Bilderna av övergreppen i Abu Ghraib-fängelset orsakade starka reaktioner. Den slutliga rapporten kunde redovisa ett stort antal övergrepp av personalen vid det så kallade ”Nattskiftet”. I den digra listan återfanns handlingar från enkel misshandel till utstuderade sexuella övergrepp, tvingande stresspositioner och aktiva dödshot med hundar och elektroder. Handlingarna hade inte alltid motiverats av nödvändighet och övergreppen dömdes ut som oacceptabla även i den extrema krigssituation som rådde.
Men om det fanns något som orsakade starkare reaktioner än själva övergreppen så var det de utpekade förövarna som stod lekfullt leende på fotografier, utan tendens att vilja dölja något. De verkade tvärtom stolta över sitt hantverk som de hade lagt ner stor möda på att dokumentera. Soldaterna i nattskiftet verkade ha fått en tillfredsställelse av sina handlingar och lagt möda på att fotografera, filma och sprida sina verk nedbrända på CD-skivor mellan varandra.
Alla röster var dock inte fördömande. Vissa pekade på förmildrande faktorer som reservförbandets låga utbildningsståndpunkt, stridsutmattning och frånvarande ledarskap. Andra var ursäktande och menade att samma grad av nakenhet och förnedrande uppdrag kunde återfinnas även i initiationsriterna för studentföreningar (även om studenter rimligtvis inte blir misshandlade, söker sig frivilligt till föreningar och får gå hem i slutet av kvällen). Andra pekade på att de intagna kunde vara mördare, terrorister och motståndsmän med amerikanska soldaters blod på sina händer som därmed förtjänade behandlingen. Fallet Abu Ghraib innehåller många psykologiska mekanismer centrala för det som brukar kallas Lucifer-effekten, och den tidlösa diskussionen om varför goda människor ibland gör onda saker.
Varför gör goda människor ibland onda saker?
”Men han verkade ju så normal” är den kanske vanligaste reaktionen när någon gått över gränsen och begått vad vi kallar onda handlingar. Vi reagerar ofta starkt och med stor förvåning när normerna för mänskligt beteende inte följs. De individer som i efterhand döms som onda tycks sällan ha uttryckt sin ondska på något annat sätt än genom den aktuella handlingen. Tvärtom reagerar vi ofta starkt just på grund av att det inte funnits några andra tecken innan.
Varför gör människor ibland onda saker? Frågan är inte på något sätt ny. Inom religionen kallas det för Teodicé-problemet: Om gud är god och allsmäktig varför finns det då ondska i världen? Diskussionen om det goda mot det onda är tidlös, och på flera sätt bekväm att hålla kvar vid.
Inom filosofin diskuteras ofta när en handling blir ondskefull. Att någon stjäl av en annan person skulle nog de flesta benämna som fel men inte nödvändigtvis som ondska. Även ett rånoffer kan sannolikt, trots en otrevlig upplevelse, föreställa sig olika faktorer som lett fram till att en normal person tagit steget att stjäla. Om en rånare däremot våldtar, lemlästar eller förnedrar sitt offer och ler under tiden skulle däremot sannolikt de flesta karaktärisera det som en ond handling. En del i vad vi beskriver som ondska är ofta de handlingar som kännetecknas av utstuderad grymhet, medvetenhet om offrets lidande och en excess i utförandet. I dessa extrema fall räcker de faktorer vi kan föreställa oss ofta inte till och vi börjar benämna onda handlingar som något annat. ”Efter att ha tittat in i hans ögon skulle jag säga att det är ren ondska” sa polisen som grep seriemördaren Samuel Little. I de fall när vi saknar en rationell förklaring i individens tidigare uppvisade personliga kvalitéer eller omkringliggande faktorer, blir förklaringen ofta att se ondska som en högre entitet, något som besätter vissa människor men skonar andra.
Så skulle jag aldrig kunna göra … eller?
Den psykologiska tendensen att vilja se ondska som en högre, nästan övernaturlig entitet är stark av två huvudsakliga anledningar. Det första är att det är en väldigt enkel, binär förklaringsmodell som fyller en ego-defensiv funktion och befriar oss från bördan att försöka förstå. Den kräver inte att vi ifrågasätter något vi tror att vi vet, bara accepterar att det orsakats av något vi ännu inte känner till. Acceptansen att ondska kan besätta en människa att göra fruktansvärda saker befriar oss också från association. Att förklara något som effekten av en odefinierad ondska gör att vi slipper granska om vi eller andra runt omkring (gud förbjude) hade något mån av påverkan till att saker skedde. En acceptans av ondska förklarar handlingen samtidigt som den höjer oss själva som goda. När det gäller utstuderat grymma handlingar är det också lätt att avfärda de som framhåller andra förklaringsmodeller som relativiserande eller ursäktande.
