Iran har fortsatt sitt hårdnackade motstånd mot omvärldens sanktioner sedan landet genomfört den tio dagar långa övningen Velaayat-90 sedan julafton.
Medan vi ätit julmat och umgåtts har tonläget skruvats upp i området. Delvis pressad av kongressen och potentiella republikanska kandidater har president Obama skrivit under en lag som träder i kraft snart, där alla som gör affärer med Irans centralbank i praktiken kommer att bli paria på bank- och finansmarknaden. Denna lag kommer att göra det svårare för Iran att på olika sätt gå runt de nuvarande sanktionerna genom affärer mellan centralbanken och andras centralbanker. Frankrike vill att EU följer efter med motsvarande sanktioner i slutet av januari.
Iranierna å sin sida har haft näst intill dagliga provskjutningar av nyutvecklade luftvärnssystem och kryssningsrobotar. Övningen avslutades med att den iranske arméchefen, generallöjtnant Ataollah Salehi, i ett tal varnade det amerikanska hangarfartyget John C. Stennis för att återvända till Persiska viken, där 5. amerikanska flottan har sitt högkvarter i Bahrain. Eftersom reglerna för sjöfart är att fartyg ska ha oskadlig genomfart genom exempelvis Hormuzsundet, så är detta ett hot mot rätten till fri navigation på haven. Det innebär att USA kommer att/måste syna detta utspel när det befinns lämpligt.
Med både en lag på plats mot Irans centralbank och det iranska utspelet, så har insatserna börjat höjas ordentligt i regionen. Den iranska valutan har tappat 30% av sitt värde på några dagar, och den iranska regimen har sagt att den skulle uppfatta sanktioner mot centralbanken som en krigshandling. Det kan därför vara dags att titta på hur det iranska försvaret ser ut och vad aktörer som USA och Israel skulle kunna tänkas slå emot för att uppnå målet – ett Iran utan kärnvapen. Det är inte säkert att nedanstående skiss skulle uppnå något sådant, eller att ett militärt angrepp är det bästa medlet. Även om det är sannolikt att Europas stormakter skulle delta, om det blev en väpnad konflikt med Iran, så koncentreras resonemanget kring USA och Israel.
När det gäller Israel, så är landets problem i huvudsak två. Det största är den diplomatiska defensiv som landet skulle få utkämpa i åratal efter en attack mot Iran, i synnerhet om Israel agerar unilateralt. Det är emellertid inget som skulle hindra den israeliska ledningen från att agera, om den var övertygad om nödvändigheten. Ett mer konkret problem är avståndet och flygsträckan till Iran. Förenklat är det fråga om att få tillstånd för luftoperationer från Turkiet, Irak och/eller Saudiarabien. Den södra vägen över Jordanien och Saudiarabien är mest sannolik för närvarande, även om den saudiska ledningen skulle få problem att förklara sitt medgivande för delar av befolkningen.
Avståndet gör också att en hel del israeliska stridskrafter inte kan användas. Min bedömning är att förutom ballistiska missiler, så har Israel fem flygdivisioner som med enstaka lufttankningar kan nå mål i Iran från Israel. Det är 69. div i Hatzerim (F-15I Ra’am), 107. div i Hatzerim, 119. div, 201. div och 253. div i Ramon (F-16 Soufa). Utöver detta kan dessa understödjas i elektronisk krigföring och COMINT av 122. div i Nevatim (Gulfstream V) och 200. div i Palmachim (Heron – UAV). Tidigare har Israel annonserat att UAV-modellen Eitan, världens kanske mest avancerade UAV, kommer att bli operativ senare under 2012. Det skulle vara typiskt israeliskt att ha denna stridsberedd redan nu.
USA’ s möjligheter att delta är förstås stora. Förutom satelliter och specialförband är det framförallt hangarfartygsgrupperna och amfibiestridsgrupperna som är mest intressanta att följa. Förutom John C. Stennis i området, så har Carl Vinson lämnat Hong Kong för några dagar sedan och stävar västerut. USS Abraham Lincoln bedömer jag finns i västra Stilla Havet just nu på sin omstationeringsresa från USA:s västkust till ostkust. Någonstans kring Arabiska havet finns amfibiestridsgruppen Bataan, och en annan, Makin Island, rör sig också mot området. Två till tre hangarfartyg fullastade med stridsflyg sätter naturligtvis det iranska luftförsvaret tämligen snabbt ur spel.
