Kring de geopolitiska och militärstrategiska hoten och utmaningarna kretsar mina tankar för dagen denna dag.
”Time is out of joint” (ur led är tiden), sade redan Hamlet, påstod Shakespeare. Och låt mig, som illustration i nuläget, erinra om vad som sker, i dagarna, i form av akuta krigshandlingar, och låt mig därvid, med anledning av dagens nyhet om Israels häpnadsväckande angrepp på Hamas-mål i det USA-allierade medlarlandet Qatar, börja uppräkningen med just Israel som under de senaste två åren utfört mer eller mindre ihållande bombangepp på a) Gaza (Hamas), b) Libanon (Hizbollah), c) Syrien (olika mål i olika skeden), d) Jemen (houthierna), e) Iran (bl a nukleära mål) och så nu f) Qatar, i samtliga fall med väsentligen ovillkorligt stöd av (Bidens och) Trumps USA, men på senaste tid aktualiserande frågan om, och i så fall var, en Trumpsk ”röd linje” finns: en tydlig stoppsignal.
Och Trumps USA, parallellt med detta utvidgat den ärvda militära målbilden (enligt ”war on terror”, typ talibaner förr och IS senare) till att inkludera ett massivt B2-angrepp på Irans kärnanläggningar i somras, luftangrepp på houtiska mål i Jemen och – nu allra senast – angrepp mot venezuelanska fartyg i Karibien. Förutom allehanda ytterligare Israel-stödjande insatser. Och förutom förflyttningen av amerikanska atomubåtar närmare Ryssland, som svar på Medvedevs verbala hot.
Detta utöver och samtidigt med Rysslands angreppskrig mot Ukraina och senaste dagars kränkningar av polskt luftrum.
Så krigshandlingar som dessa påminner oss dagligen, vardagligen, om att tiden är ur led. Samtidigt som senaste tids stormöte i Kina, inom ramen för Shanghai-samarbetet, med deltagande av inte bara Putin och Xi utan även ledare som Indiens Modi och Turkiets Erdogan, påminner om att tiden är ur led också till följd av pågående trend mot multipolarisering.
Icke förty har Donald Trump tydligt visat att han också vill vara en ”fredspresident” med ambitioner oblygt framhållna (med stöd av ett växande antal supplikanter i Vita huset) att likt företrädare Obama erhålla Nobels fredspris. När han ska summera sina insatser på detta konto brukar Trump numera hävda att han ”fixat” fred, d v s eld upphör, i inte mindre än 7 olika mellanstatliga konfliktarenor; a) Israel-Iran, b) DRC-Rwanda, c) Kambodja-Thailand, d) Indien-Pakistan, e) Serbien-Kosovo, f) Egypten-Etiopien och g) Armenien-Azerbajdzjan. Att tiden är ur led illustreras förstås också av denna lista med akuta mellanstatliga konflikter som var och en i princip hade kunnat utvecklas till ett hot mot världsfreden, oavsett hur man vill och kan värdera hur stor betydelse just amerikansk diplomati hade när respektive brand kunde temporärt släckas genom (oftast) en eldupphöröverenskommelse. Ordet ”temporärt” utgör således en varning för att faran inte är över. Den totala bilden innefattar alltså både krigshandlingar och krig som kunde hejdas i sin linda, tills vidare.
Undantagen från bilden av krig som hejdats eller förhindrats, fall där både Trump och det övriga internationella samfundet hittills misslyckats med att uppnå varken fred eller (ens) vapenvila/eldupphör (på engelska frapperar mångfalden alternativa begrepp – truce, ceasefire, cessation of hostilities, armistice, mm) är förstås Sudan, Gaza och Ukraina, här nämnda utan rangordning. I inget av dessa katastrofala krig har ”man” (parterna, omvärlden) lyckats med att få till stånd ett hållbart eldupphör, trots långvariga och intensiva försök och trots all de desperata humanitära behov som kan tillgodoses enbart genom ett eldupphör – som förutsättning för relevant humanitär undsättning och som förutsättning för en ordnad process mot en slutlig fred, värd namnet.
Låt mig återkomma till dessa tre fall, men först några ord om just eldupphör som (nödvändigt) steg mot fred. Observera här att ”nödvändigheten” starkt betonades i augustimötena före, under och efter Alaska och Washington, både av Zelinsky och av hans partners i ”de villigas koalition” – det går inte att förhandla om fred under pågående krig, framhölls det med emfas, först med och sedan utan Trumps instämmande, efter bilateralen i Alaska med Putin. Men likväl, ibland måste man, visar historien.