Den andra anledningen att vi gärna ser ondska som en övernaturlig entitet har att göra med oss själva. Det är här det ofta blir jobbigt. Kan vi acceptera en förklaringsmodell att normala människor under en specifik situation med social påverkan skulle kunna göra fruktansvärda handlingar så innefattar rimligtvis den acceptansen och insikten också oss själva. En insikt att vi själva skulle kunna vara kapabla till handlingar som vi fördömer andra för sitter ofta långt inne. Vi vill upprätthålla en bild av oss själva som goda individer som i alla tillfällen följer budord, lagar, folkrätt, normer och regler även när vi hamnar i svåra situationer. En sådan implicit acceptans – att goda människor under fel förutsättningar kan göra onda handlingar – blir påfrestande och det är därmed ofta enklare att fördöma handlingar som effekten av en icke-definierad ondska.
Det inledande exemplet är militärt och den här serien heter Om stridens psykologi. Men de psykologiska mekanismer som beskrivs här är lika för alla människor, militära som civila. Erfarenheter visar att de absolut flesta människor under rätt (eller fel) förutsättningar är kapabla till grymma handlingar. Vissa skillnader finns. Exempelvis är uniformspersonal oftast hårdare selekterad än de flesta andra yrkesgrupper och de ”mörka” personlighetsdragen som beskrivs nedan mindre förekommande än bland allmänheten. Däremot är påverkan från gruppen ofta större i ett militärt system, förstärkta med hierarki och auktoritet, samt att livshotande situationer också kan avtrubba och förskjuta normen för vad som är normalt eller accepterabart. Genomgående kommer både civila och militära exempel att användas.
Individen – och den mörka triaden
“Han är ett monster” eller ”Vilka psykopater” är exempel på reaktioner som ofta förekommer när vi inte förstår individers handlingar. På samma sätt som det är tacksamt med förklaringsmodellen med ondska som övernaturlig entitet finns det även en intuitiv och lätt accepterad förklaring att dåliga individer helt enkelt gör dåliga saker. Det är trots allt oftast en individ, inte det bidragande grupptrycket, som utför en handling eller står åtalade för brott.
Det vi ofta pratar om i dessa sammanhang benämns inom psykologin för ”den mörka triaden” av personlighetsdrag. I detta innefattas 1) den narcissistiska (självälskande) personligheten som kännetecknas av en grandios, egoistisk självbild och en oförståelse för kritik, 2) de machiavelliska personlighetsdragen som utmärks av manipulativa drag där individer med fokus på egenintresse exploaterar andra för egen vinning samt 3) psykopati.
Begreppet psykopater används ofta i vardagligt tal, men existerar inte som klinisk diagnos. Det vi oftast avser återfinns under det som kallas Antisocial personlighetsstörning i diagnostiseringsmanualerna. Dessa fokuserar grovt mer på kriminellt och asocialt beteende. När det gäller det mer vardagliga nyttjandet av ordet beskriver det oftast dominans, impulsivitet och bristande empatisk förmåga (oförmåga att känna med andra) vilket ofta föder en oförmåga att reglera beteenden.
Personlighetsdragen i triaden kan te sig naturliga för personer som begår övergrepp. De har trots allt visat sig överrepresenterade hos individer dömda för våldsbrott. I det något omvända ges ofta narrativet att höga chefer oftare skulle ha psykopatiska drag eller vara psykopater (om än bevisen ofta är mer anekdotiska än empiriska), men beskrivs där inte som dysfunktionella våldsbrottslingar utan snarare som högfungerande individer vilka följer samhälleliga normer och klättrar högt upp på företagens karriärstegar.
Dock så finns det begränsningar i om den mörka triaden kan användas som generell förklaringsmodell för onda handlingar. Det första är att de är personlighetsdrag som i någon utsträckning omfattas av de flesta. Förmågan att empatiskt känna med andra är trots allt inte en absolut variabel och vem har inte en önskan om att ha en positiv, lite självälskande bild av sig själv som kompetent och duglig? Och vart går gränsen mellan att vara listig och planerande i sina ambitioner till att vara manipulativ? Gränsen för när dessa drag blir patologiska är ofta inte absolut.
