Ett nederlag för folkrätten
I ett världshistoriskt perspektiv kommer det sannolikt att visa sig att det viktigaste resultatet av ukrainakrigets utbrott inte var att de två största förlorarna av det andra världskriget, nämligen Tyskland och Japan, avslutade sin närmast pacifistiska försvarspolitik från efterkrigstiden. Inte heller var det att Finland och Sverige anslöt sig till NATO eller att EU och USA stöder Ukraina i kriget.
Det framstår som en ännu viktigare händelse att FN:s generalförsamling den 2 mars 2022 röstade om en resolution som fördömer Rysslands invasion av Ukraina och kräver omedelbart tillbakadragande av de ryska trupperna.
Resolutionen antogs visserligen med 141 röster för, 35 nedlagda och endast fem, som röstade mot (varav en var Rysslands egen).
Viktigare var i ett historiskt perspektiv att det var stater med sammanlagt 3 882 miljoner invånare, som antingen lade ner sin röst eller röstade mot förslaget, medan endast stater med sammanlagt 3414 miljoner invånare röstade för.
Solidaritet med stormakten Ryssland – som så uppenbart hade förbrutit sig mot stadgan – anses av regeringar för större delen av jordens befolkning som viktigare än stöd och respekt för artikel två i stadgan, som förbjuder anfallskrig mot en medlemsstat. Det är ett steg tillbaka i mänsklighetens historia att grundläggande regler inte längre respekteras därför att man inte kan enas om vad som är ”rätt”.
För en växande krets av folkrika men fattiga länder, främst i Asien, Mellanöstern och Afrika, har det blivit viktigare att inte stöta sig med stormakterna Kina och Ryssland än att handla rätt.
Intrycket att folkrätten är på väg att bagatelliseras förstärks av Israels härjningar i Ghaza, Kinas uppträdande i Sydkinesiska havet och Rysslands krigföring i Ukraina.
Utvecklingen på slagfältet tvingar fram fredstrevare
Lidandet i Ukraina har fått så förfärliga dimensioner att landets president Volodymyr Zelensky nu talar om att lägga fram en fredsplan, som rimligen kommer att innehålla någon form av eftergifter som tidigare ansetts oacceptabla.
Rysslands president Vladimir Putin säger visserligen att Ukrainas intåg i Kursk har gjort varje tanke på förhandling omöjlig, men även för det ryska folket lär det finnas en gräns, där fortsatt krigföring kommer att framstå som orimlig.
Försök till fredsmöte visar på nya problem
På inbjudan av Schweiz gjordes den 15–16 juni i år ett försök till samtal om en förhandlingslösning. Ett toppmöte sammankallades, dock utan att bjuda med Ryssland, vilket gjorde att Kina avstod från att delta. 90 stater kom att representeras, de flesta på statschefsnivå.
Mötet blev ett misslyckande. Den sista meningen i den kommuniké som antogs av mötet lyder som följer:
”Förenta nationernas stadga, inklusive principerna om territoriell integritet och alla staters suveränitet kan och skall utgöra en grundval för uppnåendet av en rättvis och varaktig fred i Ukraina.”
Representanterna för Indien, Sydafrika, Indonesien, Mexico och flera mindre länder vägrade att vara med och skriva under på den formuleringen. De hade i förväg förkunnat sin ståndpunkt och markerat sitt avståndstagande genom att inte sända sina statsöverhuvuden utan bara representanter av lägre dignitet.
Konferensen blev i stort sett en uppvisning av Västs sätt att se på kriget, men det hade inte varit avsikten från början, när Schweiz sände ut sina inbjudningar. Under mötet kom också utformningen av slutkommunikén att innehålla många andra formuleringar, som får antas vara oacceptabla för Ryssland.
Hur skall Ukraina och Ryssland fås att mötas?
För närvarande föreligger inga öppet diskuterade planer på ett nytt försök att med en internationell konferens försöka åstadkomma fred i Ukraina – endast sedvanliga spekulationer och rykten.
Det finns flera betänkligheter, som kan resas mot försök till nya internationella förhandlingar.
Först och främst är synbarligen både Ryssland och Ukraina motvilliga mot att påbörja förhandlingar direkt med varandra.
Det är till och med osannolikt att Ryssland är berett att möta Ukraina vid ett internationellt förhandlingsbord. Ukrainas president Zelensky har på sin sida sagt att han är beredd att delta i förhandlingar med president Putin, men då i samband med diskussioner om Ukrainas idéer om hur konflikten skall lösas – idéer, som det är osannolikt att Ryssland ens vill diskutera. Det verkar ännu behövas avgörande händelser på slagfältet, innan parterna kan tvingas till att inleda meningsfulla förhandlingskontakter.
Fredsmöten kan planeras ändå – men ovidkommande tvister kan medföra risker
Kringliggande och andra berörda länder kan visserligen mötas för att i gemensamt intresse försöka lösa de mest akuta problem som skapas av ukrainakriget. Då bör man dock betänka risken för att ovidkommande och svårlösta frågor kommer upp, som inte har direkt att göra med vare sig Ryssland eller Ukraina.