Vadan alltså dessa enastående svårigheter att åstadkomma eldupphör, även efter år av förödande krig? Även om varje krigsfall är unikt på många sätt, historiskt liksom idag, kan man naturligtvis alltid peka på det gängse asymmetriproblemet, att endera parten eller båda vägrar gå med på eldupphör eftersom man tror att man (fortfarande) kan vinna, eller i varje kan vinna på ett förlängt krig genom att uppnå bättre förhandlingsposition. Och att tillräckligt kraftfull tredje parts medling/facilitering saknas för att ”tvinga” parterna till eldupphör. Och att omvärldsfaktorer finns som försvårar medlingen genom inblandning i konflikten, ofta så att ingen part i konflikten ”tillåts” ”vinna”.
Det något längre, dagsaktuella, svaret är väl att vår tids internationella spänningar dels allmänt försvagat FN – i praktiken FN:s splittrade säkerhetsråd – i sin tilltänkta roll som fredsinstiftare och dels tenderat att uppmuntra en konfliktunderblåsande polarisering kring de olika konflikterna och återuppståendelsen av mellanstatliga konflikter, till skillnad mot dominansen tidigare av inomstatliga konflikter. Teknikutvecklingen har säkert också bidragit till att komplicera och förlänga konflikter. Vi har alltså att göra med en modern variant av en gammal sanning, att det är lätt att starta krig, men svårt att avsluta dem. Den okända terräng vi har framför oss tycks innebära om inte ”forever wars” så i varje fall, återigen, långa krig, i längdhänseende numera snart jämförbara med de båda världskrigen. Detta gäller f ö även dödstalen.
Allt detta har, tror jag, bidragit till att försvåra eldupphör-överenskommelser eftersom endera parten eller båda tenderar att bygga in långsiktiga fredsvillkor i förhandlingarna om kortsiktiga eldupphör. Som Putin brukar säga: även ett eldupphör måste bygga på en förhandling/överenskommelse om konfliktens ”root causes”. Jag återkommer om Ukraina.
Men först några ord om tragedin Sudan, landet som redan delats en gång (Sydsudans självständighet 2011 efter generationer av inbördeskrig) och som alltsedan april 2023 varit invecklat i ett inbördeskrig som ytterst handlar om en personkonflikt mellan två rivaliserande generaler, al-Burhan och Hamedi, som ledare för den reguljära armén respektive rebellgruppen RSF, men vars humanitära konsekvenser efter två och ett halvt års krig utvecklats eller urartat till världens i antal drabbade människor värsta humanitära katastrof, också som följd av närheten till krisdrabbade grannarna Libyen och Jemen och ty åtföljande komplicerade utländska involvering. Återkommande försök, av USA, FN, Egypten, Afrikanska Unionen, m fl, att övertala parterna till ett eldupphör för att möjliggöra tillträde för humanitära konvojer, har stupat på parternas ovilja eller oförmåga att ta andra hänsyn än egna militära framgångar. Sudan har länge omtalats som ”den glömda katastrofen”, givet konkurrensen om politisk och medial uppmärksamhet från andra och samtidiga kriser, och helt uppenbart är att Sudan idag av eftervärlden kommer att värderas som ett extremt tydligt exempel på att ett finansiellt och politiskt försvagat internationellt samfund i fallet Sudan har grovt misslyckats. I denna stund i början av september 2025 saknas svar i fallet Sudan, och ingen vapenvila vid horisonten. Och snart vankas FN:s Generalförsamlings 80-årsfirande i New York.
Redan för mer än ett år sedan antog FN:s säkerhetsråd en resolution, denna gång inte hejdad av amerikanskt veto, och grundad på ett förslag av president Biden, om eldupphör i Gaza, en plan för ett eldupphör indelad i faser för gradvisa steg mot en slutlig fredsuppgörelsen med etappvis befrielse av Hamas’ gisslan, återupptagande av humanitär undsättning av den palestinska civilbefolkningen och etappvist tillbakadragande av den israeliska armén, m m. Men ännu i denna stund över ett år senare – ingen vapenvila, och fortsatt lidande både för den israeliska gisslan och för palestinierna. Historien över alla försök att åstadkomma politiskt och humanitärt nödvändig vapenvila. Biden-tida som Trump-tida, har hunnit bli tragiskt lång – även om regimskiftet i USA föranledde Israels Netanyahu att gå med på ett tillfälligt eldupphör i början av detta år.
