OPLAN Chatrang (Great and Little Satan)

Häromdagen gjorde vi en genomgång om västs möjligheter och tillvägagångssätt vid en militär konflikt med Iran. Nu är det dags att göra en översikt av Irans handlingsmöjligheter i regionen. Precis som i västexemplet, så behandlar jag inte operationer utanför området som Hizbollahs eventuella aktioner eller Al Qods-operationer i Europa eller Sydamerika.

Utvecklingen den senaste månaden indikerar att mer konfrontativa aktörer fått mer utrymme generellt sett. Väst använder sanktioner för att genom negativ ekonomisk utveckling få regimen i Iran att ändra politik, och eventuellt implodera. Att de nu börjar ge konsekvenser är klart, men hur allvarliga är svårt att värdera. Många pekar på valutans fall, men mycket talar för den iranska rialen varit kraftigt övervärderad. Iran har också en stor hemmamarknad, vilket innebär att ett mer isolerat Iran kan öka inhemsk produktion vid minskad import. Det är också svårt att värdera hur mycket Iran har lagrat för att överleva en ökad isolering för ett tag. Att regimen lagrat olja, för att bland annat kunna fortsätta oljeexporten till Kina, utgår jag ifrån.

En annan viktig bakgrundsfaktor är den iranska utblicken. Om regimen har en syn att väst är ekonomiskt svagt, och därför är känsligt för ett högt oljepris, så kommer detta att färga det iranska handlandet. Den iranska regimen har, att döma av alla uttalanden, bilden av militära misslyckanden i Irak och Afghanistan. President Obama har ju dessutom ett förbehåll i den nya amerikanska lagen om sanktioner som slår mot den iranska centralbanken. Om dessa sanktioner bedöms innebära ett alltför högt oljepris kan lagen stoppas, vilket naturligtvis tillkommit på grund av att det är ett presidentval i november. Ett tillägg som de iranska ledarna säkert särskilt tittat närmare på. I det följande kommer jag att utgå från att Iran vill driva upp oljepriset maximalt under en längre tid, för att på så sätt tvinga fram en förhandlingslösning som innebär att Iran inte förlorar – det vill säga då uppfattas landet som en vinnare.

Förstahandsmålet för iranska operationer skulle sannolikt vara staterna i Gulf Cooperation Council (GCC) och västs militära installationer i dessa. Medel för sådana operationer utgörs främst av ballistiska robotar, artillerraketer som Zilzal-3 och det Republikanska gardets kustförsvarsflotta med sjöminor, miniubåtar och snabbgående båtar.

Lämpliga mål torde vara bland annat följande: USA:s största flygbaser utanför hemlandet som Thumrait i Oman och al-Adid i Qatar, det framskjutna högkvarteret för CENTCOM i As Sayliyah i närheten liksom förhandslagring för amerikanska markförband i Kuwait och 5. flottans högkvarter i Bahrain, där bland annat minröjningsfartygen i operationsområdet finns.

Andra mål skulle kunna vara den internationella sjöfarten genom attacker med sjömålsrobotar och mineringar i och kring Hormuzsundet, vilket skulle påverka oljepriset särskilt. Iran har målmedvetet satsat på ett program av utbyggnad av miniubåtar av typen Ghadir. Dessutom annonserade landet 2008 att man inlett byggandet av en kustubåt – Qaaem. Hur långt Iran kommit med denna är oklart. Tydligt är att landet byggt egna sjömålsrobotar och kryssningmissiler som Noor och Al Qader, vilka provsköts under den senaste övningen. Väster om Hormuzsundet ligger tre öar, Abu Musa, Stora och Lilla Tunbs, som Iran erövrade från Förenade Arabemiraten i början av 1970-talet. Dessa har sedan byggts ut som en plattform, varifrån Republikanska Gardets stridskrafter kan operera. Iran har bland annat köpt in den brittiska höghastighetsbåten Bradstone Challenger för att kopiera denna. Med torpeder skulle sådana båtar vara farliga för till och med moderna örlogsfartyg. Sommaren 2010 attackerades den japanska tankern Star M av en mystisk angripare, vilket skulle kunna ha varit en sådan kombination.

Nästa område är Irak, som ju blivit mer instabilt sedan USA dragit sig ur landet med konventionella förband. Iran utövar ett skapligt inflytande redan nu, och skulle vid en konflikt kunna övergå till regelrätta stridshandlingar. I första hand skulle man trappa upp attacker av understödda miliser förstärkta med Al Qods-enheter för mer kvalificerade operationer. I södra delen av Irak går det inte att utesluta konventionella räder mot oljeexporten från Irans sida, om syftet är att få oljepriset att stiga maximalt. Det skulle också hota vidare operationer mot Kuwait och kanske Saudiarabien eller Bahrain med understöd av irakiska miliser.

Norrut ligger ett annat intressant område som jag skrivit om tidigare, nämligen Turkmenistan och Kazakhstan. Det kan finnas skäl att varna för överraskande operationer med mark- och amfibiestridskrafter mot områden med energifyndigheter i och längs östra delen av Kaspiska havet, återigen om kaos på marknaden är ett kortsiktigt mål. Eftersom militärgeografin talar för iranska operationer i området liksom att det är en baksida av operationsområdet, så är möjligheterna för väst att hindra detta små initialt. Då är Ryssland en större huvudvärk för Iran. Gränsen går sannolikt vid Kazakhstan, som ju ingår i en militärallians med Ryssland. En värld med högre energipriser för en tid är en spännande möjlighet för Ryssland liksom möjligheten att efterhand understödja Turkmenistan för att öka inflytandet där.

En fjärde riktning utgör Afghanistan, men där är oddsen svårare för Iran. Inflytandet är störst kring centralorten Herat i västra delen av landet, vilket skulle kunna utgöra en språngbräda för underrättelseoperationer och sabotageaktioner. Konventionellt har Iran inget att hämta i området med tanke på det utbyggda bassystemet inom ramen för ISAF och Enduring Freedom.

Mycket av det som pågår för närvarande är retoriska maktdemonstrationer, främst avsedda för hemmaopinionen. Även om det mesta fortfarande talar mot en militär konflikt finns det två saker att hålla i minnet. För det första ökar spänningen och utrymmet för misstag minskar när parterna kombinerar retorik, hot och militära övningar i närheten av varandra. Det andra skälet har en historisk parallell med det japanska anfallet på Pearl Harbour. Under hösten 1941 bedrev den politiska och militära ledningen i Japan flera veckors krigspel för att studera landets möjligheter att utkämpa en konflikt med USA. Slutsatsen var entydig. Japan skulle inte kunna mäta sig med den amerikanska industribasen, men den uppgående solen kunde inte förlora – man hade ju Kejsaren.

Fotnot: Chatrang är namnet på spelet som utövades i gamla Persien – föregångaren till dagens schack

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet