Som en följd av lyckliga omständigheter har jag under de senaste åren vid ett antal tillfällen fått lära känna grupper av specialistofficerskadetter i armén. Det har varit mycket givande att få möta engagerade, intresserade och kloka yngre personer som ser fram mot en karriär i Försvarsmakten. Flera av dessa har såvitt jag kan bedöma med marginal de egenskaper som krävs för att bli en duglig taktisk officer.

Kontakterna och samtalen med dessa kadetter har fått mig att fundera på Försvarsmaktens karriärvägar. Vi har ju sedan 2008 en delad modell där den unge aspiranten väljer mellan att bli specialistofficer eller att gå den längre vägen som leder till taktisk officer.

Mötena med kadetter har hos mig väckt frågan om hur det går till när en specialistofficer efter några år i tjänsten tänker att han eller hon kanske skulle göra bättre nytta som taktisk officer. Det är väl något av en sanning att inte alla karriärbeslut som tas i tjugoårsåldern håller livet ut.

Här har jag kommit fram till att vägen för att byta spår inte kan beskrivas som vare sig enkel eller snabb. Den färdige och erfarne specialistofficer som en bit in i karriären önskar byta spår har, om denne anses vara lämpad, att se fram emot 36 månaders akademiska studier med en ersättning om 240 kronor per dag, låt vara med fri kost och logi. Villkor som nog kan upplevas som utmanande för flertalet specialistofficerare.

Det fanns visserligen goda grunder att införa en ny befälsordning när steget togs 2008. Detta inte minst med tanke på yrkets ökade internationalisering men även värdet av att inte alla anställda förväntades ägna sig åt en snabb karriär med täta byten av tjänster och befattningar.

Samtidigt säger oss det sunda förnuftet att en god befälsordning måste ge den enskilde rimliga förutsättningar för ett eventuellt spårbyte. Under det gamla trebefälssystemet (fram till 1983) fanns dessa förutsättningar, men i den nuvarande ordningen har det blivit svårare. Frågan är på vilket sätt Försvarsmaktens förmåga stärks av de praktiska hindren mellan utbildningsspåren.

Det är allmänt känt att Försvarsmakten är en hierarkisk organisation. I toppen finns ett litet antal officerare som ytterst leder verksamheten och ju längre ner i befälspyramiden man kommer, desto fler blir cheferna. En brigadchef för befäl över flera bataljonschefer, vilka i sin tur för befäl över ännu fler kompanichefer och så vidare.

Vår nuvarande befälsordning kräver att samtliga taktiska officerare ska ha en akademisk examen. Samtidigt förstår vi – eller vi borde förstå – att alla militära chefer i krig inte kan ägna sig åt analys. Det finns andra, väldigt icke-akademiska egenskaper och förmågor som bör ha företräde i många sammanhang.

Vid lägre förbandsnivåer ser de typiska besluten lite annorlunda ut än vid högre. Chefen måste fatta snabba beslut, och många. Fattade beslut måste korrigeras löpande. Beslutsunderlaget är regelmässigt tunt och kan i stora stycken saknas helt. De förmågor som krävs är sådana som att förmå den utmattade att orka, den vettskrämde att våga och att ge den uppgivne hoppet åter. Med användande av de medel som situationen kräver.

Förmåga att analysera har utan tvekan sin givna plats även vid pluton eller kompani, inte minst vid planering av hur man ska lösa en kommande uppgift, men av chefen vid lägre förband krävs även annat. Vi kan dra en parallell med någon som tävlar i utförsåkning. Innan loppet bör denne noga studera banan och analysera vägvalet i olika delar av nedfarten. Men väl ute i pisten gäller en sömlös rad av otaliga beslut, ageranden, observationer och korrigeringar. Intuitivt beslutsfattande.

Min text ska inte uppfattas som en kritik av akademiskt tänkande i militära sammanhang. Tvärtom, det är på goda grunder vi sedan 1792 har en krigsvetenskapsakademi. Men jag skulle önska att vi kunde göra ett omtag i fråga om höga akademiska krav på precis alla taktiska officerare.

Vid betraktande av den militära hierarkins många trappsteg bör vi förstå att någonstans på vägen upp mot den högsta nivån, kommer de intuitiva förmågorna som alla officerare måste behärska att till ökande del kompletteras med krav på analytisk förmåga och, om uttrycket tillåts, akademisk höjd.

När vi strävar efter att med tillförsikt kunna möta krigets krav, är dagens obligatoriska treåriga akademiska utbildning ett genomtänkt vägval eller är det en olycklig låsning?

Författaren är egen företagare, reservofficer och försvarsdebattör.