Vadan dessa svårigheter i fallet Gaza? Det korta svaret är väl dels det faktum att parterna, den israeliska koalitionsregeringen under Netanyahu respektive Hamas, hela tiden och ännu fortsatt har helt olika, helt motsatta krigsmål som omöjliggjort kompromiss – ”total seger” respektive politisk och fysisk överlevnad – och dels att USA:s ovillkorliga stöd (särskilt under Trump) för Israel och dess regering gett Netanyahu fria händer att främja sina krigsmål och gjort omvärlden i övrigt skäligen maktlös i strävan att genomdriva vapenvila, för gisslans och den drabbade palestinska befolkningens skull. Det ter sig uppenbart att regeringen Netanyahu nu hamnat så långt ut på banan att ångerknapp och kompromissvilja saknas; därav att man nu tycks satsa än mer entydigt på militär ”seger” genom den aviserade inmarschen i Gaza City och den aviserade massevakueringen av stadens nygamla invånare till redan trånga platser söderut, eller utomlands. Och det fortsatt med Trump-amerikansk införståddhet, trots det internationella protestlarmet – inför UNGA, generalförsamlingen.
Och så slutligen fallet Ukraina, och den undflyende vapenvilan där. Tiden medger mig inte mer nu än en kort anmälan av det jag uppfattar som ett svårt dilemma för Ukraina-ledningen och dess försvarare i Europa. Utgångspunkten var farhågan i början av året och början av regimen Trump att han, Trump, skulle göra vad han förutskickat i valkampanjen, nämligen att försöka snabbt (”på 24 timmar”) göra en deal med kollega Putin om en ”lösning” på Ukrainakriget, tillika en deal om framtida gynnsamma affärsförbindelser mellan de båda kärnvapenmakterna, som helt skulle strida mot både Ukrainas och Europas vitala säkerhetsintressen och göras över huvudet på dessa. Att förekomma detta, men på ett sätt som i görligaste mån skulle undvika att antagonisera USA:s president och ge denne en ursäkt för att överge både Ukrainas och Europas försvar, detta blev då det balansnummer som Europa, nu företrätt av det Storbritannien och Frankrikeledda ”coalition of the willing” givet Nato-formatets försvagning ”utan” USA”, hade att försöka utföra.
De olika turer som sedan följde, under pågående och snarast tillväxande krig i ett fastlåst utnötningsläge, handlade i grunden om villkoren, båda sidors villkor, för ett eldupphör som tänkt inledning av en process mot fred, dock hela tiden med oklarhet om vad överläggningarna egentligen gällde, eldupphör eller slutlig fred, med en slags kulmen vid det bilaterala mötet i Alaska då ”väst” (koalitionen plus Trump) hade överenskommit att hårt driva vapenvilans nödvändighet som grund och förutsättning för fortsatt process, men då Trump lär sig övertalas av Putin att skippa inriktningen mot ”villkorslös vapenvila” och i stället sikta mot slutlig fred, inklusive ”root causes”. Men vid det laget hade även Ukrainas och det europiska västlägrets villkor för vapenvila successivt formulerats; för vapenvila och som grund för eventuella högnivåmöten mellan parterna, med eller utan Trump, krävdes för Ukrainas del västliga (bindande) säkerhetsgarantier, inklusive västliga utfästelser om relevant truppnärvaro i Ukraina för övervakande av en vapenvila (motsv) och dels (helst) västliga utfästelser om ett kommande Natomedlemskap för Ukrainas del, bådadera dock avvisat av Putin under sommarens samtal.
Den paradoxala, och dilemmatyngda, konsekvensen av allt detta har alltså blivit att den nödvändiga vapenvilan – som grund för fortsatt process och kommande möten på högsta nivå – har skjutits framåt i en dimma av ovisshet, både till följd av Putin tal om ”root causes” och hans avvisande av de västliga ”villkoren”, och till följd Ukrainas och Europa-koalitionens tal om säkerhetsgarantier, inklusive militär närvaro i Ukraina i relevant mängd, detta också som sätt att genom visat ansvarstagande värna om ”back stop” garantier från andra sidan Atlanten. Och dessa utfästelser utan att de kan relateras till en känd överenskommelse med Putins Ryssland, med kända dimensionerande parametrar, alltså med teoretisk risk att den västliga truppnärvaron fungerar som legitimation av ryska erövringar fram till demarkationslinjer.
Starkt medveten om det komplexa och känsliga i dessa frågeställningar avslutas dessa tankar för dagen, med en avslutande betoning på vapenvilors nödvändighet, men samtidigt svårighet, i vår tid.