Det kan nämligen behövas. Beroende på vad USA och/eller Israel egentligen vill uppnå finns det olika sätt att använda sina stridskrafter på. Om omvärlden vill avbryta kärnvapenprogrammet, så talar det för att man försöker begränsa skadorna och därför inte uppfattas som ett hot mot regimen, som i så fall skulle kunna slå tillbaka asymmetriskt i princip var som helst. Har man inget emot att regimen faller, så innebär det andra hänsyn att ta. Jag kommer i det följande att utgå från att behandla en eventuell krigföring kring Iran och Persiska viken med ambitionen att få den iranska regimen att avbryta sitt kärnvapenprogram.
Min bedömning är att aktörer initialt inte skulle gå mot de nukleära anläggningarna med full kraft. Dessa är inte enkla att flytta, och det skulle också finnas möjligheter att upptäcka rörelser kring anläggningar som man tidigare inte uppfattat som del av programmet. Det skulle räcka med anfall för att begränsa rörligheten kring anläggningarna, så att ingen kan flytta utrustning. Dessutom finns det mer akuta hot att ta itu med.
När det gäller iranska stridskrafter som kan hota motståndaren, så uppgår de till två system enligt min bedömning. Det är dels de ballistiska robotorna som skulle kunna avfyras mot mål i regionen som exempelvis större städer och garnisoner i Gulfstaterna. Det innebär att 5. Robotbrigaden Ra’ad (Shahab-3) skulle bli ett prioriterat mål, liksom om det finns enstaka system med BM-25 i försöksversioner (når hela Europa). Huvuddelen av det iranska robotvapnet finns kring Khorramabad i västra delen av landet. USA och Israel förfogar också över kvalificerade luftvärnssystem som Aegis (sjögående) och Arrow-2, vilket ytterligare begränsar verkan från det iranska robotvapnet.
Nästa bekymmer är den okonventionella flottan i det republikanska gardet (Pasdaran) bestående av miniubåtar, sjöminor och snabbgående båtar med sjömålsrobotar som skulle kunna användas för att attackera örlogsfartyg och oljetankers i området och/eller blockera Hormuzsundet. Det kan också understödjas av kustrobotbatterier grupperade på ön Qeshm. Det innebär att installationer i området kring staden Bandar-e-Abbas också skulle kunna vara ett prioriterat mål de inledande dagarna.
Det iranska luftförsvaret är ingen match för väst i sammanhanget. Det är för det första inte integrerat och har ingen nämnvärd koordination mellan de fyra sektorerna som finns. Radarutrustningen är i huvudsak 60- eller 70-tal och har ingen chans mot de bästa i världen när det gäller elektronisk krigföring. Det kan finnas enstaka delsystem till moderna luftvärnsrobotar (kinesiska HQ-9?) som kan vara mer problematiska, men å andra sidan är motståndarens stridsflyg utrustade med signalsökande robotar typ HARM. Hotbiblioteket är också uppdaterat efter Libyenkampanjen. Iran förfogar över bedömt fem långräckviddiga luftvärnsbataljoner av typen SA-5b (Gammon). Dessa är utgångsgrupperade med tre stycken kring Tehran och en vardera vid Isfahan och Bushehr. Det iranska stridsflyget är en blandning mellan gammal öst- och västmateriel. Det mest moderna torde vara de bägge MiG-29-divisionerna som är beväpnade med AA-11-robotar för jaktstrid.
