Av Redaktören

Peter Hammarberg och Chris Anderson har i välformulerat inlägg och kommentar undrat om vi verkligen skall vara så aktivistiska eller offensiva som jag och Karlis Neretnieks beskrev i vår artikel.

Generalen Neretnieks och jag har utgått från den solidaritetsförklaring som Sveriges Riksdag antagit. Vi har inte ifrågasatt förklaringens målsättningar, och inte heller huruvida det är klokt eller farligt att försöka uppfylla dessa målsättningar. Vi har bara försökt att förhålla oss till de politiska målen och huruvida de militära medlen är i balans med dessa, och vårt svar är: Nej, inte i de lägen då förklaringen spelar störst roll dvs. ”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land.” och ”Sverige bör ha förmågan att kunna ge och ta emot militärt stöd”. (Mina kursiveringar)
Det är därför vi belyser en förstärkning av det baltiska ländernas försvar. Vi kanske skulle varit lite tydligare med att vi inte genomför detta ensamma, utan tillsammans med andra , som är det bärande motivet i riksdagsbeslutet från juni 2009.

Krigsvetenskapsakademin har hörsammat vårt förslag och kommer arrangera sitt Höstsymposium i oktober om Nationell Strategi i närområdet, och jag tror att allmänheten kommer att bli inbjuden.

Mer av samma författare