Exempelvis har organisationen BRICS (Brasilien, Ryssland, Indien och Kina) inte någon formell stadga, men av en gemensam deklaration 2024 framgår att ett huvudsyfte är att skapa mera inflytande åt utvecklingsländerna och reformera det internationella systemet, särskilt genom en reform av FN och dess organ. Varje försök att diskutera FN:s grundprinciper riskerar att sammanblandas med tvisterna om vem som gynnas av säkerhetsrådets sammansättning, och utan att försöka lösa den frågan blir förhandlingarna meningslösa.
Ryssland-Kina-Indien
Kina och Indien betraktar varandra – trots påståenden om motsatsen – som motståndare alltsedan kriget 1962, då Kina överföll Indien och försökte bemäktiga sig stora delar av landet. När Indien gjorde sin första sprängning av ett kärnvapen motiverades det med behovet att kunna försvara sig med framgång mot den eventuella fienden Kina, som redan 1964 hade skaffat sig ett eget kärnvapen.
Det antagonistiska förhållandet mellan Indien och Kina består ännu idag, och det förekommer skärmytslingar utmed den gemensamma gränsen i Himalaya-massivet.
Om internationella förhandlingar om Ukraina kommer till stånd med deltagande av både Indien och Kina är det klokt att kalkylera med risk för komplikationer med anledning av motsättningarna och konkurrensen mellan de två länderna om ledarskapet för den globala södern. Mekanismer för att undvika detta bör av praktiska skäl – om möjligt – byggas in i förväg i förhandlingsvillkoren, om de båda länderna skall få vara med.
Att åstadkomma förhandlingar om Ukraina och FN:s principer utan deltagande av jordens två folkrikaste nationer ter sig å andra sidan föga meningsfullt.
Permanent medlemskap i FN:s säkerhetsråd är en annan stötesten
Kina är en av medlemmarna i FN:s säkerhetsråd och har därmed vetorätt mot beslut som Kina inte anser vara acceptabla, en möjlighet som Kina har använt flitigt.
Indien är däremot inte permanent medlem av säkerhetsrådet men har försökt att bli det under flera decennier. Indien har försökt att slå sig samman med Brasilien Tyskland och Japan i den så kallade G4-gruppen för att gemensamt framföra krav på permanent medlemskap, men i samtliga fall har resultatet uteblivit på grund av opposition från andra medlemsstater.
Pakistan är sedan delningen av brittiska Indien en ärkefiende till Indien och har rest absolut motstånd mot tanken på permanent medlemskap av Indien och fått hjälp av Kina i det avseendet. Sydkorea och Indonesien har invändningar mot permanent medlemskap av Japan. Argentina och Mexiko har motsvarande invändningar mot Brasilien.
Diskussioner om en reform av FN har därmed blivit ofruktbara, trots att många försök har gjorts att ta upp tanken, senast av president Biden i sitt tal vid öppnandet av generalförsamlingens möte 2023.
En av BRIC-ländernas huvudmålsättningar är samtidigt en reform av FN (och särskilt säkerhetsrådet) för att åstadkomma en bättre representativitet, som inte gynnar de rika länderna på de fattigare ländernas bekostnad. Det har dock inte ens hjälpt att västländerna har förklarat sig positiva till denna grundtanke. De olika regionernas inbördes motsättningar har lagt hinder i vägen för närmare samtal i ämnet, alla vackra ord till trots.
En gordisk knut
Frågan liknar en gordisk knut. Anordnas en internationell konferens om Ukrainakriget och frågan om FN:s grundprinciper berörs under mötena är faran stor för att detta kan leda till ändlösa och ofruktbara meningsutbyten om andra frågor än de som är relevanta för att avsluta kriget.
Detsamma får – naturligtvis – sägas om Rysslands krav på en ny europeisk säkerhetsordning. Det kravet var huvudmotivet från Ryssland i den verbalnot som tillställdes NATO inför inledningen av ukrainakriget – och det har knappast blivit mera acceptabelt för NATO under krigets gång.
Ett avtalsförslag, som varken innehåller något om FN:s principer för staternas förhållande till varandra eller Rysslands krav på en ny europeisk säkerhetsordning lär inte tillfredsställa tillräckligt många berörda för att uppnå en internationell lösning.
Kan vapenstillestånd lösa dilemmat?
Kanske får berörda parter tills vidare avstå från att sikta högre än på ett vapenstillestånd på samma sätt som när Koreakriget avslutades 1953. Inför det perspektivet måste man börja med att definiera vilka parter som kan ha berättigade krav på att anses vara berörda.
Det är inte säkert att förhandlingar om vapenstillestånd kan bli ett särskilt mycket lättare sätt att lösa problemet. Måste till exempel Kina vara med i någon form av lösning på denna europeiska fråga? Vill EU verkligen se Kina som en övervakare av stilleståndsvillkoren, vilket Ryssland skulle kunna kräva?