När det gäller det iranska nukleära programmet, så har jag försökt att göra en system-av-systemanalys av detta från öppna källor. Om jag inte helt har missuppfattat kärnvapenframställning, så är det Isfahan som är nyckeln i denna. Kring staden finns anläggningar för att konvertera uran till dels metalliskt uran som behövs för en uranbaserad bomb; eller Urandioxid som krävs för bränsleframställningen i samma stad. Detta bränsle i kombination med tungavattenreaktorn i Arak används för att gå plutoniumvägen istället. I Isfahan ligger också en fabrik för processandet av Zirconium, och det är också möjligt att det finns en anläggning för extrahering av plutonium. Sekundära mål skulle kunna vara urananrikningsanläggningarna i Natanz och Qom (Fardo). Dessa är försedda med det tyngsta fortifikatoriska skyddet av alla mål, och indikerar att jag kan ha fel i min analys av systemet.
Vad väst skulle försöka åstadkomma gentemot anläggningarna beror på de tidigare nämnda valen. Om trovärdigheten ska hållas så hög som möjlig, bör man avstå från att tillfoga anläggningarna alltför stora skador. Dels kan det släppa loss farliga krafter, och dels borde Iran i framtiden kunna framställa kärnenergi för civil användning. Detta skulle omvärlden ha svårt att motsätta sig förutsatt att det finns verifikationsinstrument i bruk med iranskt medgivande.
Att utvidga en attack genom anfall mot oljenäringen som terminalerna på ön Kharg vore sannolikt en för riskabel taktik. Förutom att ytterligare driva upp oljepriset, så skulle det kunna öka stödet för regimen bland folket inledningsvis. Konflikten skulle också riskera att internationaliseras ytterligare, då en sådan eskalation skulle kunna tvinga ut den iranska regimen till vedergällningar på andra arenor och i andra områden. Det innebär också att slaget om våra sinnen för att vinna legitimitet kommer att vara mycket betydelsefullt i sammanhanget. Just legitimitetselementet är ett starkt argument mot att inleda direkta stridshandlingar liksom osäkerheten kring hur lång konflikten blir.
Nyckeln till framgång vid en väpnad konflikt ligger sannolikt i att begränsa konflikten till vad den påstås gälla, nämligen det iranska kärnvapenprogrammet. Detta är naturligtvis lättare sagt än gjort, bland annat på att den största grenen av den shiitiska trosläran berättar om Domedagsliknande strider som kommer att bringa fram den tolfte imamen, Muhammed ibn al-Ḥasan al-Mahdī, för att genomdriva fred och rättvisa på jorden. Eftersom denna gren är i majoritet i Iran, så förfogar regimen över en faktor som kan finna resonans i breda folklager.
Å andra sidan måste USA och väst värdera vad ett Iran med kärnvapen skulle betyda både när det gäller hot mot Israel och den kärnvapenrustning som med stor säkerhet skulle följa i regionen. En osäkerhet i sammanhanget är också risken för att Israel agerar unilateralt, och så att säga drar in väst genom ett fullbordat faktum. USA kommer antagligen i det längsta följa en strategi med två spår samtidigt. Sanktioner och militär option. Men förr eller senare kommer någon av parterna bli tvungen att backa ned. Dessa överväganden och val är inget vi kan avundas president Obama, där han säkert flera gånger i veckan diskuterar dessa frågor med sina närmaste. You’re damn’d if you do, and you’re damn’d if you don’t.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Jag tror det vore ett jättemisstag att angripa Iran av en hel radda anledningar.
1) Den moraliska auktoriteten för ett anfall finns inte idag. Den pissades iväg i och med att de irakiska massförstörelsevapnen befanns vara hjärnspöken, hittepå och politiserat önsketänkande.
2) Det är ytterst svårt att hävda att ett kärnvapenbestyckat Iran skulle vara ett ohyggligt hot. Irans utrikespolitik efter '79 har i mycket varit mer måttfull och mindre destabiliserande än både Israels och Pakistans. Om världen kan leva med dessa två stater som kärnvapenmakter så bör inte en iransk bomb vara alltför svårsmält.
Däremot så är det osäkert om ett Iran som utsattes för ett oprovocerat anfall skulle fortsätta vara lika utrikespolitiskt passivt.
3) Den iranska regimens grepp om makten visade sig 2009 vara osäkrare än vad många trott. En påtaglig och pålitlig yttre fiende kan bara stärka regimen.
4) Oddsen för ett framgångsrikt anfall framstår som små, och risken för civila förluster framstår som tämligen höga.
