I fredags blev de intresserade mer initierade när Folk och Försvar ordnade ett välbesökt seminarium om Försvarsmaktens kompletterande underlag. De bägge huvudparterna, Försvarsdepartementet och Försvarsmakten, var representerade av departementsrådet Michael Moore respektive vikarierande ÖB generallöjtnant Jan Salestrand.
Glädjande blev de skiljelinjer som finns i uppfattningar tydligare, samtidigt som de bägge uppträdde respektfullt mot varandra. General Salestrand presenterade på ett bra sätt Försvarsmaktens inlämnade underlag. Hans budskap sammanfattar jag som: FM kommer att sakna resurser för att verkställa den beslutade organisationen, verkligheten ser inte ut som den karta som ritades 2008-2009 och den insatsorganisation som då beslutades var rimlig med hänsyn till de omvärldsbedömningar som gjordes då.
I stort anser jag att vikarierande ÖB lyckades bevisa den första punkten med undantag för en viss svikt när det gäller personalkostnaderna som jag skrev om här. När det gäller att verkligheten har ändrat sig i förhållande till kartan, så är det otvivelaktigt fallet. Men när den tiden begav sig, så var vi flera som varnade för underfinansieringen dvs. att en felaktig karta lämnades in till statsmakterna.
I mitt inträdesanförande från november 2008 sa jag med erfarenhet av arbetet med Försvarsmaktens utvecklingsplan (FMUP) 2010-2019, som sedan fastställdes i februari 2009, bland annat:
”Jag vet inte hur saker och ting redovisas för Försvarsministern, men jag uppskattar att vi ligger mellan 4-5 miljarder kronor kort per år i anslag för den operativa förmågan i förhållande till uttryckt ambition.”
Här kan man likna den gamla Försvarsmaktsledningen som lämnade in 30-januariunderlaget 2009 vid en totalentreprenör med fast pris. Skillnaden är att den här inköpschefen, regeringen, går det inte vältra kostnaderna på när det gäller en mindre bra räknad offert. På den positiva sidan måste vi däremot räkna in att det senaste året har blivit ett mer realistiskt språk från Högkvarteret. Detta beror på två aktiviteter. Dels ÖB:s beslut att ta fram en strategisk inriktning för Försvarsmakten, dels regeringens pådrivande när det gäller försvarsplaneringen som ger klara svar efterhand den fortskrider.
Därför är det min slutsats att Försvarsmakten inte kommer få full kompensation för bristerna. Min bedömning är att lönekostnaderna inte kommer att kompenseras alls, men att möjligen en del av bristerna i materielanslaget kan kompenseras. Statsminister Fredrik Reinfeldt ska igår ha uttalat till SVT att det kan bli justeringar i höst, vilket kan beskrivas som en liten delseger för ÖB Sverker Göranson och försvarsminister Karin Enström – som i så fall åstadkommer ett litet, litet trendbrott.
Men regeringens utmaningar är större än så. För det första ska Försvarsberedningen lämna in en trovärdig omvärldsanalys, och sen ska denna följas av en försvarspolitisk rapport som ska vara konsistent med denna analys. General Salestrand var i fredags tydlig med att myndighetens bedömning är att framtiden inte är präglad av större säkerhet än vad som förutspåddes 2007 – 2008. En försiktig linje som det kommer bli svårt för beredningen att komma runt. Mycket talar istället för att osäkerheterna kring blivit större och att den militära förmågan i Ryssland kommer att vara väsentligt större än idag.
Nästa fråga är den urgröpning av försvaret ekonomi som sker när Försvarsmakten inte kompenseras för prisökningar på försvarsmateriel som ju väsentligt skiljer sig från konsumtionsprisindex. Peter Nordlund vid FOI jämförde vid seminariet detta fenomen med andra så kallade tävlingsvaror som fotbollsspelare och formel 1-bilar. Eftersom Sverige är ett högteknologiskt land är det nästan omöjligt att skapa en krigsmakt som inte reflekterar detta, vi kan inte operera utanför vår egen kultur. Det finns också försvarsindustriella drivkrafter för en utformning av stridskrafterna med högt teknikinnehållet. Statsmakterna måste därför ta konsekvenserna av sitt val och kompensera Försvarsmakten för detta. Annars kommer organisationen halveras var 20:e år och försvaret i princip försvinna före kärnkraften på grund av sin halveringstid.
