Som jag framhöll i föregående inlägg så är det viktigt att exempelvis en stridsvagnsplutonen är bra designad för sin kontext. Men det är viktigare att kompaniet blir bra för sin kontext. Ännu viktigare är att bataljonen som kompaniet ingår i är bra i sin kontext. Viktigast är att brigadsystemet, där de understödjande funktionerna kommer in på allvar och systemet av system knyts ihop, är bra i sin dimensionerande kontext. Det kan innebära att exempelvis stridsvagnskompanierna inte är perfekta (som i pansarbataljon 63 där det saknades ledningsvagnar eller i mekaniserad bataljon 90 som bara hade tre stridsvagnsplutoner) eller att bataljonerna har brister (som pansarbataljon 2004 som bara hade en spaningspluton), men om de understödjande funktionerna inte fungerar kommer brigadsystemet inte heller att fungera. Brigaderna är mer än stridsvagnar och stridsfordon. De är den fysiska tillämpningen av teorierna om verbundenen Waffen (Förbundna truppslag) eller combined arms (kombinerade vapen)[1]. För att brigaden ska fungera måste de understödjande funktionerna också fungera. Att manöverbataljonerna är bra kompenserar inte nödvändigtvis att funktionsförbanden är för dåliga i aktuell kontext, utan leder enligt resonemanget till att en kedja inte är starkare än sin svagaste länk. Således till otillräckliga brigader med begränsningar.
Som exempel behöver artilleriet i brigaden ha räckvidd för att understödja manövern på ammunitionseffektivt avstånd utan att stå i främsta linjen. Behöver artilleriet regelmässigt skjuta på för långa avstånd kommer ammunitionen att förbrukas i snabbare takt än den kan ersättas för att uppnå avsedd verkan. Detta kommer i förlängningen sänka tempot i striden när artilleriet inte är tillgängligt utan manöverförbanden måste invänta ammunitionsuppfyllnad. Alternativet är att riskera högre förluster på grund av bristande nedhållning och nedkämpning av exempelvis pansarvärnssystemen. För att uppnå detta behöver brigadartilleriet alltså ha tillräcklig räckvidd, hög eldhastighet, stor mängd medförd ammunition, snabb förmåga att ersätta ammunition och sist men inte minst förmåga att snabbt omgruppera framåt med manöverförbanden i samma terräng som dessa. Det sistnämnda av dessa krav ställer i likhet med fallet med stridsvagnarna ovan olika lösningar mellan norr och söder. Nuvarande brigadartilleri med Archer på dumperchassi har lång räckvidd, medioker eldhastighet, relativt liten mängd medförd ammunition, medioker förmåga att ersätta ammunition och sist men inte minst dålig framkomlighet i terräng med dålig bärighet (men god framkomlighet på fast mark och skogsvägar). Archer på lastbildschassi kan vi nog tryggt utgå från har ytterligare väsentligt sämre framkomlighet, och drabbas hårdare av oplogade vägar vid vinterföre. Detta stämmer nog bättre överens med kravprofilen för divisionsartilleri som förutom att kunna understödja brigaderna också ska kunna bekämpa högvärdiga mål längre in på djupet än vad brigadartilleriet ska, och detta från grupperingsplatser som kan ligga längre bak än brigadartilleriets. Det gör att divisionsartilleriet inte borde behöva konkurrera om ett begränsat antal grupperingsplatser med god bärighet med många förband i en terräng som domineras av dålig bärighet bredvid väg och ett glest vägnät med ofta dåliga kvalité. Att använda ett utmärkt divisionsartilleri som brigadartilleri har så klart sina fördelar, men det kan också anses vara en suboptimering. Ett optimerat brigadartilleri torde vara bandgående med god framkomlighet, ha större ammunitionskapacitet men kanske med kortare räckvidd[2]. Chassierna skulle kunna vara återanvända chassin från stridsfordon 90 som skulle ge komponentgemenskap för kritiska system.
