av Jan Leijonhielm
Ryska media har under senare tid, liksom västmedia, ägnat stort utrymme åt Kataloniens krav på självständighet. Den bild som den ryska befolkningen får skiljer sig dock rejält från vi kan läsa i västpress.
En grundläggande syn är att Katalonien självklart skall få sin självständighet, det passar utmärkt in i narrativet att Europa håller på att falla sönder i ett kaos av små självständiga stater. Denna utveckling styrs, enligt rysk syn, i bakgrunden av Bryssel, som genom sönderfallet skulle stärka sin egen maktposition. I Ryssland är alla tankar på regionalt självstyre eller folkliga yttringar för ett sådant inte bara förbjudet i lag, alla tecken bemöts med stor hårdhet, eller brutal krigföring, som i Tjetjenien.
Därutöver förekommer en hel del kopplingar till situationen i Ukraina, Madrid håller i ryska media på att begå precis samma misstag som den illegala och fascistoida regimen i Kiev. Inbördeskrig hotar och en liknande situation som i östra Ukraina kan bli en följd. I fallet Ukraina kan f ö noteras, att allt fler röster höjs för att Moskva skall erkänna Donetsk/Lugansk som självständiga stater eller regioner på samma sätt som skedde i fallet Abchazien och Sydossetien (ännu bara erkända av Ryssland, Nicaragua, Venezuela och öriket Nauru). Förespråkarna hävdar att ett sådant erkännande skulle bevara självständigheten permanent. Samtidigt trappar man upp retoriken kring utbrytarnas ställning. Från officiellt håll har garantier utfärdats för att separatisterna aldrig skall behöva besegras militärt. Dock förnekar man att rysk militär är involverad i stridigheterna, trots otaliga bevis på motsatsen, men att frivilliga naturligtvis strömmar till och att dessa ”måste förses med vapen av lämpligt slag”. Moskva erkänner därigenom öppet att man förser separatisterna med vapen.
För att befästa sin påstådda opartiskhet har man från rysk sida föreslagit att FN skulle gå in och medla, samtidigt som separatisterna med Moskvas militära stöd flagrant bryter mot båda Minskavtalen. Ett villkor är dock att EUs sanktioner skall upphöra.
Relationerna till EU har beskrivits som nästintill krigsliknande, med orättfärdiga sanktioner och hotfulla ordalag från Bryssel. Kopplingar har i media gjorts till både Natos påstådda aggression och utformningen av Zapad som ett svar på detta, inte från officiellt håll, men av tunga säkerhetspolitiska analytiker. Skapandet av centra för cyberförsvar och desinformation i Estland och Lettland utgör tillsammans med de ca 1100 man starka baserade Natoförbanden i de tre baltiska staterna enligt rysk syn ytterligare ett bevis för Natos aggressiva avsikter. Som en reaktion kan man se den fortsatta uppbyggnaden av den militära förmågan i vårt närområde. De kärnvapenbestyckade korvetter som anlände i år till Kaliningrad är uppenbarligen kvar, två nya flygregementen skall tillföras Östersjömarinen, Norra Marinen kommer att få flytande hamnanläggningar för skapande av brohuvuden, två markbrigader med uttryckt kärnvapenkapacitet kommer att upprättas i Västra Militärområdet i närheten av finska gränsen o s v. Den ryske ambassadören i Helsingfors har nyligen hotat Finland med militära motåtgärder om landet skulle gå med i Nato, på samma sätt som hans chef Lavrov hotade Sverige 2016.
Sammantaget framstår den ryska omvärldsuppfattningen som allt mer aggressiv, men också motsägelsefull. Samtidigt som man uppmuntrar separatism och förutser EUs kommande sammanbrott förstärker man den militära hotbilden och rustar för den. Natos snubbeltrådsstyrkor beskrivs som en aggressiv handling. I stort sett allt Nato och EU gör i dagsläget framställs i media med syftet att krossa Ryssland. Inrikespolitiskt förstärks en ohöljd nationalism som används i repressivt syfte. Den som kritiserar annekteringen av Krim eller separatisterna i Ukraina stämplas som landsförrädare.
En del av förklaringen till nuvarande strategi är givetvis Putins behov av en hotbild på den inrikespolitiska scenen. Hans popularitet ligger f n över 80 procent och allt tyder på att han ställer upp i presidentvalet nästa år. Frågan, som ännu inte låter sig besvaras, är om han kommer att fortsätta sin aggressiva hållning till omvärlden efter valet. En from förhoppning är att den då inte är lika nödvändig, men osvuret är nog bäst. Mer troligt är dessvärre att han fortsätter föra Ryssland in i spiralen av en oroväckande utveckling.
Författaren är f d byråchef och ledamot av KKrVA.