Ett framgångsrikt anfall är beroende av bra underättelser, och efter Irakkriget så tror jag inte att vi i väst har ens hälften så bra koll på mellanöstern som man inbillar sig.
Det är alltså som jag ser det värre att anfalla och misslyckas än att göra ingenting, och oddsen för ett misslyckande framstår som tämligen höga.
Kan som fördjupningsläsning rekommendera Sean O'Connors Imint & Analysis som i sitt januarinummer har en mindre artikel om Bandar-e-Abbas och som i tidigare upplagor analyserat Iran tämligen djupgående.
@Per À. Ja, det finns flera skäl som talar emot denna väg. Nu var ju detta ett försök att undersöka förutsättningarna kring en sådan. En minst lika trolig variant är att regimen krackelerar innan en sådan.
@Anonym. Du pekar på en av de bästa bildunderrättelsekällorna på webben.
@Läsarna. Sean O'Connor finns på: http://geimint.blogspot.com/
För att komma åt hans rapporter behöver du som läsare skicka in din mailadress.
Noterade att flygbiljetter över atlanten ökade till synes oförklarligt med 2000 kr på ett dygn! Undrar om det var en reaktion på krigshot och rusande oljepriser?
Vad europeérna beslutar sig för angående sanktioner mot Iran och Irans centralbank betyder mindre än hur ryssar, kineser och indier ställer sig. Att Obama inte lyckats få sanktionerna genom FN utan begränsats till att stifta amerikanska, nationellt gällande, lagar är både ett svaghetstecken och en stark begränsning. Att ryssar och kineser skulle låta det ekonomiskt försvagade USA styra sina resp handelsförbindelser och energiimport(Kina)håller jag inte för troligt. Om t.ex Kina skulle göras till paria på bank- och finansmarknaden, så blir USA den stora förloraren, om inte rent av förlorat. Foten i kläm?
Obama måste stå på egna ben snart och inte skylla alla sina tillkortakommanden på företrädaren eller republikanerna. Bush d.y. fick igenom sina önskemål i FN, medan Obama förefaller att ha pratat bort sin trovärdighet (jmf det famösa Kairotalet med hur USA senare (inte)reagerade när det väl blev upp till bevis. If you talk the talk, you must walk the walk…
Den här upptrappningen kommer olägligt för västvärlden. Med pågående finanskris och en svag president i USA, ett svagt och trött Europa som saknar både militärt klös och vilja är läget kritiskt.
Det finns fler vinklar på spaken än militära överväganden.
@Anonym. Intressant observation om biljettpriser!
@Sumatra. Visst finns det fler vinklar som jag inte fick plats med. Det amerikanska inflytandet har minskat något i regionen, men många gör misstaget att underskatta amerikansk beslutsamhet.
Att president Obama skulle vara svag är en myt enligt min uppfattning. Han utövar sin makt på ett annorlunda sätt. För att förstå denna är det viktigt att läsa Nyes bok: Soft Power, som enligt flera uppgifter är en inspirationskälla för presidenten.
Amerikanska specialförband utför uppdrag i 120 länder, attacker med UAV:er har kraftigt utvidgats. Det är bara Mullah Omar och al-Zawahari kvar i livet av det gamla AQ/ Talibangardet. Det amerikanska hanterandet av Libyen var mycket skickligt, även om jag har en annan uppfattning om hur långt vi skulle ha gått.
Att ha specialförband som utför uppdrag i de flesta av jordens länder är varken Soft Power eller annan Power. Det är vad Georg Bush kallade att vara en ”Bully” som blir illa sedd världen över. Dessvärre kom 9/11 i vägen för en rejäl ominriktning av amerikansk utrikespolitik. Lite blev det dock kvar av ambitionerna; ingen amerikanska president har allokerat ett så massivt stöd till Afrika som Bush och följaktligen var han mäkta populär i Afrika söder om Sahara, om än inte hos den europeiska vänstern.
Just attackerna med drönare har förstört den allians mot terrorism som Bush lite överraskande fick till med Pakistan efter 9/11. Både Pakistan och Iran blir nog regionala nyckelspelare när Väst lämnar Afghanistan. Här räcker det nog inte med Soft Power i framtiden. Det tåget gick just.
