av Lars Holmqvist

Sommarens stora skogsbrand i Västmanland ledde till en del frågor om hur det står till med samhällets förmåga att hantera kriser. Olycksutredningen som följde gjordes av Nerikes Brandkår och i utredningens sammanfattning kan bland annat läsas (detta är ett urval av punkter):

  • ”Före skogsbranden krävs planering, utbildning och övning av alla de aktörer i samhället som kan komma att samverka under insatsen.”
  • ”Ledningsorganisationen vid större händelser i länet måste tydliggöras, övas och utbildas.”
  • ”Övning, utbildning och rutiner för att ta fram och dela lägesbilder.”
  • ”Enhetligt kartmaterial och en samsyn på lägesangivelser mellan samverkande organisationer.”
  • ”Utbildning och övning i Rakelsystemet så att även mycket komplexa insatser kan ledas och samordnas med stöd av Rakel.”
  • ”Forma och öva rutiner för mottagande, registrering, styrning och kvalitetssäkring av externa resurser och frivilliga.”

Att förmågor och förberedelser av detta ytterst grundläggande slag presenteras som åtgärdsförslag, får mig att tro att branden i Västmanland knappast kan räknas som det civila försvarets stoltaste stund. Därmed inget ont sagt om alla de som gjorde en helhjärtad och osjälvisk insats för att få bukt med branden. All heder åt dessa män och kvinnor.

Men branden i Västmanland var ändå en olyckshändelse, inte följden av någons medvetna plan. Hur väl kommer det civila försvaret fungera om Sverige ställs mot en betydligt svårare utmaning, en intelligent motståndare som kan planera, lära nytt och anpassa?

Gulfkriget vintern-våren 1991 var en väckarklocka för Sovjetunionens militära ledning. Vad de och hela världen kunde se var en kraftmätning mellan den irakiska armén som var uppbyggd efter sovjetisk modell och den USA-ledda koalitionen. 

Det blev genast uppenbart att Sovjetunionen hade kommit på efterkälken och den lärdomen tycks man ha tagit till sig in i sovjetstatens efterföljare, Ryssland.

Den ryske militäre forskaren Vladimir Slipchenko introducerade på nittiotalet begreppet Beskontaktnye voiny, det ”kontaktlösa” kriget som han senare beskrev som den optimala formen för sjätte generationens krigföring. En bra illustration av vad han menade är Gulfkriget, då den huvudsakliga krigsinsatsen utfördes under förbekämpningsstadiet, med bl. a. kryssningsrobotar och precisionsbombning, allt möjliggjort genom GPS.

När koalitionens marktrupper väl sattes in (100-timmarskriget) blev deras uppgift mer att etablera militär närvaro och samla ihop irakiska krigsfångar än att faktiskt besegra fienden, även om markstrider förekom.

I en artikel som publicerades 2013 i den ryska tidskriften ”Voennaia mysl’ (Military Thoughts på engelska, regelbundet översatt av East View Press) av två ryska officerare vid namn generallöjtnant S.A. Bogdanov och överste S.G. Chekinov, benämndes Gulfkriget som den nya generationens första krig. Lite av en utgångspunkt för deras resonemang.

De beskriver sedan hur stridsförloppet i det kontaktlösa kriget kan se ut, vilket för oss till frågan om vilken typ av utmaningar som Sveriges civila försvar kan komma att ställas inför om det krig som redan brutit ut kommer hit.

Angriparens målsättning kan alltså sägas vara att kriget skall avgöras innan egentliga markförband sätts in. Inledningsskedet av ett angrepp är enligt artikelförfattarna helt avgörande för utgången och kan karaktäriseras av samordnade insatser av ungefär följande:

Före angreppet

  • (Lång tid innan) olika informationskrigsinsatser i syfte att påverka våra beslut i en för angriparen gynnsam riktning
  • (Kort tid innan) olika underrättelse- och sabotageinsatser, inklusive det som artikelförfattarna i engelsk text kallar ”electronic knockdown”.

Angreppet

  • Målinriktad informationskrigföring (vilseleda, demoralisera)
  • Elektroniska krigsinsatser inklusive cyberattacker
  • Kinetiska angrepp från flyg, artilleri med lång räckvidd och från andra plattformar, mot vårt hela territorium.

Avsikten är att förstöra våra kritiska militära och civila kontrollfunktioner, militära industri, vårt ledningssystem och förhindra våra förband att sättas in på krigsskådeplatsen.

Våra politiska och ekonomiska system ska göras omöjliga att vidmakthålla, befolkningen demoraliseras, militärindustrin förstöras bortom möjlig reparation och vi skall inte vara förmögna att ställa om till krigets krav. En systemkollaps med andra ord.