Många rekryteringsprocesser och uttagningstester syftar just till att identifiera och eliminera individer med dessa personlighetsdrag i rekryteringsprocesser. Individer med låg empatisk förmåga blir trots allt sällan de bästa cheferna och befogenhet att använda våld skall inte ges till någon med bristande impulskontroll. Narrativen om att individer med de ovanstående dragen skulle söka sig till uniformsyrken eller maktpositioner i stora företag saknar självklart inte grund, men är utmanat i mån om de verkligen blir antagna eller framgångsrika i sådana organisationer.
Vad som ytterligare begränsar denna förklaringsmodell för ondska rör hur mycket enskilda personlighetsdrag verkligen styr vårt agerande. Fenomenet att felaktigt se till personliga faktorer än de omliggande omständigheterna kallas för det fundamentala attributionsfelet. Exempelvis, om en kollega anländer andfådd och sen till ett möte är det mer troligt att vi dömer denne som lat och oförmögen att planera sin tid än att denne kan ha löst andra, viktigare uppgifter som försenade ankomsten till mötet. Samma resonemang går att applicera även om man misstänker de mörka personlighetsdragen; En chefs till synes bristande empati i sitt agerande behöver inte säga något om denne som individ eller chefsrollen, utan kan ofta lika enkelt förklaras av att denne påverkas av eller agerar i linje med organisationen runt omkring. För att förstå även detta sammanhang ska vi titta vidare på hur individer påverkas av det kollektiva.
Kollektivet – bra äpplen i den ruttna korgen
I det tidigare inlägget om våldsutövning och konsten att döda gick vi igenom rekvisiten som krävs för att en människa ska kunna frångå de normala moraliska normerna och utöva dödligt våld mot någon annan. De två mest centrala faktorerna är avindividualisering och avhumanisering. Dessa syftar inte till att förändra något hos individen eller dennes moraliska uppfattning om rätt eller fel utan snarare att tala om när moraliska regler kan kringgås. Mekanismerna är nödvändiga för att kunna få normala människor att fungera i strid. Men, det är också samma mekanismer som kan få normala människor att gå över gränsen och begå övergrepp.
Avindividualiseringen gör oss anonyma i en grupp. Genom exempelvis uniformer, rakade huvuden eller bara ett gemensamt uttalat syfte så bildas en grupp vilket ger individen en större anonymitet och stärker känslan av kollektivt handlande. Denna förstärks i relation till storleken på gruppen samt vilket mån av kollektiv identitet individen upplever med den. Ju större läktaren med hejaklacken är desto mer anonym blir individen, vilket inte sällan förstärks av enhetliga matchtröjor och gemensamma sånger. I romanen Flugornas herre beskriver William Golding hur goda skolpojkar från England förvandlas till odjur, till stor del genom att måla sina ansikten på ett uniformt, avindividualiserande sätt. Liknelsen med militära förband blir naturlig. Utöver att soldater bär uniform maskerar de även sina ansikten. Maskeringsfärg döljer individer både fysiskt och psykologiskt, och genom historien har de flesta krigarkulturer på något sätt förändrat sitt utseende innan de går i strid. Det följer sig ävensom naturligt att sådana grupper med starkare sammanhållning, där samtliga passerat initiationsriter för att bli accepterade, också kommer att ha en än större påverkan på individens beteende.
Närvaron av en tydlig auktoritet förstärks ytterligare då det minskar individens upplevda ansvar för handlingarna. Milgrams klassiska lydnadsexperiment är kanske ett av de mest tydliga exemplen på auktoritetens kraft. Där kunde vanliga människor förmås att ge upplevt dödliga elchocker till en fingerad försöksperson, trots att dessa vred sig och klagade på smärtor och hjärtproblem, under förevändningen att den auktoritäre testledaren i vit laboratorierock manade dem att fortsätta och intygade att han tog fullt ansvar. Slutsatsen av Milgrams experiment var att helt vanliga människor kan göra sig skyldiga till hemska handlingar under specifika förutsättningar i en specifik miljö. Auktoritetens makt och benägenheten att infoga sig in en grupp gäller alla människor.
Avhumaniseringen syftar på objektet för våldsutövning. När vi berövar någon dennes mänskliga attribut slutar den att vara en individ och blir ett objekt. Eftersom lagar, normer och regler gäller mellan människor men inte gentemot objekt möjliggör avhumaniseringen våldsutövning. Avhumaniseringen medger det Albert Bandura kallar för en moralisk frikoppling, inte en modifiering av de moraliska principer en individ har utan ett antal rekvisit som gör att dessa kan kringgås: Att döda en människa är fortfarande fel men att nedkämpa en fiende är något som förväntas av dig i strid.
