Häromdagen gjorde vi en genomgång om västs möjligheter och tillvägagångssätt vid en militär konflikt med Iran. Nu är det dags att göra en översikt av Irans handlingsmöjligheter i regionen. Precis som i västexemplet, så behandlar jag inte operationer utanför området som Hizbollahs eventuella aktioner eller Al Qods-operationer i Europa eller Sydamerika.
Utvecklingen den senaste månaden indikerar att mer konfrontativa aktörer fått mer utrymme generellt sett. Väst använder sanktioner för att genom negativ ekonomisk utveckling få regimen i Iran att ändra politik, och eventuellt implodera. Att de nu börjar ge konsekvenser är klart, men hur allvarliga är svårt att värdera. Många pekar på valutans fall, men mycket talar för den iranska rialen varit kraftigt övervärderad. Iran har också en stor hemmamarknad, vilket innebär att ett mer isolerat Iran kan öka inhemsk produktion vid minskad import. Det är också svårt att värdera hur mycket Iran har lagrat för att överleva en ökad isolering för ett tag. Att regimen lagrat olja, för att bland annat kunna fortsätta oljeexporten till Kina, utgår jag ifrån.
En annan viktig bakgrundsfaktor är den iranska utblicken. Om regimen har en syn att väst är ekonomiskt svagt, och därför är känsligt för ett högt oljepris, så kommer detta att färga det iranska handlandet. Den iranska regimen har, att döma av alla uttalanden, bilden av militära misslyckanden i Irak och Afghanistan. President Obama har ju dessutom ett förbehåll i den nya amerikanska lagen om sanktioner som slår mot den iranska centralbanken. Om dessa sanktioner bedöms innebära ett alltför högt oljepris kan lagen stoppas, vilket naturligtvis tillkommit på grund av att det är ett presidentval i november. Ett tillägg som de iranska ledarna säkert särskilt tittat närmare på. I det följande kommer jag att utgå från att Iran vill driva upp oljepriset maximalt under en längre tid, för att på så sätt tvinga fram en förhandlingslösning som innebär att Iran inte förlorar – det vill säga då uppfattas landet som en vinnare.
Förstahandsmålet för iranska operationer skulle sannolikt vara staterna i Gulf Cooperation Council (GCC) och västs militära installationer i dessa. Medel för sådana operationer utgörs främst av ballistiska robotar, artillerraketer som Zilzal-3 och det Republikanska gardets kustförsvarsflotta med sjöminor, miniubåtar och snabbgående båtar.
Lämpliga mål torde vara bland annat följande: USA:s största flygbaser utanför hemlandet som Thumrait i Oman och al-Adid i Qatar, det framskjutna högkvarteret för CENTCOM i As Sayliyah i närheten liksom förhandslagring för amerikanska markförband i Kuwait och 5. flottans högkvarter i Bahrain, där bland annat minröjningsfartygen i operationsområdet finns.
Andra mål skulle kunna vara den internationella sjöfarten genom attacker med sjömålsrobotar och mineringar i och kring Hormuzsundet, vilket skulle påverka oljepriset särskilt. Iran har målmedvetet satsat på ett program av utbyggnad av miniubåtar av typen Ghadir. Dessutom annonserade landet 2008 att man inlett byggandet av en kustubåt – Qaaem. Hur långt Iran kommit med denna är oklart. Tydligt är att landet byggt egna sjömålsrobotar och kryssningmissiler som Noor och Al Qader, vilka provsköts under den senaste övningen. Väster om Hormuzsundet ligger tre öar, Abu Musa, Stora och Lilla Tunbs, som Iran erövrade från Förenade Arabemiraten i början av 1970-talet. Dessa har sedan byggts ut som en plattform, varifrån Republikanska Gardets stridskrafter kan operera. Iran har bland annat köpt in den brittiska höghastighetsbåten Bradstone Challenger för att kopiera denna. Med torpeder skulle sådana båtar vara farliga för till och med moderna örlogsfartyg. Sommaren 2010 attackerades den japanska tankern Star M av en mystisk angripare, vilket skulle kunna ha varit en sådan kombination.
Nästa område är Irak, som ju blivit mer instabilt sedan USA dragit sig ur landet med konventionella förband. Iran utövar ett skapligt inflytande redan nu, och skulle vid en konflikt kunna övergå till regelrätta stridshandlingar. I första hand skulle man trappa upp attacker av understödda miliser förstärkta med Al Qods-enheter för mer kvalificerade operationer. I södra delen av Irak går det inte att utesluta konventionella räder mot oljeexporten från Irans sida, om syftet är att få oljepriset att stiga maximalt. Det skulle också hota vidare operationer mot Kuwait och kanske Saudiarabien eller Bahrain med understöd av irakiska miliser.
Norrut ligger ett annat intressant område som jag skrivit om tidigare, nämligen Turkmenistan och Kazakhstan. Det kan finnas skäl att varna för överraskande operationer med mark- och amfibiestridskrafter mot områden med energifyndigheter i och längs östra delen av Kaspiska havet, återigen om kaos på marknaden är ett kortsiktigt mål. Eftersom militärgeografin talar för iranska operationer i området liksom att det är en baksida av operationsområdet, så är möjligheterna för väst att hindra detta små initialt. Då är Ryssland en större huvudvärk för Iran. Gränsen går sannolikt vid Kazakhstan, som ju ingår i en militärallians med Ryssland. En värld med högre energipriser för en tid är en spännande möjlighet för Ryssland liksom möjligheten att efterhand understödja Turkmenistan för att öka inflytandet där.