Problemet har hittills varit i debatten att regeringen valt en linje, där det inte funnits några problem. All kritik har avfärdats med klämkäcka paroller och det har inneburit att regeringen själv över tid har underminerat sin egen trovärdighet. Bilden är nu satt att den inte bryr sig om landets försvar, och i förlängningen befolkningens säkerhet. Det är naturligtvis inte sant, men likväl sitter bilden där bland försvarsintresserade. De medborgare som inte är så intresserade har också så sakteliga fått upp ögonen för sakernas tillstånd. Vad värre är så är den utländska diplomatrapporteringen på högvarv, och det är med all säkerhet krassa slutsatser om tillståndet i debatten och i de väpnade styrkorna.
Detta är den tredje faktorn för den politiska nivån att bemästra, och då inkluderar jag även oppositionen. Hur ska den svenska försvarsförmågan se ut för att vara trovärdig i omvärldens ögon? Hur talar vi om vårt försvar? Vad signalerar vi?
En del av den debatt som varit har haft inslag av övertoner och defaitism som minskar respekten för varandra och vår försvarsvilja. Vi måste till exempel utgå från att försvarsministern, som vigde ett drygt decennium av sitt liv till att vara officer, bryr sig om vårt försvar. Vi har utomordentliga förmågor som vårt ledarskap på lägre nivåer, undervattensstrid med våra ubåtar och förmåga till luftstrid genom Gripensystemet. Så twittrade till exempel Aviationweeks byråchef i London häromdagen att Gripen under Red Flag hade en ratio på 4:1 mot USAF:s anfallande plan. Det är inte bekräftat, utan en illustration av att bilden av vår förmåga är viktig.
Den situation vi inte får hamna i, är den där vi inte manifesterar en hög försvarvilja och försvarsförmåga för omvärlden. En låg försvarsförmåga undergräver i sig själv den egna viljan som i en ond cirkel och kan få omvärldens beslutsfattare, hypotetiskt under en ledningsövning eller i verkligheten, att säga i ett sammanträdesrum:
”I know that the situation is negative for our interests, but why would I put our troops in harms way for a country, which has not shown what it believes worth fighting for, and even less prepared for it? We have to deal with diplomatic means as long as possible in order not to escalate the conflict. No heightend readiness until we established contact with the aggressor, and have a clearer picture what is going on!”
Den första juni vet vi mer var vi står. Då ska Försvarsberedningens omvärldsanalys vara klar. Jag kommer att kommentera den, både här och i Officerstidningen. Omvärldens rapporter kommer vi dock inte att få läsa. Ansvaret vilar tungt på statsministerns axlar.
” Vi måste till exempel utgå från att försvarsministern, som vigde ett drygt decennium av sitt liv till att vara officer, bryr sig om vårt försvar. ”
Det måste vi inte alls! Verkligheten talar sitt tydliga språk, och visst bryr sig nog vår försvarsminister – men knappast om försvarsmakten och vår försvarsförmåga. Hon beter sig som en statist i en välregisserad föreställning, säger regissören ”hoppa” frågar statisten ”Hur högt?”.
Grodorna och halvsanningarna som hoppat ur vår försvarsministers mun är direkt pinsamma, och med tanke på hennes bakgrund går de inte att förlåta.
Som sagt – nog bryr sig statisten, men inte om pjäsen utan om den utlovade huvudrollen i en kommande föreställning….
Övertoner och defaitism. Vad är en överton i försvarsdebatten? Är det kolporterandet av allt-är-väl-budskap, medan Försvarsmaktens personal förvånat tar del av dessa verklighetsbeskrivningar. År efter år.
Vem känner igen sig i rapporterna från politikernas förbandsbesök. Övertoner?
Den defaitism du nämner är nog bra ”trötthet” och känslor av hopplöshet inför en framtid som kommer längre och längre bort, medan Försvarsmakten tvingas ”välja bort” förmåga efter förmåga och att öva väpnad strid på allt lägre förbandsnivåer och – om utvecklingen extrapoleras – snart är nere på stridsparsnivå.
Som övertoner kan jag räkna när man går till angrepp på person. Dock inte när beslut, uttalanden och synpunkter ifrågasätts och motargumenteras. Nog togs vi med överraskning lite till mans när den moderata försvarspolitiken började att klarna efter att de nya moderaterna tillträtt i departementet. Bitterhet är ett ord som kommer till mig. Som en dolkstöt i ryggen.