Det hävdas då att sådana inte finns tillgängliga på länge då de är intecknade för sin ursprungliga roll. Det är inte en absolut sanning utan är beroende av prioriteringar. Frågan är vad som är viktigast för brigadernas helhet? Ett brigadartilleri för flera brigader som är lämpat för sitt syfte eller att en brigad undgår att en bataljon får ett substitut för stridsfordon 90 under ett antal år. För tre brigader krävs 36 chassin (eller 54 om bataljonerna ska ha 18 pjäser istället för 12 framöver). Det skulle kunna vara färre om man låter de brigader som ska dimensioneras för strid i norr få bandgående brigadartilleri, men låter de som dimensioneras för södra Sverige ha nuvarande system (vilket innebär att man accepterar vissa begränsningar i eldhastighet och ammunitionskapacitet, men framkomligheten är inte ett bekymmer längre). En möjlighet skulle kunna vara att beställa fler CV 90 Mk III eller Mk IV för att ersätta de chassin som åtgår till ett bandgående brigadartilleri.
Ett annat exempel är brigadluftvärnet. Detta har aldrig varit direkt prioriterat i Sverige. Det påstås att den nya hotbilden motiverar en ambitionshöjning av denna förmåga. Jag anser att hotbilden motiverat en högre ambition avseende brigadluftvärn än hur denna realiserade de senaste 75 åren. Det är på tiden att brigaderna får ett luftvärn som är mer än ett punktskydd. Avseende system med längre räckvidd finns det ett antal att välja på, men de är i regel lastbilsburna och de problem med framkomlighet som Archersystemet drabbas av i norr drabbar då även brigadluftvärnet med ännu värre konsekvenser då detta i högre utsträckning behöver använda höjder för grupperingar för exempelvis sensorer. Höjder som ofta inte har vägar. Detta är åter främst ett problem i norr. Bandgående medelräckviddiga system har främst Ryssland producerat, men de är inte direkt högaktuella för anskaffning. Däremot borde medelräckviddiga system, liksom de sensorer de behöver, också kunna monteras på chassit till stridsfordon 90 på lite sikt. Att tillföra brigaden ett luftvärnskompani med moderna system är poänglöst om de inte får ut avsedd verkan på grund av brist på framkomlighet som förvårar grupperingen. Vad är viktigast? Brigadernas luftvärnsförmåga, eller att en bataljon i en brigad undgår att få ett substitut för stridsfordon 90 under några år?
För förband som ska dimensioneras för strid i ödemarksterräng med ett glest vägnät, som dessutom tenderar att bli ännu glesare ju längre österut man tittar på kartan, är det av vikt att manöverförbanden inte är vägbundna då detta begränsar dem till att slåss med tätfordonen snarare än med hela förbandet. Köerna av fordon bakom dessa blir långa och sårbara för indirekt eld, flyg och drönare. De funktionsförband som understöder manöverförbanden, minst på brigadnivå, måste också kunna lämna vägen. Annars blir de också stående och korkar igen vägarna till tidernas värsta ”Stau[3]” sedan vägen norrut mot Irak från Kuwait City 1991.
En annan gränssättande faktor är förmågan för manöverförbanden att passera vattendrag. Även mindre vattendrag, även breda diken, kan vara problematiska. Brigaderna har sin ingenjörbataljon för att passera bredare vattendrag, och bataljonerna hade i en äldre organisation egna organisatoriskt ingående brobandvagnar. Vi har även i dag brobandvagnar, men då så få köptes in att det inte räckte till alla pansar-/mekaniserade bataljoner placerades de på ingenjörbataljonen istället för där behovet av dem finns, på våra pansar- och mekaniserade bataljoner. De kan så klart avdelas till dessa, men det finns fortfarande för få av dem och de kommer inte att finnas för att täcka alla behov på rätt plats och vid rätt tid. Det går att montera en kortare version av samma krigsbro som nuvarande brobandvagn har på en version av chassit till stridsfordon 90. Denna skulle ha samma förmåga som våra gamla brobandvagnar att passera mindre vattendrag och diken. Den förmågan grundades på studier av svensk terräng och dimensionerades av det taktiska behovet att passera en viss andel av de hinder som fanns. Är den förmågan tillräckligt bra i norr och söder utgående ifrån NATO- medlemskapet? Kanske, kanske inte. Det borde ses över, för det finns en ganska enkel lösning på problemet där en redan befintlig bärare som finns på bredden, och skulle kunna finnas på ännu större bredd, utnyttjas för att lösa ut ännu en befintlig brist. Detta skulle medföra att de tyngre och längre broarna på nuvarande brobandvagn skulle kunna kvarstå som en brigadresurs och nyttjas först när deras extra förmåga behövs i stället för att fara fram och tillbaka som” skottspolar” när de olika bataljonerna ideligen stöter på ett krondike.