När förbekämpningen därmed är genomförd kommer angriparens marktrupper att sättas in för att slå ut motståndsfickor, men kriget är tänkt att i allt väsentligt redan vara avgjort – alltså i likhet med förloppet under Gulfkriget 1991.

För mig blir det uppenbart att vår första försvarslinje vid angrepp kommer att vara det civila försvaret. Om vi tillåter systemkollapsen kommer det vara mycket svårt för et militära försvaret att verka. Några tankar kring vad ett civilt försvar bör fundera över och även börja arbeta med:

  • Elektricitet. En angripare kommer att slå ut stora delar av elnätet. I valet mellan att försöka vidmakthålla elnätets funktion eller planera för överlevnad utan elnät, tror jag att man bör överväga att lägga betydande resurser på det senare. Färskvatten. Ungefär samma sak som med el. Om angriparen slår ut vår fredstida vattenförsörjning bör vi ha tagit fram enkla och robusta metoder för ersättning. Vilka lärdomar kan vi dra av vattenförgiftningen i Östersund 2010?
  • Livsmedel. Ett problem kommer förstås vara lagring (kyl/frys, lite beroende på årstid) men inte minst svårigheten att genomföra fysiska transporter. Kanske man bör överväga mycket decentraliserade förråd av mat (tänk lokal tillförsel av kalorier och vitaminer) som en möjlighet att under minst ett antal veckor lindra följderna av att den fredstida livsmedelsförsörjningen slås ut.
  • Drivmedel. Förhandslagring för de mest vitala behoven måste även de vara väldigt decentraliserade.
  • Medicin och sjukvård. Givet dagens organisation för kris och krig, kommer sjukvården att ställas inför höga krav på förmåga till improvisation. Övning ger färdighet. Apoteken måste åläggas krav på att kunna leverera medicin även om elektriciteten skulle falla ifrån.
  • Utbildning. Folk på landsbygden kommer sannolikt att vara bättre rustade än stadsbor, genom tillgång på egen ved, vattenbrunn etc. Men mycket går att göra även i stadsmiljö, t ex genom att koka sjövatten, bygga enkla kaminer, etc. Man måste ha förståelse för hur avloppssystemen påverkas och många andra saker. Jag tror på en återkomst av ”Om kriget kommer” och då gärna i en offline-version.
  • Konsekvensen av enskilda människors agerande. Kommer butikspersonal att gå till arbetet i ett skymningsläge? Vårdpersonal? Lärare? Hur agerar ett sjukhus med reservelverk om en frysande allmänhet vill komma in för att sova i värmen? Hur påverkas viljan att begå brott?
  • Det finansiella systemet. Hur kommer folk åt sina pengar och hur betalar man?
  • Öva upp medias medvetenhet. En av de möjligheter som nämns i rysk litteratur är att underblåsa lokala etniska gruppers eventuella missnöje, något vi sett prov på i Ukraina och även de senaste dagarna i form av ”Latgalliska republiken” i Ö Lettland, och ”Folkrepubliken Vilnius” i Litauen.

Demografin i Sverige är av historiska skäl en annan än den i de baltiska länderna, men ponera att en angripare (som exempel) bränner ner ett par moskéer samtidigt som några syriskortodoxa kyrkor går upp i rök och bägge angreppen orkestreras av en samordnad informationskampanj i syfte att provocera fram en konflikt. Klarar svenska media av att genomskåda bluffen, eller kommer man att falla i fällan och med krigsrubriker berätta om de svåra ”religiösa motsättningarna”? Fundera ett ögonblick på hur bränderna i Husby 2013 hanterades i media. Sök sedan på bilder från upploppen. Hur många var det egentligen som deltog? Varför finns inga bilder på fler än några dussin i taget?

Detta är tankar kring några av de områden där vi kan och bör öka det civila försvarets motståndskraft. En del åtgärder är ganska enkla, andra mer komplicerade, men genom att göra vårt samhälle mer robust mot angrepp, kan vi även påverka den presumtive angriparens kalkyl. Öka hans osäkerhet.

I dagsläget är vårt civila försvars tröskeleffekt låg. Men genom att föra upp dessa och andra frågor på agendan och genom att börja genomföra konkreta åtgärder, särskilt i utsatta områden som Gotland, Mälardalen, Västskåne m fl. kan motståndskraften öka.

Detta inlägg inleddes med att skriva om sommarens stora brand i Västmanland och de svagheter som då visade sig i det civila försvaret. Det vi har sett duger inte. Vi måste snabbt bli bättre på att förstå vad ett angrepp kan innebära och vi måste bli bättre på att motstå dess verkningar. Vi kan minska risken för krig genom att lära oss att hata systemkollapsen.

 

Författaren är egen företagare och reservofficer.

Mer av samma författare