av Ulf Henricsson

Det finns ju ganska gott om framtids- och säkerhetspolitiska analyser. Träffsannolikheten är måttlig. Inte sällan utgår vi från vår egen miljö och vårt eget ”tänk” och har svårt att se världen från andras utsiktspunkter. Statsministerns uttalande i maj om fördelen med ”fria ytor” som argument mot ett NATO-medlemskap väckte frågan – hur har han kommit fram till det? Det är väl inte från bollsporternas värld där fria ytor skall utnyttjas för att tränga igenom motståndarens försvar? Jag antar att det kom från en medarbetare som hoppade över ett antal historielektioner i skolan – förlåt, det heter ju SO nu för tiden.

Ibland kanske vi skulle börja från början och fundera på vilka vi – homo sapiens – är och hur vi fungerar – så fort människan är inblandad är framtiden lika svår att förutse som vädret.

Jag har just läst ut en alldeles utmärkt bok som jag rekommenderar till läsning, inte minst de som sysslar med säkerhetspolitik. Boken är; Sapiens – en kort historik över mänskligheten, skriven av den israeliske historikern Yuval Noah Harari. I den förs många resonemang om varför det blivit som det är. Den ger många aha- och déja vu-upplevelser och visar att inte så mycket är nytt i människans beteende genom årtusenden. Boken visar tydligt hur hopplöst dåliga vi är på att just förutsäga framtiden – att det sällan blivit som man tänkt sig och att stora händelser inte identifieras förrän det är för sent att undvika katastrof. Hittills har alla kulturer för eller senare gått under, varför skulle vår tid vara ett undantag? Eller är det så att den gryende globala kulturen kan bestå till vårt klot går under – utan att vi orsakat det. Boken visar dessutom på några intressanta framtidsvisioner. Den är också lättläst och stundtals rolig vilket inte är så vanligt i den genren.

Inte minst kan vi läsa om människans goda och onda sidor. Om att vår verklighet i stor utsträckning består av myter som vi själva skapat – exempelvis nationer och religioner – vilka bara finns så långe tillräckligt många tror på dem. Vilket innebär att de inte är för alltid givna. Inte minst kan det vara nyttigt för många att läsa på om vårt ursprung – de cirka 10 000 bushmänniskorna i Kalahari och om de mycket små skillnaderna i arvsmassa och intelligens mellan oss oavsett vilket årtusende vi lever(-de) i eller vilken hudfärg vi har.  Människans makt över andra arter bygger på förmågan att samverka i kombination med egennyttan och inte på att vi enskilt är störst och starkast. Inte minst framgår att världen alltid har förändrats, de senaste trehundra åren i rasande takt, och att den som inte anpassar sig förgås eller marginaliseras. Våra geners anpassning håller inte alls det tempot, så det är ju inte så konstigt om många har svårt att anpassa sig.

Beskrivningen av vägen från lokalsamhällen på 10-20 individer i jägar-samlar-stadiet för mer än 10 000 år sedan, vilka aldrig lämnade den egna dalen, till dagens globala värld är tänkvärd. Den resan har inte varit lugn och fridsam och det är ju inte första gången jorden upplever stora folkförflyttningar.

Att det internationella våldet minskat sedan 1945 är säkert. Sifferexercisen över hur många som dött på grund av krig respektive annat är entydig och tänkvärd. Författaren anser att Robert Oppenheimer och hans medarbetare borde ha fått Nobels fredspris för atombomben. De åstadkom det Nobel hoppats på med dynamiten – att krig inte skulle vara möjliga längre på grund av den våldsamma förstörelseförmågan. Nåväl – åtminstone krig mellan stormakter – och antalet döda i krig sedan dess är historiskt lågt. Den israeliska historieprofessorn Martin van Creveld uttryckte sig tydligt vid KKrVA’s vinterseminarium 2014: ”Det bästa som hänt mänskligheten är kärnvapnen!”

Det märkliga var att ingen i församlingen reagerade märkbart, inga avvikande synpunkter framfördes! Saknas argument emot? Kärnvapnen är någonting vi sällan diskuterar i svensk säkerhetspolitik debatt, annat än att de ska avskaffas. Likväl finns de där. Varför skall de avskaffas? För att vi skall komma tillbaks till förhållanden före 1945? Så att det tredje världskriget blir mer sannolikt! Det är knappast de baltiska stridskrafterna eller någon fri yta som håller Putins Ryssland borta från Baltikum idag. Däremot har fria ytor gett Putin handlingsutrymme i Ukraina.

Alliansfriheten har tjänat oss väl enligt många, eller är det kanske vårt dubbelspel med främst USA som har gjort det? Genom det hamnade vi i alla fall under kärnvapenparaplyet och där är vi kvar. Alliansfriheten och dess förtjänster tillhör definitivt området myter. Bara tillräckligt många tror på den blir den sann oavsett tyngden i argumenten för och emot – åtminstone i Sverige.

Historien visar tydligt att man inte kan förbereda sig för bara en framtid utan vi måste täcka in ett brett spektrum av kriser. Om riksdag och regering nu inte anser att vi har råd med en bred krishantering och samarbete är grunden för mänsklighetens framgång, varför tar vi då inte konsekvenserna av det även avseende säkerhetspolitik – och vilken sida skall vi då välja? Den demokratiska, västerländska som vi delar värdegrund med – det betyder NATO – eller den som bryter mot erkända samarbetsregler?  Jodå, vi ska visst fortsätta en dialog med den senare – men inte vika från vår egen värdegrund och vår egen säkerhet. Men sidvalet är solklart om inte värdegrunden skall förbli tomma ord. Hur svårt kan det vara?

Läs boken!

 
Författaren är överste 1. Gr och ledamot av KKrVA.

Mer av samma författare