Ett annan avvägning gäller kvantitet och kvalitet på brigader. Teoretiskt kan kvalitet uppväga och trumfa kvantitet, och tvärtom. Tio brigader med stridsvärde 1 ger samma effekt som en med stridsvärde 10. Men det stämmer bara i ett matematiskt white-boardresonemang. De tio brigaderna kan vara på fler geografiskt avgörande platser och inringa, skära av, eller binda och nå syftet med striden genom taktiskt manövrerande vilket kan göra den hårda hammaren i form av den starkare brigaden irrelevant. Men detta stämmer bara i ett teoretiskt whyte-boardresonemang där de tio brigaderna verkligen kan utnyttja sin rörlighet över ytan och inte tvingas in i dueller på ogynnsamma villkor i kanaliserande terräng eller engageras en och en eller bara ett par åt gången. Det aktuella taktiska operationsområdet ställer krav på hur många taktiska manöverenheter som behövs för att ”täcka ytan” och förhindra fienden total rörelsefrihet samt skydda egen verksamhet, men den begränsar också hur många taktiska manöverenheter som effektivt kan verka genom att kanalisera dem. Det gör att den optimala avvägningen mellan kvantitet och kvalitet är kontextberoende och beror på:
- Det taktiska operationsområdets storlek?
- Det taktiska operationsområdets beskaffenhet avseende hur det begränsar och kanaliserar respektive tillåter olika typer av manöverförbands rörlighet och verkan över ytan?
- Hur ser fienden ut och vilka krav på kvalitet för acceptabla duellvärden ställs med hänsyn till terräng och vår respektive fiendens taktik?
- Med vilken ambition ska striden i det aktuella operationsområdet föras?
Är det taktiska operationsområdet så litet att bara en brigad ryms måste denna rimligen ha så hög kvalitet det bara går.
Om två eller fler brigader ryms behöver en avvägning göras huruvida en eller flera av dessa ska ”toppas” och de andra ”ta slacket” kvalitetsmässigt vilket gör att de får unika egenskaper och inte är utbytbara, eller om det är bättre att ha en ”mellanmjölkslösning” där ett antal eller alla är utbytbara mot varandra. Kravet på tillräcklig offensiv förmåga kan dock innebära att det inte är möjligt att ha samma nivå på alla brigader som behövs för att hantera ytorna i operationsrummet. Då måste en kategoriklyvning ske i någon form och ett ”A-lag” respektive ett ”B-lag” accepteras. Ett exempel kan vara att ett antal pansarbrigader viks för i första hand offensiva uppgifter medan ett antal infanteribrigader viks för i första hand defensiva uppgifter. Att pansarbrigaderna i många fall är ännu lämpligare än infanteribrigaderna också i defensiv strid blir i det här fallet irrelevant. Dessa ska så långt som möjligt inte bindas upp i defensiva insatser då dessa ska kunna lösas, om än inte lika bra, så tillräckligt bra, av infanteribrigaderna. Att sätta in det bästa när det tillräckligt bra duger är i detta fall att suboptimera systemet, för det innebär potentiellt att infanteribrigaden som skulle kunna lösa den defensiva uppgiften tillräckligt bra, men inte lika bra som pansarbrigaden måste lösa en offensiv uppgift som den beroende på kontext ofta inte är tillräckligt bra för. Detta kommer att innebära väsentligt större risk att uppgiften inte löses alls, och att infanteribrigaden, även om den skulle lyckas, förbrukas för lång tid framöver.
