Iran har fortsatt sitt hårdnackade motstånd mot omvärldens sanktioner sedan landet genomfört den tio dagar långa övningen Velaayat-90 sedan julafton.

Medan vi ätit julmat och umgåtts har tonläget skruvats upp i området. Delvis pressad av kongressen och potentiella republikanska kandidater har president Obama skrivit under en lag som träder i kraft snart, där alla som gör affärer med Irans centralbank i praktiken kommer att bli paria på bank- och finansmarknaden. Denna lag kommer att göra det svårare för Iran att på olika sätt gå runt de nuvarande sanktionerna genom affärer mellan centralbanken och andras centralbanker. Frankrike vill att EU följer efter med motsvarande sanktioner i slutet av januari.

Iranierna å sin sida har haft näst intill dagliga provskjutningar av nyutvecklade luftvärnssystem och kryssningsrobotar. Övningen avslutades med att den iranske arméchefen, generallöjtnant Ataollah Salehi, i ett tal varnade det amerikanska hangarfartyget John C. Stennis för att återvända till Persiska viken, där 5. amerikanska flottan har sitt högkvarter i Bahrain. Eftersom reglerna för sjöfart är att fartyg ska ha oskadlig genomfart genom exempelvis Hormuzsundet, så är detta ett hot mot rätten till fri navigation på haven. Det innebär att USA kommer att/måste syna detta utspel när det befinns lämpligt.

Med både en lag på plats mot Irans centralbank och det iranska utspelet, så har insatserna börjat höjas ordentligt i regionen. Den iranska valutan har tappat 30% av sitt värde på några dagar, och den iranska regimen har sagt att den skulle uppfatta sanktioner mot centralbanken som en krigshandling. Det kan därför vara dags att titta på hur det iranska försvaret ser ut och vad aktörer som USA och Israel skulle kunna tänkas slå emot för att uppnå målet – ett Iran utan kärnvapen. Det är inte säkert att nedanstående skiss skulle uppnå något sådant, eller att ett militärt angrepp är det bästa medlet. Även om det är sannolikt att Europas stormakter skulle delta, om det blev en väpnad konflikt med Iran, så koncentreras resonemanget kring USA och Israel.

När det gäller Israel, så är landets problem i huvudsak två. Det största är den diplomatiska defensiv som landet skulle få utkämpa i åratal efter en attack mot Iran, i synnerhet om Israel agerar unilateralt. Det är emellertid inget som skulle hindra den israeliska ledningen från att agera, om den var övertygad om nödvändigheten. Ett mer konkret problem är avståndet och flygsträckan till Iran. Förenklat är det fråga om att få tillstånd för luftoperationer från Turkiet, Irak och/eller Saudiarabien. Den södra vägen över Jordanien och Saudiarabien är mest sannolik för närvarande, även om den saudiska ledningen skulle få problem att förklara sitt medgivande för delar av befolkningen.

Avståndet gör också att en hel del israeliska stridskrafter inte kan användas. Min bedömning är att förutom ballistiska missiler, så har Israel fem flygdivisioner som med enstaka lufttankningar kan nå mål i Iran från Israel. Det är 69. div i Hatzerim (F-15I Ra’am), 107. div i Hatzerim, 119. div, 201. div och 253. div i Ramon (F-16 Soufa). Utöver detta kan dessa understödjas i elektronisk krigföring och COMINT av 122. div i Nevatim (Gulfstream V) och 200. div i Palmachim (Heron – UAV). Tidigare har Israel annonserat att UAV-modellen Eitan, världens kanske mest avancerade UAV, kommer att bli operativ senare under 2012. Det skulle vara typiskt israeliskt att ha denna stridsberedd redan nu.

USA’ s möjligheter att delta är förstås stora. Förutom satelliter och specialförband är det framförallt hangarfartygsgrupperna och amfibiestridsgrupperna som är mest intressanta att följa. Förutom John C. Stennis i området, så har Carl Vinson lämnat Hong Kong för några dagar sedan och stävar västerut. USS Abraham Lincoln bedömer jag finns i västra Stilla Havet just nu på sin omstationeringsresa från USA:s västkust till ostkust. Någonstans kring Arabiska havet finns amfibiestridsgruppen Bataan, och en annan, Makin Island, rör sig också mot området. Två till tre hangarfartyg fullastade med stridsflyg sätter naturligtvis det iranska luftförsvaret tämligen snabbt ur spel.

Det kan nämligen behövas. Beroende på vad USA och/eller Israel egentligen vill uppnå finns det olika sätt att använda sina stridskrafter på. Om omvärlden vill avbryta kärnvapenprogrammet, så talar det för att man försöker begränsa skadorna och därför inte uppfattas som ett hot mot regimen, som i så fall skulle kunna slå tillbaka asymmetriskt i princip var som helst. Har man inget emot att regimen faller, så innebär det andra hänsyn att ta. Jag kommer i det följande att utgå från att behandla en eventuell krigföring kring Iran och Persiska viken med ambitionen att få den iranska regimen att avbryta sitt kärnvapenprogram.

Min bedömning är att aktörer initialt inte skulle gå mot de nukleära anläggningarna med full kraft. Dessa är inte enkla att flytta, och det skulle också finnas möjligheter att upptäcka rörelser kring anläggningar som man tidigare inte uppfattat som del av programmet. Det skulle räcka med anfall för att begränsa rörligheten kring anläggningarna, så att ingen kan flytta utrustning. Dessutom finns det mer akuta hot att ta itu med.

