Oväntat stort folkintresse för landets beredskap

Av Douglas Brommesson och Rikard Bengtsson ^[1]

Svenska säkerhetspolitiska beslutsfattare och debattörer har nyligen varit samlade i Sälen för Folk och Försvars rikskonferens, där återigen frågan om ett återuppbyggt civilt försvar diskuterats. Sedan 2015 har myndigheter tillsammans med regioner och kommuner återupptagit planeringen för ett civilt försvar under höjd beredskap och ytterst krig. Näringsliv och civilsamhällesorganisationer har också alltmer kommit att beröras av planeringen för det civila försvaret.

Det är lätt att instämma med försvarspolitikerna om behovet av ett återuppbyggt civilt försvar. Det civila försvar som fanns under kalla kriget har sedan länge slutat att existera i någon reell mening, samtidigt som vi ser ett ökande behov av civil beredskap för att kunna skydda civilsamhället, säkerställa viktiga samhällsfunktioner och understödja det militära försvaret i händelse av kris eller krig.

Trots det är det inte bara att ropa på ett återuppbyggt civilt försvar. De samhälleliga förutsättningarna för civilt försvar har förändrats i grunden. Idag har vi en offentlig förvaltning som i stor utsträckning präglas av en nätverksstyrning där beslutslinjerna inte sällan är oklara, centrala myndighetsfunktioner är privatiserade eller utkontrakterade, vi har ett allt tätare internationellt samarbete, och näringslivet har i allt mindre utsträckning sin bas i Sverige.

Även på medborgarnivå är förutsättningarna i grunden annorlunda. De senaste decenniernas samhälleliga individualisering och medialisering har i kombination med avskaffandet av den allmänna värnplikten och ett gynnsamt säkerhetspolitiskt läge skjutit frågor om försvarsvilja och medborgaransvar i bakgrunden. Olyckligtvis står dessa frågor inte heller i centrum för dagens säkerhetspolitiska debatt.

För att möta den förmodat lägre medvetenheten om ett lämpligt agerande i kris- eller krigssituationer beslutade regeringen att ge Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) i uppdrag att under 2018 återuppta traditionen från kalla kriget med information till samtliga hushåll om hur medborgare bör agera om det värsta skulle hända. MSB:s informationsbroschyr fick titeln Om krisen eller kriget kommer och skickades ut till alla svenska hushåll under maj 2018. Här fick vi alla veta vilka hoten är, hur vi ska agera i kris eller krig och vilken beredskap som det offentliga har. Lyckades då regeringen och MSB med sin ambition att nå ut till medborgarna? Vilken effekt hade informationen på medborgarnas attityder?

För att svara på de här frågorna genomförde vi en studie baserad på två likalydande enkäter till ett urval av medborgare strax före och strax efter broschyren skickades ut. 1549 personer besvarade båda enkäterna vilket innebar en svarsfrekvens på 56 %. Rörande frågan om huruvida informationen nådde ut till medborgarna kan vi först konstatera att vi hade anledning att anta att det skulle vara svårt att nå ut med ett sammanhållet budskap i pappersformat i en tid av individualiserad och digital mediekonsumtion. Detta antagande skulle emellertid komma på skam. 65 % av de svarande i vår enkät hade läst broschyren och nästan 70 % hade tagit del av nyhetsrapporteringen om den. Överraskande nog visade det sig att den åldersgrupp som i störst utsträckning hade tagit del av broschyren var de yngsta (18-29 år), här hade 76 % tagit del av broschyren, vilket kan jämföras med 58 % bland medborgare i övre medelåldern (50-59 år). Måhända var ämnet särskilt intressant för den åldersgrupp som inte upplevt kalla kriget och kanske gjorde pappersformatet informationen mer exklusiv i tider av massmail och ständiga digitala notiser.

Sett till förändringar i medborgarnas attityder är resultaten däremot något mer modesta. Förtroendet för olika myndigheters beredskap inom civilt försvar låg på en medelnivå både före och efter att medborgarna tagit del av informationen. Däremot ökade det ansvar medborgarna tillskrev olika aktörer för att upprätthålla beredskap för civilt försvar: från ett ganska litet ansvar till ett ganska stort ansvar efter att de tagit del av broschyren. Denna förändring inbegrep intressant nog också det ansvar medborgarna tillmätte sig själva.

Innan broschyren skickades ut luftades en oro i debatten om att utskicket skulle leda till en allmän oro för krig givet att regeringen nu kände ett behov att informera om hur vi som medborgare ska agera i krig. Någon sådan effekt infann sig inte – såväl före som efter att medborgarna tagit del av informationen hade de liten oro för krig. Oron ökade inte heller för andra hotbilder. Däremot bedömde medborgarna att risken för demokratidestabiliserande åtgärder och långa elavbrott var större efter att de tagit del av broschyren.

Sammantaget visar våra resultat på att ja, det går att nå ut med samlad myndighetsinformation; förtroendet för det offentligas beredskap befinner sig på en mellannivå; medborgarna upplever efter att ha tagit del av informationen att alla aktörer, inklusive de själva, har ett ganska stort ansvar att upprätthålla en civil beredskap; trots att oron och riskbedömningen för de flesta hot befinner sig på en tämligen låg nivå.

Förutsättningarna för ett civilt försvar är inte desamma som under kalla kriget. Likväl visar vår undersökning att bland medborgarna finns det ett måhända överraskande stort intresse och en ansvarskänsla som pekar i en riktning mot goda förutsättningar för att upprätthålla och stärka försvarsviljan.

Douglas Brommesson och Rikard Bengtsson är båda docenter i statsvetenskap vid Lunds universitet.