En fjärde riktning utgör Afghanistan, men där är oddsen svårare för Iran. Inflytandet är störst kring centralorten Herat i västra delen av landet, vilket skulle kunna utgöra en språngbräda för underrättelseoperationer och sabotageaktioner. Konventionellt har Iran inget att hämta i området med tanke på det utbyggda bassystemet inom ramen för ISAF och Enduring Freedom.
Mycket av det som pågår för närvarande är retoriska maktdemonstrationer, främst avsedda för hemmaopinionen. Även om det mesta fortfarande talar mot en militär konflikt finns det två saker att hålla i minnet. För det första ökar spänningen och utrymmet för misstag minskar när parterna kombinerar retorik, hot och militära övningar i närheten av varandra. Det andra skälet har en historisk parallell med det japanska anfallet på Pearl Harbour. Under hösten 1941 bedrev den politiska och militära ledningen i Japan flera veckors krigspel för att studera landets möjligheter att utkämpa en konflikt med USA. Slutsatsen var entydig. Japan skulle inte kunna mäta sig med den amerikanska industribasen, men den uppgående solen kunde inte förlora – man hade ju Kejsaren.
Fotnot: Chatrang är namnet på spelet som utövades i gamla Persien – föregångaren till dagens schack
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
En vän till mig som jobbar i Langebaan/Saldanha vid hamnmyndigheten där, bor nära den lilla kolossen i länken nedan.
Det är enligt uppgift en av Sydafrikas största oljedepåer som byggdes under apartheidtiden.
Numera brukas den av CALTEX som har den för att förvara olja som kommer in från Iran.
I Milnertons raffinaderi 10mil bort bearbetas den innan den skeppas ut igen från Saldanha till väst.
Tidigare har upplag som detta nyttjats som ”budgetregulatorer” för att anpassa leveranser av olja till när priserna är höga.
/p
http://maps.google.com/maps?f=q&source=s_q&hl=en&geocode=&q=Skurwerug,+West+Coast+Peninsula,+Western+Cape,+South+Africa&sll=37.0625,-95.677068&sspn=29.992289,86.572266&ie=UTF8&hq=&hnear=Skurwerug&ll=-33.007044,18.046288&spn=0.015475,0.042272&t=h&z=15
Hormuzsundet är som bredast ca 6o kilometer. För större tonnage är det inte ens 10 kilometer brett.
Thumb Islands m.fl öar ligger mitt i separationszonen och i övrigt finns Iranska öar (t.ex Abu Musa)på ”utsidan” om trafikstråket
från Iran räknat.
Irans egen stora utskeppningsanläggning – Kharg Island – ligger längst in i Persiska Viken, inte särskilt långt från Iraks utskeppningsanläggningar. En konflikt som ”spårar ur” kan medföra att man börjar angripa varandras svårförsvarade oljeanläggningar i Viken, varav Ras Tanura i Qatar är den mest kända. Då är vi riktigt illa ute och för lång tid framöver.
Alla fartyg till och från Iran, Irak, Kuwait, Qatar, Bahrain and Emiraten måste passera sundet. Större delen av Saudiarabiens olja skeppas också från Persiska viken.
Vad jag förstår så har Iran Kilo-ubåtar och Shkval-torpeder. Kanske också S-300? Vet Försvar och säkerhet något om detta?
http://english.pravda.ru/russia/kremlin/18-03-2009/107253-air_defense_iran-0/
@p. Intressant! Anläggningen utnyttjas till 7/9 av utländska kunder enligt denna fyra år gamla, men vederhäftiga artikel. 35 milljoner fat, vilket motsvarar 25 Mdkr.
http://www.cbn.co.za/viewg.php?id=1617
@Sumatra. Tack för den vinkeln, vore väldigt obehagligt med ett direkt oljemålskrig.
Vet och vet. President Medvedev utfärdade ett dekret hösten 2010 som ställde in affären med Iran om S-300. Det hindrar inte, vad jag förstår, att delar inte kan exporteras. Radarsystem är/har Iran varit i behov av att uppgradera.
Kiloubåtarna är sannolikt inte i bästa skick, och inte så tysta med svenska mått mätt. 2009 publicerade fas.org en bekräftelse att Iran försökt derivera en egen torped (Hoot) från de tester landet utförde med Shkval 2004.
Hela den här situationen får tysklands beslut om att stänga sina kärnkraftverk att framstå som ännu dummare än i bara skenet av gasberoendet från Ryssland.
Det iranska hotet att stänga Hormuz-sundet är nog bara en dimridå, eftersom de saknar militär förmåga att upprätthålla en sådan blockad.
Om situationen eskalerar till en militär konflikt är den iranska planen nog tyvärr att angripa Israel med alla möjliga medel. Israel har ju en närmast unik förmåga till effektivt militärt självförsvar.
Det verkliga syftet med Irans extremt uppskruvade och självsäkra retorik kan nog vara att påskina att man nu är väldigt nära att tillverka en kärnstridsspets, eller att man kanske redan har gjort det. Iran antyder ju att de har ”medel” för att freda sig. (Rätt uppenbart att de inte menar de gamla flottfartygen.)
Det mest effektiva sättet för väst att få Iran att trappa ner sin aggresivitet är nog att tydligt visa att USA och Nato kommer att stå militärt enade med Israel och bemöta alla militära hot gemensamt. De tydliga diplomatiska påtryckningarna på Israel att avstå från att angripa Irans kärnanläggningar skapar tyvärr bara ett inryck av oenighet, som Iran kan spela på.
Om Iran, eller någon av deras terroristkontakter, skulle ha tillgång till en kärnladdning (eller annat massförstörelsevapen) så skulle Iran enkelt kunna eskalerade denna konflikt till något myckt otäckt som hotar allas framtid.
Ju mer resolut väst agerar, desto mindre är risken att Iran ska ta steget fullt ut, skulle jag tro.
/Chris Anderson