När det gäller iranska stridskrafter som kan hota motståndaren, så uppgår de till två system enligt min bedömning. Det är dels de ballistiska robotorna som skulle kunna avfyras mot mål i regionen som exempelvis större städer och garnisoner i Gulfstaterna. Det innebär att 5. Robotbrigaden Ra’ad (Shahab-3) skulle bli ett prioriterat mål, liksom om det finns enstaka system med BM-25 i försöksversioner (når hela Europa). Huvuddelen av det iranska robotvapnet finns kring Khorramabad i västra delen av landet. USA och Israel förfogar också över kvalificerade luftvärnssystem som Aegis (sjögående) och Arrow-2, vilket ytterligare begränsar verkan från det iranska robotvapnet.

Nästa bekymmer är den okonventionella flottan i det republikanska gardet (Pasdaran) bestående av miniubåtar, sjöminor och snabbgående båtar med sjömålsrobotar som skulle kunna användas för att attackera örlogsfartyg och oljetankers i området och/eller blockera Hormuzsundet. Det kan också understödjas av kustrobotbatterier grupperade på ön Qeshm. Det innebär att installationer i området kring staden Bandar-e-Abbas också skulle kunna vara ett prioriterat mål de inledande dagarna.

Det iranska luftförsvaret är ingen match för väst i sammanhanget. Det är för det första inte integrerat och har ingen nämnvärd koordination mellan de fyra sektorerna som finns. Radarutrustningen är i huvudsak 60- eller 70-tal och har ingen chans mot de bästa i världen när det gäller elektronisk krigföring. Det kan finnas enstaka delsystem till moderna luftvärnsrobotar (kinesiska HQ-9?) som kan vara mer problematiska, men å andra sidan är motståndarens stridsflyg utrustade med signalsökande robotar typ HARM. Hotbiblioteket är också uppdaterat efter Libyenkampanjen. Iran förfogar över bedömt fem långräckviddiga luftvärnsbataljoner av typen SA-5b (Gammon). Dessa är utgångsgrupperade med tre stycken kring Tehran och en vardera vid Isfahan och Bushehr. Det iranska stridsflyget är en blandning mellan gammal öst- och västmateriel. Det mest moderna torde vara de bägge MiG-29-divisionerna som är beväpnade med AA-11-robotar för jaktstrid.

När det gäller det iranska nukleära programmet, så har jag försökt att göra en system-av-systemanalys av detta från öppna källor. Om jag inte helt har missuppfattat kärnvapenframställning, så är det Isfahan som är nyckeln i denna. Kring staden finns anläggningar för att konvertera uran till dels metalliskt uran som behövs för en uranbaserad bomb; eller Urandioxid som krävs för bränsleframställningen i samma stad. Detta bränsle i kombination med tungavattenreaktorn i Arak används för att gå plutoniumvägen istället. I Isfahan ligger också en fabrik för processandet av Zirconium, och det är också möjligt att det finns en anläggning för extrahering av plutonium. Sekundära mål skulle kunna vara urananrikningsanläggningarna i Natanz och Qom (Fardo). Dessa är försedda med det tyngsta fortifikatoriska skyddet av alla mål, och indikerar att jag kan ha fel i min analys av systemet.

Vad väst skulle försöka åstadkomma gentemot anläggningarna beror på de tidigare nämnda valen. Om trovärdigheten ska hållas så hög som möjlig, bör man avstå från att tillfoga anläggningarna alltför stora skador. Dels kan det släppa loss farliga krafter, och dels borde Iran i framtiden kunna framställa kärnenergi för civil användning. Detta skulle omvärlden ha svårt att motsätta sig förutsatt att det finns verifikationsinstrument i bruk med iranskt medgivande.

Att utvidga en attack genom anfall mot oljenäringen som terminalerna på ön Kharg vore sannolikt en för riskabel taktik. Förutom att ytterligare driva upp oljepriset, så skulle det kunna öka stödet för regimen bland folket inledningsvis. Konflikten skulle också riskera att internationaliseras ytterligare, då en sådan eskalation skulle kunna tvinga ut den iranska regimen till vedergällningar på andra arenor och i andra områden. Det innebär också att slaget om våra sinnen för att vinna legitimitet kommer att vara mycket betydelsefullt i sammanhanget. Just legitimitetselementet är ett starkt argument mot att inleda direkta stridshandlingar liksom osäkerheten kring hur lång konflikten blir.

Nyckeln till framgång vid en väpnad konflikt ligger sannolikt i att begränsa konflikten till vad den påstås gälla, nämligen det iranska kärnvapenprogrammet. Detta är naturligtvis lättare sagt än gjort, bland annat på att den största grenen av den shiitiska trosläran berättar om Domedagsliknande strider som kommer att bringa fram den tolfte imamen, Muhammed ibn al-Ḥasan al-Mahdī, för att genomdriva fred och rättvisa på jorden. Eftersom denna gren är i majoritet i Iran, så förfogar regimen över en faktor som kan finna resonans i breda folklager.

Å andra sidan måste USA och väst värdera vad ett Iran med kärnvapen skulle betyda både när det gäller hot mot Israel och den kärnvapenrustning som med stor säkerhet skulle följa i regionen. En osäkerhet i sammanhanget är också risken för att Israel agerar unilateralt, och så att säga drar in väst genom ett fullbordat faktum. USA kommer antagligen i det längsta följa en strategi med två spår samtidigt. Sanktioner och militär option. Men förr eller senare kommer någon av parterna bli tvungen att backa ned. Dessa överväganden och val är inget vi kan avundas president Obama, där han säkert flera gånger i veckan diskuterar dessa frågor med sina närmaste. You’re damn’d if you do, and you’re damn’d if you don’t.

Fotnot: Oplan 1002

SvD
DN
DN

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

Mer av samma författare