Resonemanget kan också nyttjas för att belysa vilken suboptimering det kan vara att använda sina pansarförband i terrängtyper där infanteri-, eller norrlandsförband, kan uppnå tillräcklig, och i vissa terrängtyper lika god, och faktiskt ännu bättre effekt än pansarförbanden som tvingas verka på kolonn eller rentav led i kanaliserande terräng och bara täten får verkan. Är stridsvagnar farliga i bebyggelse och tät skog? Ja, befinner du dig framför en fientlig stridsvagn längs en väg även i dessa terrängtyper är den fullständigt livsfarlig. Men stridsvagnskompaniet kommer att bestå av en fullständigt livsfarlig stridsvagn i täten, resten står på kö och väntar på sin tur, medan kompaniet i mer öppen terräng består av kanske 14 fullständigt livsfarliga stridsvagnar som dessutom samverkar snabbt och effektivt.
Infanteribrigader, och motsvarande förband, har alltså ett solklart existensberättigande i ett system där resurserna innebär att kraven på mängd av förband inte kan mötas med att alla brigader kan ha högsta kvalitet, och i terräng där den höga kvaliteten inte ger den högre effekten som avsetts.
Men kan inte en infanteribrigad ha hög kvalitet? Jo självklart. Jag har använt begreppet hög kvalitet som synonymt med pansarförband då utgångspunkten var konflikten mellan kvantitet av förband (billigare infanteriförband) och kvalitet (dyrare pansarförband). Men det är givetvis inte så enkelt. Ett pansarförband med omoderna stridsvagnar utan moderna skydd mot exempelvis pansarvärnssystem och drönare, obsoleta sensorer, bristande rörlighet hos artilleriet på grund av långsamma dragna pjäser med låg eldhastighet och bristande förmåga att nedhålla ytor, dåligt tränad personal, otillräckligt luftvärn och avsaknad av pansarskyttefordon som kan hålla samma tempo som stridsvagnarna kan inte sägas vara ett högkvalitativt förband, och får problem att lösa de uppgifter som ett sådant har bättre förutsättningar att göra. En snabbrörlig motoriserad splitterskyddad infanteribrigad med välutbildad personal, moderna sensorer och pansarvärnssystem inklusive drönare, snabbrörligt och träffsäkert artilleri, moderna minsystem och effektivt luftvärn kan anses ha hög kvalitet och kan i ett antal kontexter vara betydligt bättre än det ovan beskrivna lågkvalitativa pansarförbandet.
Problemet är att ett sådant infanteriförband med en hög kvalitetsmålsättning kanske inte längre är billigt. Är syftet med att organisera infanteriförband att skapa förmåga att täcka ytor med tillräckligt bra förband för defensiv strid för att frigöra högkvalitativa pansarförband för offensiva operationer är det kanske att suboptimera dem om man har målet att skapa världen bästa infanteribrigad? Det riskerar att bli om än inte lika dyra som ett högkvalitativt pansarförband, så åtminstone lika dyra som ett sådant med lägre kvalitet, och avsevärt dyrare än ett infanteriförband med tillräcklig kvalitet. Detta kan medföra att man inte får så många infanteriförband som behövs för att nå syftet, att täcka ytorna som krävs och därmed verkligen nå syftet att skapa handlingsfrihet för de högkvalitativa förbanden att avgöra striden i vår favör. Att optimera ett enskilt förband kan innebära att systemet suboptimeras.
Jag argumenterar inte för att infanteribrigader ska vara kanonmatsförband. Eller att pansarförband ska ha absolut högsta kvalitet. Äldre stridsvagnar och understödjande system kan vara tillräckligt bra för flera uppgifter i olika kontexter. Man kan tänka sig mekaniserade brigader med mer av lite äldre materiel och en mindre ambitiös målsättning på samma sätt som man kan tänka sig infanteribrigader som ”bara” är tillräckligt bra för defensiv strid medan det också finns infanteriförband med högre ambition för strid i kontexter där pansar- och mekaniserade förband inte ger full effekt.
Vad som är optimalt respektive suboptimalt varierar med kontext där bland annat terräng och ambition med striden och de resurser vi har att förverkliga våra ambitioner med påverkar. Men då resurserna i regel är betydligt mer begränsade än ambitionerna behöver vi i regel prioritera och göra avvägningar. Dessa avvägningar behöver göras med taktisk systemförståelse för att hantera den ofrånkomliga konflikten mellan bäst och tillräckligt bra, mellan optimering och suboptimering.