@Sumatra. Som övertoner räknar jag personangrepp eller svepande formuleringar som explicit eller antydningsvis kallar våra företrädare för landförrädare, ansvarslösa etc. Defaitistiska tongångar är sådana som jämför med Glistrups telefon, att allt är hopplöst, att vi bara håller ut någon dag osv.
Jag förstår att det blir upprörda känslor när den enskilde upplever att den egna verksamheten torgförs som helt friktionsfri och fantastisk, men jag menar att känsloutbrotten skadar mer än vad det för saken framåt.
Jag delar din uppfattning. Vad jag menade var att jag förstår att det råder en viss bitterhet över utvecklingen i de glesnande leden.
Check! Och jag kan också förstå att den finns där.
Bra inlägg. Det är dock svårt att skriva om dessa saker utan att verka uppgiven, då slutsatsen lätt blir att det är en avgrund mellan var vi är och var vi borde vara.
Vill man bryta den apati som säkerhetspolitiken omges av, så måste man tala klarspråk, oavsett vart detta leder. Det måste bli ett nytt nationellt konsensus kring försvarsfrågan, det är ett område som är för viktigt för att påverkas av partipolitiskt taktiserande.
Bristen på samsyn är en rot till många av problemen. Jag skulle bli närmast chockerad om försvarsberedningen är något annat än djupt splittrad i sina slutsatser, med tanke på partiernas uttalade åsikter och vad för sorts människor den består av.
Ledande företrädare för Moderaterna, Vänstern och Miljöpartiet har redan gått ut och sagt att de varken ser några risker eller några anledningar som motiverar en grundlig omvärdering av Svensk säkerhetspolitik. Miljöpartiet förespråkar i sitt partiprogram pacifism och unilateral nedrustning.
Centerns försvarspolitiker visar probleminsikt, men det blir förvirrat när dess partiledare samtidigt är negativ till ökade försvarsanslag.
Socialdemokraterna har börjat visa sig bättre, men var de står i praktiken är det ingen som vet, trots vissa uppmuntrande ljud därifrån. Den dogmatiska inställningen till alliansfrihet är fortsatt ett problem. Sverigedemokraterna är för ett starkare försvar, men i min mening på helt fel sätt och av fel anledningar. Dessutom vill ingen vara på samma sida som SD i debatten, vilket skapar problem. FP har den på pappret bästa politiken, men detaljerna är mycket vaga och lösningarna tveksamma. KD verkar även de realistiska men är ju också det parti som är närmast att åka ur riksdagen!
Tittar man på enskilda sakfrågor är det lika rörigt. NATO: Inget konsensus. Värnplikt eller yrkesförsvar: Inget konsensus. Breda majoriteter återfinns förstås för fortsatt stöd till försvarsindustrin.
Sverige har inte råd med alla dessa olika åsikter, var av de flesta grundas på allt annat än sakkunskap eller några säkerhetspolitiska kalkyler.
Det stora positiva med de senaste månadernas debatt är att det markerar starten för att komma fram till en ny gemensam färdplan. Men detta är en process som kommer ta lång tid.
Vad vikarierande ÖB generallöjtnant Jan Salestrand presenterade var känt och väntat och säkert i linje med inlämnat underlag. Det man som läsare av inlägget undrar över är vad departementsrådet Michael Moore framförde, som gjorde att de skiljelinjer som finns i uppfattningar blev tydligare.
Utgångspunkt för varje plan måste vara en realistisk beskrivning av verkligheten. Här brister såväl politiker som försvarsdebattörer vi har alla en tendens till önsketänkande alternativt uppgivenhet.
Några utgångspunkter måste vi vara överens om, exempelvis att:
– en diskussion om medlemskap i NATO är omöjlig i dagens politiska situation. Först om ex. Finland på allvar börjar diskutera medlemskap kan NATO frågan aktiveras med anspråk på att bli sakligt behandlad med chans på positiv respons i valmanskåren.
– en återgång till värnplikt är såväl ekonomiskt som politiskt omöjligt i dagsläget.
Däremot är en successiv övergång till ett ”hybridförsvar” möjlig med professionella soldater, frivilliga enligt dagens modell förstärkt med en rekryteringsbas i exempelvis tremånaders samhällsplikt för alla. De som inte gör tjänst i ”vård, skola, omsorg” kan välja militär rekrytskola. En sådan tjänsteplikt kan aktiveras, inte av försvarsskäl, men som ett led i avhjälpande av ungdomsarbetslöshet.
