baltikum, men i längden är det svårt att säga.
Vendil Pallin: Nato kommer troligen bli aktivare än vad alliansen varit sedan 1989.
Engelbrekt: Ukraina till trots kommer USA fortsätta vara upptaget på andra håll i världen och kommer därför uppmuntra Europa att engagera sig mer i sitt eget försvar.

Hamnar små ”buffertstater” i kläm i konflikten?
Vendil Pallin: Ryssland har sina egna påtryckningsmedel och småstater i dess närhet kommer antagligen hamna i kläm.
Engelbrekt: Östersjöländerna vill undvika att bli ovänner med både Tyskland och Ryssland och kommer därför knappast att utmana någon av stormaktern, vilket var uppenbart när de båda kom överens om att bygga en gaspipeline (Nordstream) tvärs igenom Östersjön trots motstånd från flertalet övriga länder.

Vilket är separatisternas mål? Kan någon av de andra parterna acceptera en ”frusen konflikt”?
Vendil Pallin: Den ukrainska regeringen hade kommit med ett förslag om självstyre för östra Ukraina redan innan krisen, så detta är knappast en målsättning som separatisterna strävar efter. Dessutom byttes separatistledningen ut av Ryssland efter nedskjutningen av Malaysia Airlines Flight 17 den 17 juli, och det är nu svårt att se ett politiskt mål som skulle vara självständigt från de som Ryssland eftersträvar.
Nygren: Separatisterna är inte heller någon enhetlig grupp även om Ryssland får det att verka som att det ligger till så.
Elving: Ingendera sidan i Ukraina vill nog egentligen ha en frusen konflikt. Den ukrainska regeringen vill slutföra sitt ”antiterrorist”-uppdrag, medan separatisterna möjligen skulle kunna klänga sig kvar vid en frusen konflikt om ingen attraktivare lösning erbjuds.
Vendil Pallin: Samtidigt vill Ryssland dock gärna ha en frusen konflikt, och det är Ryssland som egentligen bestämmer – inte separatisterna.
Elving: Enligt min mening är det desto bättre för Ryssland ju längre konflikten puttrar och pågår; åtminstone så länge kommer Ukraina inte att kunna bli medlem i Nato, som ju kräver att minoritets- och gränstvister redan lösts!

Vilka eftergifter kan Ryssland göra och fortfarande vara nöjd?
Nygren: Putin kommer inte släppa taget om Krim, men däremot kan han använda dess status som en spelbricka i förhandlingarna. Ukraina kommer aldrig kunna medge annexeringen, men för oss andra är det förmodligen bättre att acceptera det som ett faktum.

Har Ryssland en verklig anledning att känna sig hotad av Ukrainas närmande till väst?
Engelbrekt: För Ryssland handlar nog Ukrainakrisen inte om det, utan i första hand om Putins behov av inrikespolitiskt stöd. De ledande västländerna gick i verkligheten med på att skjuta upp ett eventuellt ukrainskt Natomedlemskap på obestämbar framtid redan vid Bukaresttoppmötet 2008. Krisen uppstod inte heller på grund av att ukrainare skulle önska alliera sig med EU mot Ryssland. Däremot orsakades krisen dels av att förväntningar om ett associationsavtal med EU restes av samtliga ukrainska politisker, inklusive förre presidenten Janukovitj själv, för att sedan plötsligt överges till förmån för ett långtgående bilateral handelsavtal med Ryssland. Ur frustrationen över detta agerande föddes Majdan-rörelsen hösten 2013.

Har OSSE:s närvaro haft någon effektiv inverkan på krisen?
Engelbrekt: Politiskt upplevs OSSE som relativt neutral, vilket kan vara användbart om det finns behov av förhandlingar och observatörer.
Vendil Pallin: Samtidigt var det inte OSSE som förhandlade fram vapenvilan. OSSE:s agerande har inte varit imponerande, och för att garantera säkerhet och stabilitet i Ukraina behöver Kiev ytterst stöd av Nato eller Ryssland.

Skulle EU-trupper kunna användas som fredsbevarare i Ukraina?
Engdahl: Folkrättsligt sett vore det möjligt om den ukrainska regeringen skulle be om sådan hjälp, även utan ett mandat från Säkerhetsrådet. Trupperna skulle dock kunna stanna endast så länger som Ukraina skulle önska det.
Nygren: Politiskt skulle det vara en dålig idé; det är bäst att hålla EU, OSSE och Ryssland åtskiljda.
Elving: Efter de omfattande insatserna i Irak och Afghanistan skulle det knappast kunna ske av politiska skäl inom västländerna.

 

Noter