av Helge Löfstedt
I ett blogginlägg 27 februari 2017 skriver Mats Olofsson om vikten av en långsiktig och genomtänkt strategi för Sveriges kunskapsförsörjning. Han betonar också vikten av satsning på FoU i alla delar av det nya totalförsvaret samt efterlyser tydliga viljeyttringar och kloka beslut för att skapa grund för nya innovationer. Det är lätt att instämma i det mesta av det som sägs i detta inlägg. Men satsning på FoU är inte bara att ösa på. De svåra problemen är att avgöra hur mycket, d v s var gränsen för satsningarna går med aktuella förutsättningar och med hänsyn till tillgängliga ekonomiska medel.
Nu till den skrivning som blivit föremål för min reaktion. Olofsson skriver om Försvarsmaktens anslag för forskning och teknikutveckling ”… så har det visat sig att Sverige kunnat tillgodogöra sig en återbetalning på satsade investeringar i t ex Gripen, som är minst dubbelt så hög som satsningens storlek.” Som grund för detta uttalande hänvisar Olofsson till boken Synliga kostnader – osynliga vinster. Offentliga upphandlingar som industripolitik av prof Gunnar Eliasson, KTH 2010.
Min invändning är att uttalanden om återbetalning inte går att grunda på det arbete som Eliasson redovisat i sin bok. Observera också att den avkastning som här nämns avser samhällsekonomiska ”bonuseffekter” som kan finnas utöver det försvarsekonomiska värdet.
Här kan det vara lämpligt att påminna om att JAS projektet var föremål för ett flertal års debatt och överväganden. Dessa resulterade i att 1981 bedömde FMV att JAS 39 utgjorde bästa alternativ vid inköp av 300 fpl. Licenstillverkning av den amerikanska typen F-18 bedömdes bäst vid inköp av 200 fpl och inköp av den likaledes amerikanska F-16 bäst om antalet begränsas till 100 fpl. ÖB rekommenderade köp av JAS även om F 16 och F 18 skulle ge den bästa operativa effekten. Motiven var planerings- och betalningsproblem. Arméchefen Sköld reserverade sig mot beslutet att köpa JAS. Därefter tog riksdagen först principbeslut om anskaffning av JAS och därefter i tre delbeslut anskaffning av tillsammans 204 fpl. Till bilden hör också att Sydafrika har beställt 26 nytillverkade JAS 39, vidare har 12 plus 24 JAS sålts eller leasats ut.
Eliassons studie
Olofsson är inte ensam om att referera till Eliassons studie. De referat jag har sett har tyvärr inte beaktat de begränsningar som studien lider av. Eliasson beskriver JAS-Gripen som ett avancerat nyutvecklingsprojekt som utgjort en teknologidrivare som skapat ett brett utflöde av färdigutvecklade teknologier som svensk industri i övrigt kunna tillgodogöra sig. Eliasson redovisar också genomfört arbete med ett antal fallstudier (14 st) i vilka han påvisar att den samhällsekonomiska avkastningen är betydande – minst 2,5 gånger den ursprungliga investeringen. Genomgången av dessa fall verkar grundlig. Den innehåller såväl breda som snäva teknologiområden. Framträdande exempel på breda områden är mobiltelefoni och medicinsk teknik. Några exempel på snävare teknikområden är lättviktskonstruktioner, höghastighetsbearbetning av metaller samt hydraulmotorer med höga prestanda. Naturligtvis finns avgränsningsproblem – vad är tydligt relaterat till JAS-projektet, om vilket han sedan drar övergripande slutsatser, och vad är relaterat till andra försvarsprojekt t ex luftvärnsradar. Vidare kan rimligen inte den fenomenala tillväxt som Erikson åstadkom inom området mobiltelefon ses som representativt exempel på ekonomisk framgång – men väl ett ovanligt lyckat exempel på civil ekonomisk avkastning i sammanhanget.
En allvarlig brist i Eliassons studie är dock att han inte diskuterar i vilken grad resultaten från hans fallstudier kan generalisera. Eliasson borde ha nöjt sig med att redovisa de 14 fallstudierna.
JAS 39 Gripens lönsamhet enligt Eliasson
Frågan är nu: hur stora medel har satsats på Gripen och i hur hög grad har dessa kunnat återbetalas genom samhällsekonomisk avkastning. Eliasson har inte nämnt något om hur stora medel Gripenprojektet har dragit. Han anger inte heller hur stora avkastningarna av de 14 fallen var utan bara att avkastningen var betydande – minst 2,5 ggr den ursprungliga investeringen.
Möjligen anser Eliasson att utbetalningarna för Gripenprojektet kan anses vara allmänt kända. Jag drar mig då till minnes att vid något tillfälle har muntligen framförts att Gripenprojektet har dragit totalt ca 100 miljarder kr från försvarsbudgeten. Detta under tiden från 1980-talet till år ungefär 2010. För att bli övertygad att avkastning för de 14 studerade fallen skulle uppgå till mer än 100 miljarder kr fordras dock en redovisning av denna avkastning. Med nuvarande information synes det otroligt.
En rimligare tolkning är att Eliasson syftar på avkastningen av de merkostnader för utveckling som projektet JAS 39 medför. Detta då jämfört med de andra handlingsalternativen, nämligen direktköp av utländska lösningar eller licenstillverkning av sådan. Men då gäller fortfarande att Eliassons studie är begränsad till 14 detaljberäkningar. Han säger inget om hur stor del av den totala utvecklingskostnaden för JAS-projektet som dessa 14 fall utgör eller hur stora de totala utvecklingskostnaderna var. Här måste beaktas att Gripen var nyutveckling av ett helt nytt flygplan med ny grundkonstruktion. Ett arbete som rimligtvis drog ett stort antal ingenjörstimmar i ett omfattande arbete med befintlig teknologi. Allt detta då utöver kostnader för de åtgärder som Eliasson sedan analyserar i de 14 redovisade fallstudierna.
De totala utvecklingskostnaderna har angivits omfatta ca en tredjedel av de 100 miljarder kr som ovan nämndes. För att en slutsats att den samhällsekonomiska avkastningen av de satsade merutvecklingsinvesteringarna i Gripen skulle kunna uppgå till detta mindre, men fortfarande mycket stora belopp, fordras fortfarande en mera ingående analys än vad Eliasson redovisar.
Det som ämne som Eliasson tar upp – information om samhällsekonomisk avkastning av militärteknologisk nyutveckling som ett underlag för beslut om satsningar på FoT– måste bedömas som väsentligt. Det är därför angeläget att denna typ av analys fortsätter. Dock med beaktande att slutsatserna inte dras längre än vad underlaget medger. Vidare – samhällsekonomiska konsekvenser är naturligtvis intressanta ”bonuseffekter”, men försvarsekonomiska bedömningar och kalkyler måste dock vara avgörandet.
Avslutningsvis: det försvarspolitiska värdet av JAS Gripen består trots de oklara slutsatser som här kritiserats.
Författaren är överingenjör pensionerad från FOI och ledamot av KkrVA.