av Jan Leijonhielm
Nyligen har två viktiga rysslandsanalytiska produkter sett dagens ljus: dels Försvarsberedningens betänkande och Tomas Bertelmans bok ”Från ett kallt krig till ett annat”. utgiven på Medströms förlag. Bägge förtjänar högt beröm, men av olika skäl.
Försvarsberedningen har enats om ett betänkande som skiljer sig från tidigare i den bemärkelsen att man gör flera lovvärda saker – en tillbakablick på tidigare beredningars resultat och träffsäkerhet – inte alltid så hög- och en diskussion om problemen med att bedöma framtiden, i detta fall hur den ryska kan se ut. Rysslandsavsnittet ger i sin relativa korthet en mycket klar analys av de nu synbara trenderna i rysk utveckling, en växande inhemsk repression och samtidigt utrikes aggression. Beslutsfattandet sker i en allt trängre krets, som möjliggör oväntade händelseutvecklingar. Den enda logiska slutsatsen av detta blir att omvärlden och Sverige måste utgå från ett värstafalls-scenario och anpassa sin försvarsförmåga efter detta. En ytterligare logisk slutsats blir att vi borde gå med i NATO, men sådana diskussioner förekommer som bekant inte i denna församling. Det är dock glädjande och viktigt att samtliga partier delar synen på den ryska utvecklingen.
Tomas Bertelman kommer till samma slutsats – vi kommer även i fortsättningen att få uppleva tvära kast och oväntade utspel från rysk sida. Det bör framhållas att denna slutsats baseras på en osedvanligt initierad och genomträngande analys efter många års erfarenhet på olika poster, dessutom skriven på en lysande svenska. Boken kan varmt rekommenderas den som vill lära sig mer om ryska drivkrafter och bakomliggande faktorer inom politik, ekonomi och framför allt säkerhetspolitik. Inte minst viktigt är att Bertelman ser långt tillbaka och tagit del av forskningen inom området. Även om den speglar en mörk bild av dagens utveckling, är den varken deterministisk eller hopplös. Ryssland bär på krafter som på sikt i den månghundraåriga ryska cykliska utvecklingen kan framföda en modern och liberal stat, men det kommer att ta mycket lång tid. Det finns anledning att återkomma till detta tema framöver.
Osäkerheten om rysk utveckling avspeglas även i den ryska aktuella politiska maktkampen – som vanligt kan man tycka, men idag allt tydligare. Den ryska analytikern Tatjana Stanovaja vid Carnegies Moskvacentrum har liknat den vid en orkester, som alltmer börjat låta disharmonisk eftersom ett växande antal musiker försöker spela solo. Det är en träffande bild, och man kan tillägga att det till stor del beror på dirigentens tilltagande inkompetens och frånvaro. Putin har varit påfallande inaktiv under senare tid, osäkerheten om hans intentioner växer och aktörer som anser sig tillräckligt starka bygger nu egna plattformar. Dumans talman Volodin har t ex sedan en tid tagit på sig att läxa upp ministrar och ta initiativ till konstitutionella förändringar, Riksåklagaren Tjaika har anklagat FSB för korruption och låtit statstelevisionen bevittna tillslag som rört FSB-officerare och extremt stora belopp. Denna organisation bedriver själv en till synes okontrollerbar verksamhet där man åtalar guvernörer och höga tjänstemän, t o m ministrar, samtidigt som man fortsätter sjanghaja lukrativa företag. Försvarsminister Sjoigu har bildat en ungdomsrörelse utan synbart stöd från Kreml och energijättarna börjar uppträda allt mer självständigt. Dessa tecken på positionering fortgår utan märkbar reaktion från Putin och hans närmaste krets. Han har tidigare medvetet avstått från att peka på kronprinsar och snabbt gjort slut på omvärldens villfarelser om att en sådan skulle vara utsedd i fallet Medvedev, som i dag spelar en undanskymd roll. När Putin för några år sedan av outredd anledning var försvunnen under några veckor hände mycket inom ledningen, försvarsministern komprometterades och flera aktörer inom maktapparaten flyttade snabbt sina positioner.
Frånvaron från en politisk stark hand i en miljö där allt som tidigare var tillåtet också var uttalat, till dagens situation där allt som inte är förbjudet tycks tillåtet kan möjligen vara medveten politik från Putins sida. Han skulle kunna avvakta för att kliva in och återställa ordningen i det skick han önskar, när konkurrensen hårdnat tillräckligt. Putin har visat dokumenterad skicklighet i den typen av maktbalansscenarier. Men tiden börjar bli knapp, de centrifugala krafterna växer snabbt. Detta kan konstateras även ute i landet där en ökande polycentrism är märkbar. Det är två och ett halvt år kvar till nästa presidentval, och det borde vara en alltför lång period att släppa fram dessa krafter redan nu. De som tack vare Putin berikat sig eller fått maktpositioner (som också är berikande) kommer sannolikt inte att vilja ge upp dessa, samtidigt som den inbördes konkurrensen mellan kraftministerier, energisektorn och andra tunga aktörer ökar. Som vanligt kan såväl ryska analytiker som utländska bara spekulera om utgången bakom bysantinska ridåer och under olika mattor.