Var det inte så att Frankrike, med stöd av GB, hade ledartröjan initialt i Libyen. Var det inte så att USA togs på sängen av den utvecklingen och utvecklingen i regionen i övrigt. Hur hanteras utvecklingen i Syrien, Egypten, Jemen och Bahrain av Obamaadministrationen? Inte alls eller på sparlåga skulle jag vilja säga. Som i Europa.
Härutöver tror jag mer på USA:s militärer när det gäller klokskapen i att lämna Irak efter den tidsplan som gjordes upp redan av Bushadministrationen. Vi får se hur det går.
Kanske dags att släppa taget om Nyes bok. Att vara president i USA är ingen PRAO-plats.
Man vet inte än hur Iran lyckades lura ner den amerikanska dronen, http://israelisverige.info/?p=10386 kanske med någon insider i den amerikanska kontrollkedjan. Man undrar ju hur mycket Israels droner skiljer sig vad gäller kontroll – de har ju bas i Azerbaijan och intimt samarbete http://israelisverige.info/?p=9645
Stuxnetfamiljen fortsätter förgrena sej, http://israelisverige.info/?p=10601
Iranierna vill sälja info om dronen till högstbjudande, speciellt om Ryssland betalar med S-300, etc. http://israelisverige.info/?p=10562
Irakiska massförstörelsevapen, enligt många transporterades de genom Syrien till Bekaadalen i Libanon där ingen har tittat.
USA och Israel ökar nu förberedelserna mot Iran, http://www.debka.com/article/21589/
Saudierna har länge varit högeligen irriterade på Obamas passivitet vad gäller allt utom golf och hotar nu att börja kärnvapenutveckling om inget händer, http://www.guardian.co.uk/world/2011/jun/29/saudi-build-nuclear-weapons-iran
USA har visat klart och tydligt sin beslutsamhet att försvara sjöfartsrättigheterna i regionen. Några exempel är de tre Gulf of Sidra-incidenterna 1981, 1986 och 1989; eller Ernest Will och Praying Mantis-operationerna i Persiska Viken 1987 och 1988. Jag vågar förutspå att USA kommer att använda alla tillgängliga militära medel för att hålla Hormuz-sundet öppet för internationell sjöfart, inklusive för amerikanska örlogsmän.
Det är helt rätt att Israel och USA båda har intresse av att slå ut Irans atompotential, men jag tror ändå att det finns stora skillnader. IDF har endast kapacitet att genomföra en surgical strike mot atominstallationerna, och möjligtvis också mot de ballistiska robotbaserna. IAF kan tillkämpa sig temporärt luftherravälde under attackens gång, men saknar kapacitet att slå ut Irans luftförsvar helt. Israel saknar också kapacitet att slå ut de iranska hoten mot sjöfarten i Hormuz-sundet.
USA intresse att hålla sjöfarten i Persiska Viken öppen är minst lika stort, och förmodligen större, än landets intresse att slå ut Irans atomhot. För att garantera sjöfarten krävs stora insatser mot Irans marina stridskrafter, både vad gäller skala och tid. En sådan operation är något helt annat än ett slag mot atominstallationerna.
Vad gäller taktik, så har USA visat i båda Gulf-krigen hur det hela skall skötas: En öppningssalva på ca 1000 Tomahawk kryssningsmissiler för att slå ut luftförsvaret, att följas upp med massiva flygangrepp mot vad som är kvar.
Din detaljkännedom om IAF är imponerande. Utöver förbanden du nämner, så har Israel också ett antal ballistiska missiler som kan nå Iran. Jag bedömmer det dock som osannolikt att Israel använder dessa vid första anfallet. De utgör en strategisk reserv, och det finns ingen anledning att skjuta Jeriko-missiler om IAF kan slå ut målen med flygangrepp. Missilerna kan däremot bli aktuella om ett flygangrepp misslyckas, eller om Iran slår tillbaka med långdistansrobotar mot israeliska städer.