Exempel på enkel avhumanisering kan ses i det inledande exemplet. I fotona från Abu Ghraib har ansiktet på fångarna dolts, ofta genom att de tvingats bära sandsäckar över huvudet eller ytterligare förnedrats genom att vakterna placerat kvinnounderkläder över deras ansikten. När deras ansikten dolts är det enklare att hålla kvar dem som objekt i ett avhumaniserat tillstånd där tröskeln till våldshandlingar blir lägre.
Både auktoritetens och avumaniseringens roll exemplifieras i det klassiska Stanford Prison Experiment, som också filmatiserats ett flertal gånger. Philip Zimbardo och hans doktorander delade in 24 studenter i rollerna som fångar och fångvaktare. Fångvaktarna avindividualiserades genom uniformer och solglasögon med spegelglas. Fångarna avhumaniserades genom nummer och berövades rätten att uttala sig utan tillstånd eller utan att använda formella titlar. Fångvaktarna fick auktoritet att upprätta och upprätthålla ett antal regler. De utvecklade dock så snabbt ett överdrivet grymt och sadistiskt beteende – trots att de visste att objekten var medstudenter och att allt de gjorde övervakades – att experimentet fick avbrytas efter bara sex dagar. Experimentet påvisade i vilken utsträckning situationen och de sociala faktorerna kan påverka att få goda människor att avhumanisera andra och begå onda handlingar. Zimbardo beskrev frånkopplingen av normsystem för just Lucifer-effekten. Han sammanfattar hur goda människor som borde veta bättre men gör värre med frasen “No bad apples, only a rotten basket”.
I förlängningen av en avhumanisering riskerar den att övergå i en demonisering där en annan individ inte bara förvandlas till ett neutralt objekt utan till något ondskefullt och farligt där våldsutövning inte bara är tillåten utan implicit uppmuntras. Nazisterna kallade judarna för råttor och under folkmordet i Rwanda kallades Tutsierna för kackerlackor. I rasistiska sammanhang används ofta apor (mindre utvecklad än en människa) som avhumaniserande/demoniserande attribut och det är heller inte ovanligt i uppviglande propaganda att grupper jämställs med hundar, grisar, råttor, parasiter, insekter eller andra former av skadedjur som implicit utgör ett hot mot den egna gruppen. Exempel på demoniseringens effekter kan ses exempelvis i Gacaca-domstolarna efter folkmordet i Rwanda där åtalade inte pratade om mord på människor utan att ”utrota kackerlackorna”.
Människors likgiltighet och frånvaron av repressalier
En bidragande faktor för att kunna begå handlingar som strider mot normer och lagar är även frånvaron av repressalier eller ansvarsutkrävande, oaktat om det beror på en upplevd ansvarsförskjutning till en auktoritet, frånvaron av ett juridiskt system eller något annat. 1974 genomförde konstnären Marina Abramovic det numera klassiska verket Rhytm 0 på en studio i Neapel. Fokus låg på publikens agerande gentemot henne i en situation där de befriats från ansvar. Abramovic hade placerat 72 objekt, både för njutning och smärta, på ett bord. Publiken instruerades att de under sex timmar fick använda dem på henne som de behagade, och att hon tog fullt ansvar. Abramovic ställde sig helt stilla mitt i rummet, på samma nivå som besökarna utan scener eller andra psykologiska barriärer.
Den första tiden var publiken avvaktande. Någon rörde henne intimt eller kittlade henne med en fjäder. Den tredje timmen hade hennes kläder skurits från kroppen med rakblad. En timme senare hade de använts på hennes hud. Någon sög blod från hennes hals. Flera sexuella övergrepp genomfördes. Under hela skeendet förhöll hon sig passiv, utan att söka kontakt med de omkring henne.
När konstgalleriet exakt sex timmar senare förklarade att verket var avslutat började Marina Abramovic, nu gråtande och blödande gå runt. Publiken flydde, få vågade möta hennes blick. Hon har senare sammanfattat verket med att om du lämnar det helt upp till publiken omkring, så kan de döda dig.
