I försvarspropositionen står det att ”Den europeiska säkerhetsordningen avser den helhet av regler och principer, folkrättsligt bindande såväl som politiskt förpliktigande, som tillsammans utgör fundamentet för Europas säkerhet och därmed dess välstånd.” [1]

Jaha, så är det väl och så kommer det väl att förbli, eller?

Den europeiska säkerhetsordningen [2] som vi har tagit för mer, eller mindre, given präglas snarare av oordning.  Respekten för ingångna avtal och överenskommelser minskar och för mindre stater som Sverige är detta djupt problematiskt. Vi är helt beroende av ett fungerande internationellt system med stater som följer etablerade normer och regler på samma sätt och med ömsesidig respekt.

I Helsingforsavtalet 1975 [3] förband sig deltagande stater ”…att avstå från hotet om eller användning av makt, att gränserna var okränkbara och även staternas territoriella integritet. Vidare garanterades rätten för staterna att själva besluta om sin tillhörighet i militära allianser eller att stå utanför. ”[4]

Detta respekterades inte av Ryssland i samband med Georgien 2008, Krim 2014 och Ukraina 2018. Landet har också krävt att den europeiska säkerhetsordningen ska revideras. [5]

Tidigare framgångar med reella nedrustningsavtal som INF-[6] resp CFE-avtalen [7] har förbytts till motgångar. Avtalen tillkom under mycket turbulenta tider, strax före och efter kalla krigets slut. Då var osäkerheten om den fortsatta utvecklingen stor och avtalen blev viktiga bidrag för stabiliseringen i Europa. CFE-avtalet skulle t ex omöjliggöra offensiva anfallsoperationer i Europa, men Ryssland drog sig ur avtalet redan 2007. [8] Tyvärr har den generation med skickliga politiker, diplomater och officerare som mödosamt skapade dem försvunnit från offentligheten och med dem en djup insikt om bakomliggande skäl.

I år är Sverige ordförande i OSSE, ett gyllene tillfälle att återupprätta respekten för den europeiska säkerhetsordningen, i synnerhet Helsingforsavtalet.

Europa behöver mer av ordning och mindre av oordning!

Författaren är överstelöjtnant, reservofficer i Flygvapnet och har tidigare bl a varit strategilärare vid den svenska, norska och finska Försvarshögskolan.
Bild: Shutterstock.com

[1] Proposition Totalforsvaret-2021-2025, sid 36-37.

[2] De viktigaste aktörerna är EU, Nato, Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) och Europarådet. Se not 1.

[3] Europeiska säkerhetskonferensen, ESK, föregångare till OSSE.

[4] När fundamenten sviktar, Stig Rydell, KKrVA 2018

[5] Proposition Totalforsvaret-2021-2025, sid 37.

[6] INF-avtalet från 1987, Intermediate Nuclear Forces, mellan USA och Sovjetunionen innebar att ca 2700 markbaserade robotar med räckvidder mellan 500 – 5500 km, många med kärnvapenladdningar, skrotades.

[7] 1990 undertecknades CFE-avtalet (Conventional Armed Forces in Europé) av 23 länder inom ramen för ESK (Europeiska säkerhetskonferensen), ett avtal som skulle eliminera ”…the capability for launching surprise attack and for initiating large-scale offensive action in Europe.” (https://www.osce.org/files/f/documents/4/9/14087.pdf ). CFE-avtalet omfattade inte marina stridskrafter och innehöll också särskilda bestämmelser om flankerna. Avtalet innebar att en stor mängd militär materiel skrotades.

[8]  https://www.svd.se/ryssland-drar-sig-ur-cfe-avtalet

Mer av samma skribent