G. Tikotzinsky
@Sumatra. Tänk att vi kan tolka samma saker så olika. Jag håller med om att USA blev (delvis) taget på sängen av Arabvåren, men landet har återvunnit balansen och agerar efter att maximera sitt inflytande (makt) med minsta möjliga insats för att uppbåda styrka när det gäller. USA är världens ojämförligt starkaste militära makt, och har en dynamisk ekonomi liksom diplomatiska hävstänger. President Obama är ingen PRAO-elev, och kommer inte att tveka att öppna Hormuzsundet som G Tikotzinsky påpekar.
En liten reflektion jag inte kunde låta bli att fundera över.
Vad tror ni om möjligheten för USA/Israel att sätta mer press på regimen i Syrien i hopp om att den faller? Min tanke är då att stödet till Hizbollah minskar och Irans position försämras. Är detta ett realistiskt sätt för att försöka få Iran till förhandlingsbordet i stället för att tvingas gripa till en militär lösning?
/Kadett14
@Kadett 14. Jag tycker att du resonerar realistiskt, även om det kanske är staterna i GCC som trycker på hårdast. Om en Iranskeptisk, inte nödvändigtvis fientlig, kommer till makten i Syrien, så mister Iran mycket av inflytandet i det område som kallas för Levanten.
@ Försvar och säkerhet
Inte kommer USA att tveka att öppna Hormuzsundet, det tror nog ingen att man kommer att göra. Frågan är också om Kina kommer att acceptera att Iran stänger sundet.
En intressantare fråga är vad Europas bidrag kommer att bli, skulle läget hetta till. Inte minst vårt egen energibehov bygger på fria sjötransporter till och från Viken. Så vad har då vi som kan vara användbart eller skall vi låta någon annan ta ansvar för något som definitivt är ett svenskt nationellt intresse?
Inledningsvis och främst lär Iran satsa på ett minkrig i separationerna. Därefter är det bekämpning av minröjande resurser som står på programmet. Lyckas detta är avstängningen ett faktum.
Tungvattenreaktorer och anrikningsanläggningar är inget som Iran behöver för att producera kärnkraft fredligt där man försörjs med bränsle för Bushehr av Ryssland, vilka också tar hand om det använda bränslet. Rimligen så vore det säkrast för alla inblandade att slå ut dessa anläggningar helt innan man har hunnit att starta reaktorn om Iran inte upphör med sina förberedelser för att skaffa kärnvapen, därefter blir konsekvenserna större av en attack, främst för lokalbefolkning. Förutsättningarna för att genomföra en sådan attack borde vara mycket goda. Till skillnad från Irak så är Irans kärnvapenprogram inte ett påhittat hjärnspöke.
Att flygbiljetterna har blivit dyrare är knappast oförklarligt då koldioxidutsläppen från flygsektorn sedan årsskiftet ingår i EU's handel med utsläppsrätter. Det är således utsläppen som kostar, inte krigshotet.
Att USA skulle vara den stora förloraren på att Kina fryses ut pga handel med Iran håller jag inte med om. USA är skyldiga Kina stora summor pengar och dessutom är Kina väldigt exportberoende och den största marknaden för kinaproducerade varor är den amerikanska. Skulle USA deklarera att man inte avser betala tillbaka kinesiska lån samtidigt som den amerikanska marknaden stängs för kinesisk export så skulle det vara ett enormt hårt slag för kineserna. I USA så skulle förvisso levnadsstandarden sjunka då importen av billiga kinesiska varor upphör men samtidigt så skulle detta öppna för många nya arbetstillfällen i USA och en stor del av USA's statsskuld skulle försvinna i ett svep. Som det är sagt, den som är skydlig lite pengar och inte betalar är låntagarens problem, den som är skyldig stora summor och inte betalar är långivarens problem…
Iran har inte lyckats lura ned någon amerikansk drönare. Möjligtvis så kan man ha stört ut dess kommunikation, då fortsätter drönaren att flyga tills bränslet är slut och farkosten kraschar. Landning är inget som drönaren kan utföra själv, det är inte heller något som operatören i Creech AFB kan göra utan görs av personal på basen drönaren ska landa på genom krypterade datalänkar och detta är inget som kan ”hackas”.
USA skulle som sagt inte tillåta Iran att stänga sundet!