– en realistisk omvärldsanalys. I en värld där Rysslands premiärminister menar att amerikanska 6 flottan skulle angripa Cypern om amerikaner hotades av den engångsskatt som kan drabba ryssar med tillgångar där och B 52 flyger fiktiva anfall från Okinawa mot Korea, vet vi bara en sak. Vi vet ingenting om framtiden, men måste ändå förhålla oss till den, realistiskt och sakligt.
– våra politiker bör förstå att i en primitiv värld, som vår trots allt är, så mäts ett land inte bara från sina intentioner utan också från sin förmåga. Relativt sett ”fattiga” länder som Frankrike och UK har svårt att ta till sig att ett så rikt land som Sverige verkar helt ointresserat av sitt eget skydd. Om inte vi tar Sverige på allvar vem skall då göra det.
Folkförankringen tror jag är för många av oss en del av vårt demokratibegrepp. Indelningsverket från Gustav Wasa reviderat under Stormaktstiden hade den liksom värnplikten.
Nu när massarméernas tid är över är det kanske dags för någon form av regionvisa ”bastioner” där anställda och frivilliga svarar för det militära försvaret?
@Tengblad
Det du skriver om NATO och om Värnplikt framstår endast som ouppnåeliga utifrån en idé att ett ”modifierat status quo” är den enda vägen framåt.
Jag ska inte säga att du har fel, det är mycket möjligt att dessa saker är för kontroversiella för många av våra politiker. Men samtidigt vore något sådant helt otillräckligt. Dagens läge är inte hållbart. Om vi nöjer oss med att stanna inom den lilla mentala fyrkant vi på eget bevåg ritat upp kommer vi *inte* kunna möta morgondagens risker.
Jag vägrar att erkänna att dessa saker inte bör diskuteras, då detta om något vore att ge upp.
Som en service till de som likt mig själv behövde uppdatera mig om Indelningsverket bifogas min PM:
(Det yngre) Indelningsverket
I slutet av 1600-talet omorganiserade Karl XI den svenska krigsmakten. Grunderna byggdes på det äldre indelningsverket, påbörjat av Gustav Vasa och reformerat av Gustav II Adolf. 1682 infördes enhetliga regler för hela riket. På så sätt visste kungen hur många soldater, båtsmän och officerare som fanns, att de var vältränade och snabbt kunde mobiliseras. En pådrivande orsak till att indelningsverket omorganiserades var det dåliga skick krigsmakten befann sig under krigen mot Danmark åren 1675-1679.
Kontrakt skrevs landskapsvis eller länsvis. Allmogen åtog sig att sätta upp och försörja ett regemente på 1 200 man både i krig och fred. Detta system var inte nytt, Redan 1621 skrev allmogen i Dalarna avtal om att hålla 1 400 knektar mot befrielse från utskrivning. Liknande avtal slöts med Jämtland och Härjedalen 1646 och Västerbotten 1649.
Gårdarna i roten ställde upp en knekt med personlig utrustning, torp och odlingsmark. Avlöningssystemet var uppbyggt på naturahushållningens princip. Som motprestation fick de befrielse från utskrivning.
Förutom de indelta soldaterna och ryttarna fanns också värvade gardesregementen. Flottan hade värvat manskap i örlogsstäderna, bl.a. vid den nya marinbasen i Blekinge som blev svenskt 1645: Karlskrona.
Gästrikland och Hälsingland anslöt sig efter riksdagens beslut varefter följde Mälarlandskapen. Östergötland ansluter sig 1684 och förbinder sig för två regementen, rytteri och infanteri. I södra delarna av riket går det, med Dackefejden i minnet, trögt och man vägrar först att skriva under. Inför hot om fortsatta utskrivningar skriver Småland, Västergötland och Bohuslän på 1685.
1901 ersattes indelningsverket av den allmänna värnplikten ett obligatorium för män.
Sammanfattningsvis ledde indelningsverket till att armén och flottan från 1680-talet var övad, bemannad och beredd. Folkförankringen var betydande då de indelta soldaterna, sjömännen och officerarna när de inte var ute i krig och örlog levde enligt naturahushållningens principer bland en i huvudsak jordbrukande allmoge och fiskarbefolkning.
Tacksam för ev. tillrättalägganden