Samma effekter kan ses i Zimbardos experiment. Vissa av fångvaktarnas sadistiska beteenden förstärktes av de övrigas passivitet. Inom psykologin kallas detta för Bystander-effect, tendensen att förhålla sig passiv när någon behöver hjälp. Något kontraintuitivt så ökar denna med storleken på gruppen. Ju fler personer som står på perrongen desto mindre än chansen att någon tar initiativet att hoppa ner och rädda den som fallit på spåret.
Detsamma gäller frånvaron av de individer och system vi annars normerar oss efter. Normer gäller i ett socialt system, men vad händer när det systemet inte är närvarande? I boken Mörkrets hjärta (Senare omgjord och filmatiserad som Apocalypse Now) beskrivs tystnad som en bidragande faktor till Kurtz storhetsvansinne på den Övre stationen i Kongo-floden. Berättaren förklarar att ingen kan föreställa sig sitt agerande när polismannen eller den gode grannen inte finns närvarande för att ge ett varningens ord.
Men förklarar detta allt?
Förklarar de ovanstående faktorerna verkligen alla manifestationer av onda handlingar? Kan vi se Anders Behring-Breivik, Joseph Fritzl, Anders Eklund, Niklas Lindgren eller andras agerande som endast effekten av enskilda personlighetsfaktorer eller social påverkan? I fall där individer använt så mycket övervåld i sexuella övergrepp och tortyr, utan ett synbart syfte och verkat få sådan sadistisk njutning av sina handlingar är det svårt – på gränsen till omöjligt – att förklara deras agerande även med de begrepp vi gått igenom ovan.
Det enkla svaret är sannolikt nej. Det finns aspekter av onda handlingar som ej är helt klarlagda Även Zimbardo, vars definition av ondska fokuserar uteslutande på sociala faktorer, medger att det alltid finns de fall vi bara inte kan hitta en rationell förklaring till. Andra teoretiker är eniga i hans undantag. Monster existerar, menar författaren Primo Levi i sina texter om förintelsen. Men, menar han, de är alltför få för att verkligen vara farliga och han understryker att han alltid kommer att frukta de vanliga människorna högre.
Författaren är major, doktorand i psykologi och ledamot av KKrVA.
Referenser
Abramović, Marina; Thompson, Chris & Weslien, Katarina (2006) Pure Raw: Performance, Pedagogy, and (Re)presentation, PAJ: A Journal of Performance and Art, 28(1), (pp. 29–50)
Bandura, Albert (2003) The role of selective moral disengagement in terrorism and counterterrorism, i Moghaddam, Fathali & Marsella, Anthony (Red); Understanding Terrorism: Psychological roots, consequences and interventions, American Psychological Association, Washington D.C.
Bandura, Albert (2015) Moral Disengagement: How People Do Harm and Live with Themselves, Worth Publishers, 2015
Conrad, Joseph (2008) Mörkrets hjärta, Lindelöws förlag, Stockholm, (Origninalutgåva Heart of darkness, 1899)
Diener, Edward; Dineen, John; Endresen, Karen; Beaman, Arthur L.; Fraser, Scott C. (1975) Effects of altered responsibility, cognitive set, and modeling on physical aggression and deindividuation. Journal of Personality and Social Psychology, 31, 328–337.
Haslam, Nick (2016) Dehumanization: An Integrative Review, Personality and Social Psychology Review, Vol 10, Issue 3, pp. 252 – 264
Heberlein, Ann (2010) En liten bok om ondska, Alberg Bonniers Förlag, Stockholm
Landay, Karen; Harms, Peter & Credé, Marcus. (2018) Shall We Serve the Dark Lords? A Meta-Analytic Review of Psychopathy and Leadership. Journal of Applied Psychology.
Levi, Primo (1988) Är detta en människa, Albert Bonniers Förlag, Stockholm (Originalutgåva Se questo è un uomo, 1947)
Milgran, Stanley (2009) Obedience to Authority: An Experimental View, Harper Perennial Modern Classics
Taguba, Antonio (2004) Ariticle 15-6 invesitation of the 800th Military Police Brigade, Department of Defence, Washington
US Department of Defence (2004) Final Report of the independent panel to review DoD Detention Operations, Washington
Vaes, Jeroen; Leyens, Jacques-Philippe; Paola Paladino, Maria & Miranda, Mariana Pires (2012) We are human, they are not: Driving forces behind outgroup dehumanisation and the humanisation of the ingroup, European Review of Social Psychology, 23:1, 64-106
Ward, Frazer (2012) No Innocent Bystanders: Performance Art and Audience, University Press of New England,
Zimbardo, Philip (2007) The Lucifer Effect – Understanding how good people turn evil, Random House, New York
