Nedanstående text är ett öppet brev till HKV PERSS från David Bergman, kapten vid Ledningsregementet och Fil Mag i psykologi, om den obligatoriska utbildningen Prime for life.

Jag heter David Bergman och är officer vid Ledningsregementet, jag har varit en del av Försvarsmakten i 14 år och arbetar i chefsposition. Tidigare i år beordrades jag att deltaga i den civila amerikanska utbildningen Prime for life med mina underställda. Då utbildningspaketet är obligatoriskt och ersätter tid som innan planerats för utbildning i huvudtjänst frågar mina, och förmodligen andras underställda, med rätta efter syftet med utbildningen.

Även om utbildningspaketet uppenbart syftar till drogmedvetenhet har ingen högre chef kunnat ge mig ett tillfredsställande svar på bakgrunden och syftet med att den kontinuerligt genomförs, eller varför den är obligatorisk för all personal. Allt som oftast får man det uppgivna svaret ”Det ska bara genomföras, för det har Högkvarteret sagt”, vilket inte bara sänker motivationen att deltaga, utan även riskerar att motverka vilka effekter än utbildningen strävar att uppnå. I syfte att bilda mig en egen uppfattning har jag personligen satt mig in i utbildningspaketet och framför allt den vetenskapliga bakgrunden till denna och har ett antal frågor som jag skulle önska besvarade.

Alldeles oavsett om det är lämpligt att en myndighet tvingar en medarbetare att deltaga i en utbildning som riktar sig mot dennes privatliv eller om denna utbildning bör utgöras av ett kostsamt civilt utbildningspaket, tror jag att vi alla kan vara eniga att det är en självklarhet att alla anställda måste ha ett ordnat förhållningssätt mot alkohol. Detta grundläggs i vårt ledarskap och regleras tydligt i förbandens alkoholpolicy, vilket är något som varje anställd har en skyldighet att förhålla sig till både inom och utom tjänsten. Detta höjer inte bara välmåendet på våra anställda utan säkerställer framförallt att vår vardagliga övningsverksamhet och våra skarpa insatser kan genomföras på ett så säkert sätt som möjligt.

Programmet Prime for life som Daugherty och O’Brian tog fram på åttiotalet syftar huvudsakligen till sekundärprevention, det vill säga att förändra alkoholvanor hos personer med redan fastställda alkoholproblem inom exempelvis kriminalvård eller andra behandlingsinrättningar. Programmet har bland annat av Försvarsmakten istället nyttjats för primärprevention, det vill säga öka medvetenhet om hur och varför alkoholproblem kan uppstå. Flera utvärderingar av programmets nyttjande i förebyggande syften visar att det förvisso höjer medvetandegraden, men endast obetydligt eller inte alls påverkar personernas faktiska alkoholvanor.

Detta föder en av de mest grundläggande frågorna; Då utbildningen varken strävar efter, eller faktiskt gör vår vardagliga verksamhet säkrare, vilket är då skälet att genomföra den?

Vetenskapligt vilar programmet huvudsakligen på Proshanska & DiClimentes Transtheoretical Model of Behaviour Change – TTM, som stundtals nyttjas inom hälsopsykologi. TTM är inte en av de mer framstående psykologiska modellerna och har kritiserats bland annat för att i stor utsträckning vila på andra teorier (Exempelvis Kurt Lewin och Albert Bandura). Modellens applicerbarhet på verkligheten har även kritiserats då dess indelade faser av en persons attitydförändring är mycket godtyckliga och svåra att generalisera på den allmänna befolkningen.

Det finns framförallt en inneboende fara i att nyttja olika vetenskapliga ramverk inom till varandra angränsande områden. Att nyttja en psykologisk modell för ledarskap och stress och en annan för drogprevention har samma faror som att nyttja ett koordinatsystem för eldledning och navigering, men ett annat civilt koordinatsystem för en inhyrd konsultutbildning i orientering. Har någon mer djupgående undersökning av den psykologiska teoribildningen inom området genomförts och vad var skälen till att just denna modell (TTM) valdes ut?

Om det verkligen finns så allvarliga och utbredda drogproblemen inom Försvarsmakten att samtliga anställda är nödgade att genomgå utbildning i drogprevention (vilket jag starkt betvivlar) borde i så fall ett sådant program rimligtvis upprättas med hänsyn till; 1) lämplig teoribildning på området 2) identifiering av ett mer passande utbildningskoncept med tydligare mätbara målsättningar och framförallt 3) anpassning av detta så att det bättre svarar upp mot vår organisations unika krav.

Det bör även ifrågasättas om en tvingande personalåtgärd av detta slag bör inriktas mot samtliga anställda och därmed inkludera de många duktiga medarbetare som dagligen sköter både arbete och privatliv klanderfritt eller mot att hjälpa det fåtal olyckliga och behövande medarbetare som faktiskt visar symptom på, eller redan utvecklat alkoholproblem.

Den huvudsakliga frågan är vilka argument som finns att genomföra en utbildning som uttryckligen endast syftar att ge en medvetenhet och varken strävar efter, eller faktiskt förbättrar säkerheten i vår verksamhet samt vilken bedömning som gjorts runt den vetenskapliga grunden av denna?

Vi är förmodligen alla överens om att ett sunt förhållningssätt till alkohol är en självklarhet för en militär organisation. Organisationens mål borde dock rimligtvis uppnås med ett gott ledarskap och med en fortsatt väl formulerad, implementerad och kommunicerad alkoholpolicy.

Mer av samma författare