av Nils Daag

”Spanarna” heter ett trevligt radioprogram.  Några kulturpersonligheter ges tillfälle att spekulera om diverse trender. Mest på skämt, men lite på allvar. De flesta av oss är på jakt efter att förstå hur framtiden kan te sig. Somliga har det som ”yrke”. Gemensamt är att vi alla hamnar mer eller mindre fel. Vi missar trendbrotten. Vi underskattar styrkan i svängningarna, men framförallt tittar vi i fel riktning. En metod för lekmannen att hantera detta är att lyssna på bedömare och opinionsbildare som haft mindre fel än andra.

Om man t ex bekymrar sig om Europas framtid bör man läsa Rolf Gustavssons kolumner i SvD. Hans tes är att den dynamiska process, där ekonomisk konvergens skulle följas av politisk sådan nu gått i baklås. Det handlar om divergens snarare än konvergens. Och då syftar han inte bara på Brexit. Divergensen blir alltmer uppenbar också mellan de ledande kärnländerna Tyskland och Frankrike. Därtill kommer den normativa erosionen i Centraleuropa, men också i Italien och den tyska delstaten Bayern. Gustavsson myntar begreppet ”Orbaniseringen”, ett åsidosättande av de demokratiska och rättsstatliga principer som bl a kodifierats i de s k Köpenhamnskriterierna.

För den som söker en verkligt dystopisk prognos om Europas framtid rekommenderas Ivan Krastevs bok ”After Europe”. ”The disintegration train has left Brussels’s station… it will doom the continent to disarray and global irrelevance” summerar Krastev. Skillnaden i synen på Europa går inte så mycket mellan höger och vänster, Öst-Väst, Nord-Syd eller stora och små stater. Det handlar mer om vilka som själva upplevt konsekvenserna av desintegration (t ex Sovjetblocket) och de som bara läst om den, summerar han.

Avgörande händelser är sällan resultatet av beslut av ledande politiker. Istället handlar det, som exempelvis vid Berlinmurens fall, om en kedja av till synes små beslut. Eller för att citera Harold Macmillan ”events, my dear boy, events”. Ett aktuellt exempel är flyktingkrisen, där den breda allmänheten revolterade mot den politiska elitens liberala inställning. Därifrån var inte steget långt till en växande skepsis mot globaliseringen som sådan. Inte minst bland de arbetare som utgjort socialdemokratins kärntrupp och som nu ser jobben försvinna. Tidigare menade man i Europa att spridandet av demokrati utgjorde själva grunden för en säker, stabil och blomstrande värld. Globaliseringen skulle öppna upp gränserna, inte bara för varor och kapital utan också för demokratin. Allt färre tror numera på detta, konstaterar Krastev.

Dramatiska förändringar sker snabbt. Den brittiska historikern Garton Ash konstaterar att om han frusits ner 2005, hade det varit som en lycklig europé. Om han sedan hade tinats upp 2017, skulle han ha dött igen av chocken. Det är ett helt annat Europa. ”Imperiers” fall sker ofta plötsligt och är sällan resultatet av medvetna politiska beslut på högsta nivå. Ett bra exempel är Sovjetunionens upplösning 1992. Det handlade om veckor. Det brittiska imperiets nadir följde på en gammaldags kolonial straffexpedition i Suez.

Kommissionen publicerade förra året en rapport ”Europe is back”. Få torde dela den bedömningen idag. Uppgörelsen om Brexit i november kan i bästa fall bli början på en reträtt under ordnade former. Men drömmen om en ”Ever closer union” bleknar raskt. Vi riskerar att stå inför en ny brutal verklighet. Europa blir sin egen värsta fiende. Den interna upplösningen undergräver i rask takt Europas ställning globalt.

Inför detta dystra scenario, där desintegration framstår som mer sannolik än integration, vore det lätt att gripas av förtvivlan och förlamning. Våra politiker har både under valkampanjen och därefter valt att förbigå säkerhetspolitiken med största möjliga tystnad. Men när väl en ny regering tillträtt, bör man snarast förstärka resurserna på det säkerhetspolitiska området. Det handlar både om analys av utvecklingen (se blogg juli 2018) och materiella resurser. Vilka möjligheter finns, trots allt, att lämna ett aktivt, om än begränsat, bidrag till europeisk, och därmed svensk, säkerhet?

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA